Triathlon Sprint på Jogersö – SLK Oxelösunds öppna KM – 20/7

DSC_1135-01

En något försenad racerapport då detta event alltså var den 20 juli, men efter tre testrundor med olika cyklar, olika hårda “ben” och ja en helt manisk träning av växlingar i T1+T2 var det då dags att faktiskt försöka få ur precis allt som fanns ur min kropp!

Uppladdning inför en Triathlon Sprint skiljer sig rätt mycket mot vad jag är van vid, då det inte handlar så mycket om att ladda med energi utan 90% består av att ha alert kropp och mentalt förbereda sig på den smärta som uppkommer av mjölksyra i dryga timmen. Med mig på plats hade jag absolut bästa förutsättningar då min numera frivilliga coach Bojan lagt ner sin själ på att hjälpa mig efter egen förmåga och vi var dessutom på plats först inför start och hade allt klart i god tid innan. Med mig hade jag även Farmor och farfar, Syrran, Pappas fru med barn och ja lite klubbmedlemmar som troligen hejade lite på mig – vilket är guld värt!

Började med att reka löpbanans första 1000m och samtidigt känna lite på benen, då dagen till ära hade fått en ny bansträckning med asfalt istället för Sörmlands mest kuperade elljusspår, för att sedan byta till cykeln och kolla så att allt stod rätt till för hade valt att slänga på högsta profilen på framhjulet och turligt nog slapp jag byta till mitt annars normala “vind-hjul”.

DSC_1140-01

I god tid innan start åkte våtdräkten på och jag genomförde mitt insim, även det med en bra känsla.

Alla pusselbitar var plats och planen var klar – varje “ben” ska gå på rekordtid och pulsen ska upp minst 5% mot tidigare och vad det skulle räcka till placeringsmässigt var väl egentligen ganska ointressant (tävlar primärt mig själv på “träningstävlingar), men hade även ett utopiskt mål att ta mig under 58 minuter då Ludvig Fleetwood noterade 57:58 (?) i fjol (på en mindre lättlöpt bana som avslut) och sen se till att lämna mina motståndare bakom mig innan målgång.


Simning

Till start var vi runt 20 personer, där Mårten och min “simtränare” Robert helt klart var de som skulle runda bojen först efter start. Så när startskottet gick fokuserade jag bara på att försöka ta mig i vattnet snabbast möjliga och hitta min rytm. Inte helt otippat hamnar jag sida vid sida med jämnsnabba Emil och kunde även skymta ett par som mellan boj 1 och 2 hade bra fart. Lyckades få till en bra rundning av boj 2 och gick upp på stranden för varvning runt startkonerna som tredje man och resten av simning var ungefär lika spännande som att kolla börsen för starkaste aktierna utökade avståndet!

IMG_20160731_215649

Foto: Marija Djukanovic

Upp ur vattnet för andra gången hade jag en känsla av att jag hade fått en bra tid och när jag väl hade lyckats cabba ner våtdräkten till midjan kunde jag på klockan se att jag låg före tidsplanen och joggade de återstående 200m till växlingen lagom snabbt.


T1

Trots massor med träning på detta moment kan man aldrig förbereda sig för hur man agerar på tävling, för adrenalinet pumpade på max och jag ville bara ut på vägen. Min procedur för hur jag enklast skulle få av mig våtdräkten fungerade bättre än någonsin och lyckades även få på mig hjälmen och cykelskorna rekordsnabbt och var ute på asfalten uppskattningsvis 30 sekunder snabbare än veckan innan!

Robert och Mårten hade redan passerat igenom T1, så hade ingen aning om hur långt efter jag var.


Cykling

Tidigare veckor hade jag låtit adrenalinet styrt och allt som oftast resulterat i skyhöga watt första 1-2km och även efter 5km oftast 105-110% FTP. Denna gång hade jag en plan som gick ut på 95% FTP varv 1, sen öka till 100+ om möjlighet fanns på varv 2.

Då jag gick ut som 3:e man och på pappret starkaste cyklisten var det svårt att inte tännka “ta upp jakten” och dröjde inte länge förrän jag passerade Mårten, så sen var det sikte på den näst starkaste cyklisten Robert som jag inte kunde se på håll. Men fokus var att inte kringgå planen och för första gången lyckades jag börja lagom hårt och farten började så sakteliga öka. När jag hade cirka 300 meter kvar till vändpunkten kom Robert swischande förbi åt andra hållet, så där fick jag mitt kvitto på hur lång efter jag var.

Malde på enligt planen och redan efter 5-10 minuter kunde jag snabbt se att planen att få ett totalt snitt runt 100% FTP inte skulle funka då pulsen var så pass hög att risken var stor att jag skulle bränna allt krut innan det var dags för löpning.

Inför varvning hade avståndet till Robert halverats mot vid 5 km, så till skillnad från veckan innan när jag sprang om honom med cirka 2km kvar till mål var jag nu ganska säker på att bli först ut på löpbanan om benen skulle hålla 10 km till.

Gjorde ett litet försök att öka watten, men då pulsen gav svar på tal och redan innan med ett snitt på runt 93% av max var det orimligt att öka så var kanske tur att jag fick passera Robert vid vändpunkten med 5 km cykling kvar och sen helt köra mitt egna race då watten sjönk ytterligare.

KM Triathlon Jogersö 2016-12

Foto: Ronnie Eriksson

Dundrade in mot växlingsområdet med skorna avplockade ifrån fötterna långt innan, allt för att göra en snabb T2.

Min klocka stannade på 26:59 men tror totala tiden ute på asfalten var mer i stil med 27:20 (och typ 43 km/h om banan nu är 19,5km enligt min GPS). Hur som helst rekordtid och på ganska låga watt = bra fördelning av kraften! Värt att notera är att snittpulsen motsvarade 5 bpm högre än när jag körde senaste swe-cup tempot på 19 km men 35-40W lägre, så hjärtat gick på högvarv medans benen var “trötta”.


T2

Växlade om till löparskor snabbt även om resultatet av ett försök till upphängning av cykel innebar att den åkte i backen igen. Lyckades inte få igång löparklockan förrän efter typ 200 meter då de omvänt till mig hade gått i viloläge och inte alls ville få GPS-mottagning (borde ha startat den långt innan men cyklingen snodde fokuset då).


Löpning

Planen var springa på känsla med progressivt ökande tempo för att kunna avsluta med flaggan i topp. Första 1-2km gick nästan lite för lätt och det trots en ganska hög puls (inte lika hög som på cykeln), men hade bra fart och höll fast vid att köra mer på känn.

När jag hade kommit halvvägs noterade jag att Robert faktiskt inte var så långt efter som jag hade trott, så till skillnad från mig hade han nog gått ut rätt hårt. Men kollade min klocka och såg att snittet var under 4:00 min/km och i den takt jag hade just då skulle sluttiden med god marginal bli under 20 min på totalt 5 km och totalttiden skulle mest troligt sluta en bit under timmen.

Efter 3 km började pulsen plana ut några slag under vad jag hade förväntat mig, så då blev det nästa växel och sista 2000 meter gick rekordsnabbt på en känsla som trots allt inte var det värsta jag upplevt i ett par löparskor. Sista 1000 meter hade jag support på banan, då Bojan väntade i mig och likt en dobermann fick han mig att avsluta med bra nära blodsmak i munnen!

KM Triathlon Jogersö 2016-15

Foto: Ronnie Eriksson

Passerade mållinjen åtminstone leendes på insidan och i mål stod alla nära och kära och så fort jag hade passerat mållinjen och hämtat andan anslöt jag med dom i väntan på att heja in de övriga.

När pulsen var tillbaka till det normala fick jag höra att tiden blev bra, rentav mycket bra och har svårt att vara annat än nöjd med 58:35 då det är 2 minuter snabbare än veckan innan och 5 minuter snabbare än första träningstävlingen!

Kul fakta är att jag för andra veckan irad slog bankrekordet på cykelbanan och dessutom avslutade med att sätta eget personbästa över 5 km löpning (3:47 min/km), där det sistnämnda är något jag verkligen inte utsätter mig för mer än vid tävling så kanske nyttigt att ibland våga ge max även om det nu såklart finns mer tid att kapa om jag inte cyklat 20 km i 43 km/h innan.


 

Detta var nog årets sista max-försök på sprint-distansen då det hämmar min övriga satsning denna säsong, men inte utan att man blir sugen på att testa igen när formen är ännu bättre och allt i övrigt kanske klaffar ännu bättre. Men det kommer ett 2017 också!

Tusen tack till SLK Oxelösund som så här långt arrangerat fantastiskt bra träningstävlingar där även vi icke-medlemmar är välkomna! 🙂

Läs mer

Oppebylöpet, 10 km, 5 maj

Det bör finnas många skruvar i lådan (läs många skruva lösa) för att man frivilligt utsätter sig för detta påhitt, så det fanns fler än en anledning till att sist jag sprang 10 km snabbast möjliga var 2014, på exakt samma bana som denna.

Komiskt nog låg jag i hårdträning som aldrig förr inför 2015’s upplaga, men valde att cykla VM-kval i Danmark istället , så istället för att officiellt få på pränt att jag sprungit milen under 40 minuter fick jag en biljett till VM i cykling vilket ja visade sig ett mer än tillräckligt stort plåster på såren.

Nu är jag inte byggd för att springa snabbdistans utan mer troligen lämpad att avverka minst ett halvt maraton på skaplig tid efter att ha cyklat onödigt långt och halvhårt innan, så det var med en hatkärlek jag efteranmälde mig till Oppebylöpet då jag lyckades få utrymme för detta i mitt livspussel.

Formen då? Ja antalet kvalitetspass i löparskorna senaste kvartalet kunde räknas på en hand, så förhoppningen att kunna ta rygg på min kompis Oskar som är god för 37-38 min på platt backe var exakt NOLL och hade egentligen bara en plan och det var att släppa hans rygg med minst 500 meters marginal inför första backen och hoppas mitt rejält mycket högre vo2max mot 2014 skulle göra att tiden 40:10 skulle slipas till med minst 11 sekunder.

IMG-20160505-WA0001

Adrenalinet styrde som vanligt vid start och kilometer ett gick väldigt fort (3:39), vilket även var fallet på nummer två (4:05) trots att denna gick med ett svagt uppförslut upp mot Hållet.

Tittade lite snabbt på pulsen och 92% av max så här tidigt kunde jag snabbt dra slutsatsen att det gick hårt, men hade känslan att läget trots allt var under kontroll och det faktum att jag var här för att visa att jag hade bättre hjärta och lungor än sist släppte jag inte av.

Den höga pulsen var egentligen minsta problemet, för min motor jobbar bäst i 5-10 grader och mulet men dagen till ära kunde vi skåda 20 grader och solsken, så var tämligen säker på att det skulle bli en kamp in i det sista mot värmen för svetten sprutade som aldrig förr.

Hade inte blivit omsprungen än utan var istället jag som efter 100 meter ifrån start hade forcerade fältet, men när vi vände tillbaka mot oppeby efter en tur genom skogen bakom psyket kunde jag höra fotsteg närma sig.

IMG-20160505-WA0004

Uppför lasarettsbacken får jag se mig passerad av tävlingens snabbaste kvinna och om jag hade kunna svälja min stolthet hade utfallet blivit helt annorlunda, för jag valde såklart att försöka lägga mig ”på rulle” trots att jag väger 30kg mer och troligen flerfaldigt mycket sämre löpare i grunden.

Tog inte många hundra meter innan mjölksyrebägaren var full som sig bör när pulsen noterade runt 96-97% av max. Så turligt nog kopplade hjärnan och tog det logiska beslutet att sänka ett par procent för att ta ett kliv ner i borg-skalan och ”bara” ligga på extremt ansträngande.

Kvinnan i rosa linne låg nu på behörigt avstånd och km nummer fyra gick mestadels utför så slapp se henne försvinna längre bort, då gravitationen var på min sida.

Upploppet eller ja, sista 500 meter innan varvning går svagt uppför och det var inte helt utan blodsmak jag se klockan tangera på 19:30 efter 5 km.

Hade tänkt mig 20 blank varv 1 och 19:59 eller bättre varv 2, så planen hade gått åt pipsvängen!?

IMG-20160505-WA0003

Döm om min förvåning skymtar jag en vit tröja efter kurva ett, som då bars av kompisen Oskar. Har han gått i väggen? Ja det tar inte ens en kilometer innan jag passerar honom och han tar min rygg uppför hållet.

Med dryga 7 kilometer i benen har min puls mer eller mindre gjort en flatlinje 1-2 slag över min teoretiska tröskel oavsett hur mycket jag tar i och det tolkar jag som att jag är slut som artist på löparscenen.

Det är helt fantastiskt varmt och jag vet att det är en klar nackdel och har inte fått i mig ens en droppe vatten ifrån start, men svettats desto mer så en iskall bärs hade inte suttit fel dock helt utan en finsk bastu.

Kunde notera att kilometer 7 visade strax över 4:00 min/km, men annars har det flesta varit snabbare än snittet som krävs för sub 40. Men sjukhusbacken bakom psyket tog nästan död på mig helt, så när jag hade nått toppen på vad som kändes som Mount Everest tänkte jaga ”nu rullar jag hemåt”.

Oskar hade fått en liten lucka, men jag visste att jag skulle krokna helt om jag försökte springa ikapp så jag försökte tänkte på något annat än smärtan i mitt hjärta, mina vader och svidande känslan i ögona av allt salt svett. Med en kurva kvar gick jag på ångorna, så när banan vänder svagt uppför trodde jag aldrig jag skulle komma i mål och någon spurt blev det inte att tala om även om sista kilometern trots allt landade på 3:49.

IMG-20160505-WA0000

Visste inombords att tiden inte hade räckt till något nytt personbästa, men kunde notera att jag slog nytt personbästa i snittpuls med 7 slag vilket tyder på att min syreupptagningsförmåga trots allt ökat.

Snittet på klockan landar på 4:00 min/km och officiella tiden blev sämre än 2014, så jag kan fortfarande inte säga att jag sprungit milen under 40 minuter. En liten tröst var att jag bara blev ett stenkast ifrån kompisen och tog 10:e platsen i herrklassen av totalt 22 startande.

Vill man springa en mil rekordsnabbt ska man inte välja Oppebylöpet, då den banan är minst sagt krävande. För faktum är att min tid översatt till helt platt backe hade resulterat i ett snitt på 3:53 min/km och således tangerat på 39 minuter blankt.

Detta motionslopp var bara en ”rolig” grej, för det egentligen enda intressanta för mig är att veta hur snabbt jag kan springa ett maraton efter jag har cyklat 18 mil, men detta är en annan historia. Men kommer med andra ord inte lägga någon vikt i detta och heller inte försöka mig på några nya maxningar anytime soon.

Läs mer

RR: Lidingöloppet – Sista delen i min Svenska Klassiker 2015

Jag ger syrran en high-five och tar sikte på startfållan märkt med ”startgrupp 3”!

bild1

Klockan slår 12:40 och startskottet för startgrupp två går, så strax därefter tränger jag mig längst fram i min startgrupp för att stå längst fram på startlinjen med nästan 1700 personer runt mig som troligen var minst lika taggade!

Tittar till höger och ser ett hav av löpare och till vänster nästan lika många, plus en fantastisk publik. Emelie Forsberg (en av världens bästa ultralöpare) kliver upp i speakertornet och pratar om sina senaste galna äventyr och ger oss några sista tips, men jag lyssnar egentligen inte på vad hon säger utan skissar på min plan i huvudet, som jag inser behövde ändras något.

DSC_0803

Tanken är att försöka springa på under 2 timmar och 30 minuter (vilket betyder under 5:00 min/km), men efter att ha sett startgruppen innan springa iväg inser jag att detta inte kommer bli så enkelt på grund av trängsel så en lugn start var inte längre aktuellt. Genrepet helgen innan visade att jag vid optimal löpning kommer klara tidsmålet med nästan 10 pulsslags marginal mot mitt ”30 km max”, så jag bestämde mig för att jag hade marginal för en hård start.

Kl är 12:45 och min puls har gått ifrån 70-80 till 90-100 slag/min på bara ett par minuter, mot de 40 slag jag såg på pulsklockan när jag satt vid frukostbordet 4-5 timmar tidigare. Adrenalinet pumpar med andra ord rakt ut i blodet och benen känns fortfarande varma ifrån uppvärmningen, så jag är redo för en chockstart!

DSC_0804

PANG! Starten går och det som sker går knappt beskriva med ord utan måste upplevas, men jag tar sikte på slutet av ängen och tänker att jag måste hitta en snabb rygg att hålla. Tydligen var det inte bara jag som tänkte så här, men mirakulöst så verkar jag få en rätt bra placering och dröjer inte länge förrän första vurpan sker då det blöta och leriga gräset blev en större utmaning än väntat. Hoppas kvinnan som skrek av både smärta och ilska kom på fötter, för jag hade inte tid att kolla bakåt.

DSC_0805

Det fanns en smal grusväg, men jag sprang nog mina första 1000 meter på nästan bara gräs på tiden 4:10, så det var allt annat än en mjukstart! Tempot höll i sig, för låg mer eller mindre på konstant omkörning då det såg ut som det aldrig skulle ta slut på folk som hade hunnit före mig i starten.

Efter tre kilometer började det lugna ned sig något och jag kunde hitta ett bra flyt, så kollade för första gången lite mer noggrant på pulsklockan. Det hade gått fort, mycket fort, men exkluderar man adrenalinpåslaget på pulsen såg det kontrollerbart ut och känslan i kroppen var riktigt bra.

Det gällde att ha tungan rätt i munnen, för det var som ett getingbo på den smala vägen och folk armbågade sig fram, för det här med att de långsammare skulle hålla sig till höger funkade inte alls då det inte var någon som vill vika en tum eller inse att hen var långsammast i ledet.

första 5

Kände vibrationen runt min vänstra arm och ser att kilometer fem har passerat på totaltiden 22:28. Pulsen var mer än 15 slag högre än när jag körde mitt genrep i överfart (snabbare än tävlingsfart) en vecka tidigare, så alla omkörning och mitt zick-zackande i spåret kostar mycket energi. Snittet på 160 slag/min visste jag inte skulle hålla hela vägen, utan hade skissat på att 155 i snitt första 20 km som riktlinje för att undvika att gå tom på energi.

Start-Ekholmnäs: 25:58 (4:30 min/km)

Greppade tag i min första energigel i vänster ryggficka, som intogs precis enligt planen (en var 20-25:e minut). Sen försökte jag springa lite mer energismart, vilket resulterade i att pulsen gick ner något utan att påverka farten nämnvärt.

DSC_0810

Mellan kilometer 5 och 10 hade jag ett riktigt bra flyt och avverkade första milen på omkring 46 minuter och hade plockat in 2 bonusminutrar mot den tidigare tidsplanen och sett till totalsnittet låg jag 4 minuter före.

Ekholmnäs-Hustegaholm: 21:18 (4:42 min/km)

Snittpulsen hade bara sjunkit med 1-2 slag mot första 5 km, så det var tydligt att omständigheterna kostade mycket energi.

mil1

Sprang igenom 10k-depån utan att ens fundera på att stanna och strax därefter var det riktigt tjockt ute i spåret vilket i kombination med många både stigande och fallande höjdmetrar gjorde att jag noterade två kilometrar med över 5 min/km och började inse att det är nu loppet börjar på riktigt.

Jag gjord ett par tappra försök att avancera framåt i fältet utan att höja pulsen till skyarna, men det var lönlöst då det liksom aldrig fanns något slut på folk i spåret och att springa ute i skogen/utanför spåret skulle troligen sluta med en stukad fotled (i bästa fall) så jag försökte springa tålmodigt och inte ta några chansningar, för jag behövde trots allt ta mig i mål till vilket pris som helst.

DSC_0811

Passerar 15 km efter 1 timme och 12 minuter (4:47 min/km) och är precis i fas mot ursprungsplanen och har således ”tappat” nästan 2 minuter på 5 km.

Hustegaholm-Fågelöudde: 25:19 (5:04 min/km)

Jag analyserar läget snabbt och bestämmer mig för att sätta förbud på omkörningar utanför spåret och istället försöka springa snyggt och energismart (i den mån det går) och hoppas farten inte sänks allt för mycket.

första 15

Nästan alla jag pratat med har varnat mig för att denna banprofil bjuder på många backar och även om jag så här långt inte direkt märkt av dessa, mer än att utförslöporna som är onödigt intressanta på grund av att tyngdlagen är på min sida då jag väljer att inte bromsa steget, så fanns det troligen anledning till att spara lite på krutet då det är långt kvar till mål.

Suger i mig min tredje energigel och passar även på att få i mig lite vatten, för värmen var lite mer påtagligare än jag hade hoppats på så gjort några tappra försök att plocka en mugg i farten och dricka springandes för att spara lite tid. I min högra hand har jag även ifrån start haft en 33cl pet-flaska hemmablandad sportdryck med elektrolyt och koffein, men den var tänkt att räcka hela vägen runt.

Tyvärr är trafiken i spåret ett allt mer stående problem, för inte nog med att jag kommer ikapp de långsammare ifrån startgruppen före mig, så kommer de snabbare som startade 10 minuter efter mig ikapp och det bildas något som jag skulle jämföra med rusningstrafik i stockholm när alla ska hem ifrån jobbet.

DSC_0820

Om kilometer 10-15 var långsam, så kändes kommande fem kilometer som att det gick i slowmotion. För inte nog med att det var trångt, så var det den hittills tuffaste delen av banan så även fast jag tryckte på lite extra tappade jag tid för varje löpsteg jag tog.

Screenshot_2015-09-29-14-19-13

Fågelöudde-Grönsta: 29:06 (5:22 min/km)

Sög i mig en energigel strax innan jag passerade 20 kilometers-depån och konstaterade att snittempot gått upp till prick 4:56 min/km och hade redan innan bestämt mig för att inte ta onödiga några risker, så här var målet sub 2:30 mer eller mindre kört då sista milen knappast skulle ta under 50 minuter.

Plockade på mig två bitar saltgurka när jag sprang igenom depån, då smaken av energigel inte var lika rolig vid det här laget då jag dessutom hade kommit in på sista smaken som måste varit felmärkt, för det smakade INTE ”lemon”!

DSC_0814

Nu är kanske ordet njuta fel, men istället för att jaga en specifik sluttid bestämde jag mig för att suga in mig av atmosfären och helt enkelt avsluta sista milen med en bra känsla och låta klockan stanna på den tid det nu skulle bli.

Energin i kroppen var nästan oförskämt bra, men pulsen hade sjunkit en hel del så det var tydligt att jag inte gick på så hårt som jag hade planerat och tänkte att det nog kommer gå åt med de två mytomspunna backarna kvar. Frågan var, fanns det mer att ge?

Hittar ett riktigt bra flyt och periodvis är det inte lika trångt i löpspåret, så passar på att avancera och man ser att det är många som börjar bli riktigt slitna och mest troligt gått ut för hårt och/eller inte skött sitt intag av vätska och energi eller helt enkelt ej loggat tillräckligt med träningstimmar.

DSC_0821

Detta styrker mig lite extra, så när jag plockar fram min sista ordinarie energigel bestämmer jag mig för att jag ska springa upp för abborrbacken till vilket pris som helst, lite som att bestiga Mount Everest utan att tänka på att man ska orka ner också.

Blev lite osäker på vart backen började då jag tyckte jag sprungit vid vattnet tillräckligt länge, men behövde inte fundera länge förrän jag hörde musiken dunka en bit bort och en stor uppblåsbar portal syntes, som klart och tydligt inte var portalen till himlen!

Tar ett par djupa andetag, tänker på min mor (som finns i ”himlen”) och viker vänster upp i backen med full fart och korta snabba steg, precis så som jag övat de få backerintervallerna jag avverkat i år. Fäster blicken lång upp i backen för att öppna upp bröstet och möts av en vägg med folk, så lägger mig i omkörningsfilen och vevar med mina armar i rät vinkel i samma takt som benen.

Pinnar på ganska bra och pulsen är under kontroll så jag inväntar första platån i backen innan jag gör en liten fartökning. Nu känner jag inte längre smaken av energigel i munnen och tänker istället på det faktum att syrran står i målet och väntar på mig med en flaska bubbel, för smärta är bara svaghet som lämnar kroppen?

Här får jag ännu ett kvitto på att jag gillar att ligga på gränsen, för ger på lite extra när jag ser ett par cheerleaders som väntar på oss vid toppen av backen och spurtar upp på toppen med känslan ”jag klarade det” och påbörjar utförslöpan med det värsta bakom mig?

Screenshot_2015-09-29-14-18-41

Grönsta-Abborbacken: 24:15 (5:16 min/km)

Känner efter hur kroppen känns och backen tog en hel del på vaderna, som redan innan knappast var i nyskick. Men fem kilometer till, med ”bara” karins backe kvar att bestiga kostade jag mig på att ge barnen i publiken high-fives då de sträckte ut sina händer och hejade på allt vad dom orkade.

Svepte i mig det sista som fanns kvar i pet-flaskan jag hållit hårt i över två timmar och slängde den i en av alla soptunnor som fanns vid varje kilometersskylt och laddade mentalt upp för sista backen. Likt abborbacken var tanken att springa hela vägen upp utan några tveksamheter och när jag såg skylten framför mig fäste jag blicken långt upp i backen och försökte bibehålla den höga ingångsfarten.

Screenshot_2015-09-30-12-14-20

Den branta delen var inte speciellt lång, men faktiskt ganska brant (dock är 16% felaktigt) så var glad att jag hade gott om energi kvar i benen för det var många som kämpade hårt här och knappt hade styrfart uppför.

Screenshot_2015-09-29-14-18-54

Det “roliga” var dock inte slut, för det blev en ganska långdragen process så var skönt att ha det där lilla extra kvar i benen.

Tittade på klockan för första gången på länge och ser att tiden inte runnit iväg speciellt mycket utan jag har faktiskt hållit en bra fart senaste milen och när jag ser skylten 500 meter och inser att det bara är utförslöpning kvar njuter jag till 100% av det faktum att jag tar mig i mål på världens största terränglopp med fanan högt!

DSC_0826

På upploppet försöker jag lokalisera syrran i publiken då hon hade systemkameran redo, men var som ett stort hav med människor så jag siktade istället på målet och försökte springa snyggt istället för snabbt.

Abborrbacken-Mål: 27:15 (5:24 min/km)

Passerar mållinjen, trycker av min pulsklocka, bockar och tar emot medaljen och konstaterar att sluttiden blev 2 timmar och 33 minuter och jag är inte ens i närheten av så trött som jag hade förväntat mig.

DSC_0827

Letar upp syrran för fira målgången på Lidingöloppet och att en Svensk Klassiker är genomförd med ett glas rosé, innan det var dags för hemgång.

Del två i firandet bestod av ett besök på Vapiano där vi åt vad som jag tror är den godaste pizzan jag någonsin ätit och förrätten satt inte fel den heller! 

PhotoGrid_1443614727310

Summan av kardemumman

När jag gick i mål fick jag en sån där antiklimax-känsla likt när jag tog mig i mål på Vätternrundan, då jag hade förväntat mig att gå mil mål mer slutkörd. Har nämligen svårt att finna glädje om jag inte känner att jag gjort allt jag kunnat.

Men målgång i det här fallet, när jag dessutom hade syrran som support, blev något utöver det vanliga. Jag klarade ju min Svenska Klassiker! (mer om detta vid ett senare tillfälle).

Kul fakta för en siffernörd
0-10 km: 04:36 min/km @ 159 bpm (86% av max)
10-20 km: 05:17 min/km @ 149 bpm (81% av max)
20-30 km: 05:25 min/km @ 146 bpm (79% av max)
30 km: 05:06 min/km @ 151 bpm (82% av max).

Enligt resultatjakt.se så passerade jag 449 löpare och blev själv passerad av 14 löpare. Fick placeringen 251 av 1698 i min startgrupp och totalt 4:e bästa tid ifrån Nyköping.

Medeltiden på de 17492 som fullföjde loppet var 3 timmar 7 minuter 3 sekunder. Så det vore väl dumt att inte vara nöjd med debuten på Lindingöloppet.

Klart slut!

Läs mer