RR: Lidingöloppet – Sista delen i min Svenska Klassiker 2015

Jag ger syrran en high-five och tar sikte på startfållan märkt med ”startgrupp 3”!

bild1

Klockan slår 12:40 och startskottet för startgrupp två går, så strax därefter tränger jag mig längst fram i min startgrupp för att stå längst fram på startlinjen med nästan 1700 personer runt mig som troligen var minst lika taggade!

Tittar till höger och ser ett hav av löpare och till vänster nästan lika många, plus en fantastisk publik. Emelie Forsberg (en av världens bästa ultralöpare) kliver upp i speakertornet och pratar om sina senaste galna äventyr och ger oss några sista tips, men jag lyssnar egentligen inte på vad hon säger utan skissar på min plan i huvudet, som jag inser behövde ändras något.

DSC_0803

Tanken är att försöka springa på under 2 timmar och 30 minuter (vilket betyder under 5:00 min/km), men efter att ha sett startgruppen innan springa iväg inser jag att detta inte kommer bli så enkelt på grund av trängsel så en lugn start var inte längre aktuellt. Genrepet helgen innan visade att jag vid optimal löpning kommer klara tidsmålet med nästan 10 pulsslags marginal mot mitt ”30 km max”, så jag bestämde mig för att jag hade marginal för en hård start.

Kl är 12:45 och min puls har gått ifrån 70-80 till 90-100 slag/min på bara ett par minuter, mot de 40 slag jag såg på pulsklockan när jag satt vid frukostbordet 4-5 timmar tidigare. Adrenalinet pumpar med andra ord rakt ut i blodet och benen känns fortfarande varma ifrån uppvärmningen, så jag är redo för en chockstart!

DSC_0804

PANG! Starten går och det som sker går knappt beskriva med ord utan måste upplevas, men jag tar sikte på slutet av ängen och tänker att jag måste hitta en snabb rygg att hålla. Tydligen var det inte bara jag som tänkte så här, men mirakulöst så verkar jag få en rätt bra placering och dröjer inte länge förrän första vurpan sker då det blöta och leriga gräset blev en större utmaning än väntat. Hoppas kvinnan som skrek av både smärta och ilska kom på fötter, för jag hade inte tid att kolla bakåt.

DSC_0805

Det fanns en smal grusväg, men jag sprang nog mina första 1000 meter på nästan bara gräs på tiden 4:10, så det var allt annat än en mjukstart! Tempot höll i sig, för låg mer eller mindre på konstant omkörning då det såg ut som det aldrig skulle ta slut på folk som hade hunnit före mig i starten.

Efter tre kilometer började det lugna ned sig något och jag kunde hitta ett bra flyt, så kollade för första gången lite mer noggrant på pulsklockan. Det hade gått fort, mycket fort, men exkluderar man adrenalinpåslaget på pulsen såg det kontrollerbart ut och känslan i kroppen var riktigt bra.

Det gällde att ha tungan rätt i munnen, för det var som ett getingbo på den smala vägen och folk armbågade sig fram, för det här med att de långsammare skulle hålla sig till höger funkade inte alls då det inte var någon som vill vika en tum eller inse att hen var långsammast i ledet.

första 5

Kände vibrationen runt min vänstra arm och ser att kilometer fem har passerat på totaltiden 22:28. Pulsen var mer än 15 slag högre än när jag körde mitt genrep i överfart (snabbare än tävlingsfart) en vecka tidigare, så alla omkörning och mitt zick-zackande i spåret kostar mycket energi. Snittet på 160 slag/min visste jag inte skulle hålla hela vägen, utan hade skissat på att 155 i snitt första 20 km som riktlinje för att undvika att gå tom på energi.

Start-Ekholmnäs: 25:58 (4:30 min/km)

Greppade tag i min första energigel i vänster ryggficka, som intogs precis enligt planen (en var 20-25:e minut). Sen försökte jag springa lite mer energismart, vilket resulterade i att pulsen gick ner något utan att påverka farten nämnvärt.

DSC_0810

Mellan kilometer 5 och 10 hade jag ett riktigt bra flyt och avverkade första milen på omkring 46 minuter och hade plockat in 2 bonusminutrar mot den tidigare tidsplanen och sett till totalsnittet låg jag 4 minuter före.

Ekholmnäs-Hustegaholm: 21:18 (4:42 min/km)

Snittpulsen hade bara sjunkit med 1-2 slag mot första 5 km, så det var tydligt att omständigheterna kostade mycket energi.

mil1

Sprang igenom 10k-depån utan att ens fundera på att stanna och strax därefter var det riktigt tjockt ute i spåret vilket i kombination med många både stigande och fallande höjdmetrar gjorde att jag noterade två kilometrar med över 5 min/km och började inse att det är nu loppet börjar på riktigt.

Jag gjord ett par tappra försök att avancera framåt i fältet utan att höja pulsen till skyarna, men det var lönlöst då det liksom aldrig fanns något slut på folk i spåret och att springa ute i skogen/utanför spåret skulle troligen sluta med en stukad fotled (i bästa fall) så jag försökte springa tålmodigt och inte ta några chansningar, för jag behövde trots allt ta mig i mål till vilket pris som helst.

DSC_0811

Passerar 15 km efter 1 timme och 12 minuter (4:47 min/km) och är precis i fas mot ursprungsplanen och har således ”tappat” nästan 2 minuter på 5 km.

Hustegaholm-Fågelöudde: 25:19 (5:04 min/km)

Jag analyserar läget snabbt och bestämmer mig för att sätta förbud på omkörningar utanför spåret och istället försöka springa snyggt och energismart (i den mån det går) och hoppas farten inte sänks allt för mycket.

första 15

Nästan alla jag pratat med har varnat mig för att denna banprofil bjuder på många backar och även om jag så här långt inte direkt märkt av dessa, mer än att utförslöporna som är onödigt intressanta på grund av att tyngdlagen är på min sida då jag väljer att inte bromsa steget, så fanns det troligen anledning till att spara lite på krutet då det är långt kvar till mål.

Suger i mig min tredje energigel och passar även på att få i mig lite vatten, för värmen var lite mer påtagligare än jag hade hoppats på så gjort några tappra försök att plocka en mugg i farten och dricka springandes för att spara lite tid. I min högra hand har jag även ifrån start haft en 33cl pet-flaska hemmablandad sportdryck med elektrolyt och koffein, men den var tänkt att räcka hela vägen runt.

Tyvärr är trafiken i spåret ett allt mer stående problem, för inte nog med att jag kommer ikapp de långsammare ifrån startgruppen före mig, så kommer de snabbare som startade 10 minuter efter mig ikapp och det bildas något som jag skulle jämföra med rusningstrafik i stockholm när alla ska hem ifrån jobbet.

DSC_0820

Om kilometer 10-15 var långsam, så kändes kommande fem kilometer som att det gick i slowmotion. För inte nog med att det var trångt, så var det den hittills tuffaste delen av banan så även fast jag tryckte på lite extra tappade jag tid för varje löpsteg jag tog.

Screenshot_2015-09-29-14-19-13

Fågelöudde-Grönsta: 29:06 (5:22 min/km)

Sög i mig en energigel strax innan jag passerade 20 kilometers-depån och konstaterade att snittempot gått upp till prick 4:56 min/km och hade redan innan bestämt mig för att inte ta onödiga några risker, så här var målet sub 2:30 mer eller mindre kört då sista milen knappast skulle ta under 50 minuter.

Plockade på mig två bitar saltgurka när jag sprang igenom depån, då smaken av energigel inte var lika rolig vid det här laget då jag dessutom hade kommit in på sista smaken som måste varit felmärkt, för det smakade INTE ”lemon”!

DSC_0814

Nu är kanske ordet njuta fel, men istället för att jaga en specifik sluttid bestämde jag mig för att suga in mig av atmosfären och helt enkelt avsluta sista milen med en bra känsla och låta klockan stanna på den tid det nu skulle bli.

Energin i kroppen var nästan oförskämt bra, men pulsen hade sjunkit en hel del så det var tydligt att jag inte gick på så hårt som jag hade planerat och tänkte att det nog kommer gå åt med de två mytomspunna backarna kvar. Frågan var, fanns det mer att ge?

Hittar ett riktigt bra flyt och periodvis är det inte lika trångt i löpspåret, så passar på att avancera och man ser att det är många som börjar bli riktigt slitna och mest troligt gått ut för hårt och/eller inte skött sitt intag av vätska och energi eller helt enkelt ej loggat tillräckligt med träningstimmar.

DSC_0821

Detta styrker mig lite extra, så när jag plockar fram min sista ordinarie energigel bestämmer jag mig för att jag ska springa upp för abborrbacken till vilket pris som helst, lite som att bestiga Mount Everest utan att tänka på att man ska orka ner också.

Blev lite osäker på vart backen började då jag tyckte jag sprungit vid vattnet tillräckligt länge, men behövde inte fundera länge förrän jag hörde musiken dunka en bit bort och en stor uppblåsbar portal syntes, som klart och tydligt inte var portalen till himlen!

Tar ett par djupa andetag, tänker på min mor (som finns i ”himlen”) och viker vänster upp i backen med full fart och korta snabba steg, precis så som jag övat de få backerintervallerna jag avverkat i år. Fäster blicken lång upp i backen för att öppna upp bröstet och möts av en vägg med folk, så lägger mig i omkörningsfilen och vevar med mina armar i rät vinkel i samma takt som benen.

Pinnar på ganska bra och pulsen är under kontroll så jag inväntar första platån i backen innan jag gör en liten fartökning. Nu känner jag inte längre smaken av energigel i munnen och tänker istället på det faktum att syrran står i målet och väntar på mig med en flaska bubbel, för smärta är bara svaghet som lämnar kroppen?

Här får jag ännu ett kvitto på att jag gillar att ligga på gränsen, för ger på lite extra när jag ser ett par cheerleaders som väntar på oss vid toppen av backen och spurtar upp på toppen med känslan ”jag klarade det” och påbörjar utförslöpan med det värsta bakom mig?

Screenshot_2015-09-29-14-18-41

Grönsta-Abborbacken: 24:15 (5:16 min/km)

Känner efter hur kroppen känns och backen tog en hel del på vaderna, som redan innan knappast var i nyskick. Men fem kilometer till, med ”bara” karins backe kvar att bestiga kostade jag mig på att ge barnen i publiken high-fives då de sträckte ut sina händer och hejade på allt vad dom orkade.

Svepte i mig det sista som fanns kvar i pet-flaskan jag hållit hårt i över två timmar och slängde den i en av alla soptunnor som fanns vid varje kilometersskylt och laddade mentalt upp för sista backen. Likt abborbacken var tanken att springa hela vägen upp utan några tveksamheter och när jag såg skylten framför mig fäste jag blicken långt upp i backen och försökte bibehålla den höga ingångsfarten.

Screenshot_2015-09-30-12-14-20

Den branta delen var inte speciellt lång, men faktiskt ganska brant (dock är 16% felaktigt) så var glad att jag hade gott om energi kvar i benen för det var många som kämpade hårt här och knappt hade styrfart uppför.

Screenshot_2015-09-29-14-18-54

Det “roliga” var dock inte slut, för det blev en ganska långdragen process så var skönt att ha det där lilla extra kvar i benen.

Tittade på klockan för första gången på länge och ser att tiden inte runnit iväg speciellt mycket utan jag har faktiskt hållit en bra fart senaste milen och när jag ser skylten 500 meter och inser att det bara är utförslöpning kvar njuter jag till 100% av det faktum att jag tar mig i mål på världens största terränglopp med fanan högt!

DSC_0826

På upploppet försöker jag lokalisera syrran i publiken då hon hade systemkameran redo, men var som ett stort hav med människor så jag siktade istället på målet och försökte springa snyggt istället för snabbt.

Abborrbacken-Mål: 27:15 (5:24 min/km)

Passerar mållinjen, trycker av min pulsklocka, bockar och tar emot medaljen och konstaterar att sluttiden blev 2 timmar och 33 minuter och jag är inte ens i närheten av så trött som jag hade förväntat mig.

DSC_0827

Letar upp syrran för fira målgången på Lidingöloppet och att en Svensk Klassiker är genomförd med ett glas rosé, innan det var dags för hemgång.

Del två i firandet bestod av ett besök på Vapiano där vi åt vad som jag tror är den godaste pizzan jag någonsin ätit och förrätten satt inte fel den heller! 

PhotoGrid_1443614727310

Summan av kardemumman

När jag gick i mål fick jag en sån där antiklimax-känsla likt när jag tog mig i mål på Vätternrundan, då jag hade förväntat mig att gå mil mål mer slutkörd. Har nämligen svårt att finna glädje om jag inte känner att jag gjort allt jag kunnat.

Men målgång i det här fallet, när jag dessutom hade syrran som support, blev något utöver det vanliga. Jag klarade ju min Svenska Klassiker! (mer om detta vid ett senare tillfälle).

Kul fakta för en siffernörd
0-10 km: 04:36 min/km @ 159 bpm (86% av max)
10-20 km: 05:17 min/km @ 149 bpm (81% av max)
20-30 km: 05:25 min/km @ 146 bpm (79% av max)
30 km: 05:06 min/km @ 151 bpm (82% av max).

Enligt resultatjakt.se så passerade jag 449 löpare och blev själv passerad av 14 löpare. Fick placeringen 251 av 1698 i min startgrupp och totalt 4:e bästa tid ifrån Nyköping.

Medeltiden på de 17492 som fullföjde loppet var 3 timmar 7 minuter 3 sekunder. Så det vore väl dumt att inte vara nöjd med debuten på Lindingöloppet.

Klart slut!

Läs mer

Racerapport: Sista chansen i Ramnäs (Swe-cup)

Hur jobbigt kan det vara att cykla dryga 2 mil? Ja många tror att tempo är ganska lätt bara för att det är så pass kort, men faktum är att det gör mer ont ju kortare distansen är om man nu genomför loppet korrekt. Just detta bekräftade jag än en gång under Lördagens tempolopp.

I tävlingskalendern fanns nämligen det sk ”sista chansen tempot” i veterancupen, som cyklas i Ramnäs ett par mil nordväst om Västerås.

DSC_0078

Innan jag åkte upp kollade jag upp banan, som enligt arrangören var cirka 20 km lång med vändpunkt efter 10k. Banprofilen bjöd inte på några större konstigheter och skulle kunna definieras som ett väldigt platt bana, vilket är något som passar mig perfekt. Distansen däremot, är inte alls min starka sida då jag hellre cyklar 30km eller längre.

Efter VM har jag varit helt ur gängorna, där den mentala biten varit värst så när jag i tisdags körde ett par under- och övertröskel-intervaller på rekordhög puls var känslan inget vidare för benen har inte alls varit med i matchen. Ordinerade mig själv aktiv vila med ett försök att väcka benen i Torsdag, då känslan åtminstone inte var sämre.

Så åkte egentligen upp för att försöka mig på ett snyggt avslut på säsongen, där jag helt enkelt siktade på att ge precis allt vad dagsformen klarade av.

DSC_0080

Var på plats cirka två timmar innan start och hämtade nummerlappen och rekade exakt vart start och mål skulle vara. Monterade sedan ihop cykel för att sätta den i trainern. Redan ombytt under vardagskläderna var det bara att dra av sig ytter lagret med kläder och sätta på sig cykelskorna, för att sedan sätta sig på trainern och börja värma upp. Passade även på att svepa mitt röbetskoncentrat som sköljdes ner med en Redbull summeredition.

Hade försökt rädda upp de trötta benen med att maximera energiinlagringen torsdag till fredag, så kändes rätt okej och pulsen påvisade att hjärtat åtminstone var utvilat. Men för att vara på den säkra sidan började jag värma upp 20 minuter tidigare än normalt för att trampa luft och således mjuka upp leder, muskler osv. Med 50 minuter till start påbörjades den numera väl inkörda rutinen som är hämtade ifrån proffstallet ”Team SKY” som innebär en kort och effektiv uppvärmning.

DSC_0083

Pulsen gick inte riktigt upp som den borde, trots att det kändes jobbigt i benen. Så mina misstankar om att formtoppen ifrån VM var ett minne blått bestämde jag mig för att försöka gå ut ganska lungt och inte dra på mig onödigt mjölksyra första minutrarna.

Hoppade av trainern, bytte till mitt dischjul och rullade sedan bort mot starten som var cirka två kilometer bort. Väl där så hörde jag hur det diskuterades om vart vändpunkten var sett till avstånd ifrån start och arrangören lovade att det var tydligt mitt ute på en raka så ingen behövde oroa sig att dom skulle missa den.

Jag var tyvärr lotta som första ute i min klass, H30, så med en cyklist ifrån D60 som startade 5 min före mig förväntade jag mig att få cykla hela loppet utan att ha något cyklist att ta sikte på.

Kl. 16.13 ropades jag upp och svepte då i mig en energigel och skakade loss benen lite snabbt. När det var en minut kvar var det dags att sätta sig på cykeln och startern tog tag i cykeln så jag kunde klicka i skorna i pedalerna.

30 sekunder till start, 15, 10, här trycker jag start på cykeldatorn, 5 sekunder…. kl. 16.15 får jag ett ”kör” och börjar trampa iväg med utväxligen 54×21.

Att hitta in i tempoställningen brukar ta ett par hundra meter, men idag var jag som gjuten redan ifrån start och försökte hålla blicken långt fram för att vara så aerodynamisk jag bara kan.

Efter 30 sekunder tittar jag ner på cykeldatorn och ser att jag låtit adrenalinet diktera tempot så lägger i en lättare växel för att inte göra misstaget nästan alla har gjort mer än en gång. Att gå ut hårt straffar sig endast negativt, för tempo handlar om att balansera på den röda linjen tills det är ett par kilometer kvar och sen ge allt (om man har mer att ge).

Banan börja med en svag utförslöpa för att sedan i två etapper gå lätt uppför och just denna typ av backe, sk slakmota är lömsk för man tror det är platt så väldigt lätt att bli ivrig och öka tempot mer än man borde.

Efter tre kilometer är pulsen uppe på den nivå den borde och kollar snabbt på watten som säger att jag snittat 106%, vilket är helt åt helvete för högt mot utgångsplanen men väljer att fortsätta bibehålla samma tryck på pedalerna för omedvetet har jag ökat min trampfrekvens och således förlyttat lite av belastning på hjärtat i förmån att ”sparar” på min trötta ben.

Tempo är en kamp mot en själv och slappnar man ens av i en sekund tappar man momentum vilket i slutändan kan kosta många sekunder så jag gjorde ett par justering av kroppspositionen på cykeln och sköt sedan fram överkroppen lite mer än normalt och lyfte blicken mot horisonten.

Sen trampade jag bara på och litade på att trycket på pedalen jag hade motsvarade den effekt jag borde ligga på. Till en början gick det som i trans, men fann mig inte lång därefter i en lite slapp sittposition och försökte göra små justering samtidigt som jag då och då fick göra ett klick på bakväxelns reglage på tempopinnen för det var en böljande och mycket fin banan där jag inbillade mig att vinden var ”sida mot” i en vindstyrka som egentligen inte var något anmärkningsvärt.

Noterade en cyklist ett par hundra meter ifrån och tänkte för mig själv att det omöjligt kunde vara D60’n som startade fem minuter före mig, för jag hade knappt cyklat i 10 minuter. Men visade sig vara en ”funktionär” som skulle placera sig ute på banan och kolla så att allt gick rätt till, så honom passerade jag rätt snabbt i en uppförsbacke.

Lagom därefter såg jag ett par damer kom i motsatt riktning och insåg att det snart är dags för vändpunkten. Kollade ner på cykeldatorn och allt såg bra ut, även om snittfarten kändes lägre än ansträngningen så hoppades på att det var på grund av att det kändes som att jag cyklade mer uppför än nedför och hade lite motvind.

Strax där efter kunde jag se två varselklädda personer på en raksträcka och en orange kona mitt i vägen, så dår var det dags för vändning. Med dryga 100 meter kvar till vändpunkt gjorde jag ett par klick på växelreglaget så jag hade samma växel som vid starten och gick ur tempoställningen och bromsade till och gjorde nog årets bästa vändning om man bortser ifrån att jag tryckte på som aldrig förr på pedalerna för att få upp farten igen.

Hann med att trycka till på cykeldatorn för att ha ett nytt fräscht varv att jämföra med de första 10 km jag hade cyklat. Noterar att jag legat precis jämnt sista 7-8 kilometerarna på en puls som lämnar möjlighet till en marginell ökning så trots att benen skriker ”sluta” bestämmer jag mig för att försöka öka marginellt. Kollar även av läget hur jag ligger till mot de i min klass som alla startat bakom mig och noterar att det är en cyklist som troligen kört minst 30 sekunder snabbare än mig på vägen ut.

Hamnar som i en trans, med korta små dippar och får snart syn på en cyklist framöver mig och tänkte ”jag ska köra ikapp denne innan målgång”. Trycker på lite extra uppför i förmån för att kunna lätta lite nedför, då jag känner att korta spikar i effekten inte biter lika hårt som att ligga jämnhögt samtidigt som hjärtat verkar pumpa på som aldrig förr!

Den kvinnliga cyklisten framför mig passeras tidigare än förväntat och anledningen till det är enkel, jag har ökat en aning mer än jag hade tänkt mig och med drygt en tredjedel kvar på loppet inser jag att det troligen kommer bli kamp att orka hålla tempot hela vägen i mål.

Efter 25 minuter över tröskelpulsen börjar kroppen försöka skicka varningssignaler till hjärnan, som föreslår att slå av maskineriet på heltid. Detta är fullt normalt och troligen något alla upplever i olika grad och det är då man ska göra det omvända, alltså försöka öka.

Funderar lite på mina alternativ och inser att vändpunkten var ju faktiskt efter 10 km och mål är cirka en kilometer förbi starten, så jag hade minst 5 minuters cykling kvar. Det fanns inte mycket utrymme för att öka, men gjorde ett tappert försök att öka trycket på pedalerna.

Ökade trycket varade dock högst tillfälligt, för precis då kom det en backe som jag helt hade glömt bort eller rättare sagt missat då det efter starten inte alls kändes som en så brant utförsbacke som det kändes i motsatt riktning.

Passerar starten och tyvärr värmer folk upp på min sida om vägen så blir lite distaraherade men inte värre än så. Dock får jag minst sagt en chock när jag runt hörnet får se den höga bron jag ska över. Hade helt glömt bort att jag cyklade över denna på väg till starten och jag fick dra ur precis allt jag hade kvar i benen för att inte tappa trycket på pedalen så när jag strax därefter såg skylten ”1 km” trodde jag inte det var sant.

Jag var så pass slut i benen att jag ställde mig upp i 5-10s och trampade lite för jag hade inte lyft på rumpan under 30 minuter så var rätt skönt. Sen var det bara försöka tänka på något annat än smärtan och trampa i mål.

Flyger förbi mållinjen i 55 knyck och verkligen helt tom, precis som det ska vara! Faktum är de sista 1000 meterarna landade på 118% av tröskeln, så jag vet inte riktigt vart den kraften kom ifrån men det är väl här tävlingsmänniskan kommer fram?

Trampar vidare bort till bilen och kollar på cykeldatorns siffror och ser att snittfarten landade på 42,3 km/h och att distansen blev cirka 22,5 km. Jag har alltså cyklat 2,5 km längre än vad jag hade disponerat min kraft för, så inte undra på att jag var helt slut! Kollar man på puls och watten har jag rentav fördelat mina krafter bättrer än på VM och har aldrig tidigare lyckats hålla dessa nivåer i över 30 minuter, så finns verkligen inget att klaga över!

Tog en banan och lite vatten och cyklade bort mot målet för att vänta in övriga i min klass och den eventuella prisutdelningen. Dock har dom totalt haveri, då dom tydligen inte använde tidtagning med de chip vi har monterade på våra cyklar och med ett otal tekniska problem med den manuella tidtagningen får vänta i över 2 timmar på resultatet! Undertiden pratar jag lite med de jag cyklat mot och enligt våra tider så verkade det som att jag hade kommit två, en bra bit efter den snabbaste som tydligen gjorde sitt sista år innan han kliver in i en stentuffa åldersgruppen herrar 40.

Tillslut blir det prisutdelning och ja, mina misstankar blir bekräftade. Min tid räcker till inte mindre än min fjärde raka 2:a plats i swe-cup, vilket är en presatation i sig.

Men anledningen till att jag var med på det sk ”sista chansen tempot” var för att jag innan denna tävling var rankade fyra i min åldersgrupp och hade chans att avancera. Med minsta möjliga marginal får jag vid prisutdelningen för ”tempo-cupens” totalserie höra mitt namn ropas upp på 3:E plats och får hämta detta fin pris!

DSC_0094~2

Så mycket bättre avslut på denna tävlingssäsong kunde jag knappt kunna få, mer än att få knipa min första vinst men verkar som att det alltid finns någon som trampar snabbare än mig!

DSC_0091

Detta firades med vad som jag nog tror är den största pizzan jag ätit på svensk mark!

 

Läs mer

Racerapport – CK Dainon’s Klubbmästerskap i Linjelopp

Försnack – ingen kommer ihåg en fegis?

Det var med en form av hatkärlek som jag såg fram emot detta event, då jag är raka motsatsen till en linjecyklist och verkligen är helt körd i botten sen VM då jag försökt skala av ett par snabba kilon ifrån kroppen inför Lindingloppet som går av stapeln sista helgen i September.

Linjelopp innebär gemensam start, där först över mållinjen vinner. Kan låta enkelt, men faktum är att starkast ben högst sällan blir vinnaren (om Stefan Stengård förstås inte är med), utan det handlar även om vem som klarar av alla ryck och kör taktiskt för att spara på krutet till slutet. Distansen är dessutom “bara” strax över 8 mil, så det bjuder in för en hårdkörning redan ifrån start.

DSC_0014

Med väderprognosen vindbyar över 10 m/s rakt i ansiktet sista 4 milen in mot mål var mitt lopp redan förlorat, så bestämde mig att helt enkelt försöka placera mig så bra jag bara kunde och hänga på täten oavsett pris.

I fjol fick jag redan efter 7-8 km se hur huvudklungan försvann i horisonten, så fanns alltså goda förutsättningar till förbättring!

I god tid innan start rullade jag ner till klubblokalen med ett extra hjulpar, då jag vågat nog valt att köra på mina högprofilshjul med tubdäck som var fyllda till bredden med punkteringsvätska och ville då ha dessa i resverv i den följebil som skulle ligga bakom oss. Banan vi kör bjuder nämligen på cirka 7 km grusväg där risken för punktering är väldigt stor, så bak på sadeln satte jag även fast ett reservdäck till mina högprofilhjul följt av två kolsyrepatroner i ryggfickan.

Rullade sedan upp mot starten och körde min ”Team SKY Warm-up”-procedur á 20 min, som jag övade in inför VM och tänkte att benen måste vara redo ifrån kilometer ett så lika bra att värma upp som inför en riktig tävling. Hade cyklat första 2 milen av banan under lördagen, med samma vindar som dagen till ära och insåg rätt snabbt att det kommer gå i 45-50 km/h i medvinden medans man solo ska vara glad att se 30 km/h i motvinden…

DSC06603

Så när jag kom tillbaka till klubblokalen och ser startfältet, som bestod av 13 herrar där få av de starkaste namnen saknades, känner jag mig riktigt taggad för var helt övertygad om att detta kommer bli det tuffaste linjeloppet jag cyklat för denna säsong då det var många som ville vara först över mållinjen!

DSC06602

Startskottet – GAME ON!

Vi rullar upp mot starten, då det var ett par som behövde besöka skogen. Sen gick masterstarten där de första två kilometrarna gick lugnt och fint, men detta varade inte länge.

När vi hade passerat andra rondellen var tävlingen igång och jag valde att gå fram för att känna lite på benen samt hitta en bra position, då jag misstänkte att det var fler än jag som gärna ville vara med om det eventuellt skulle komma ett ryck redan före Stigtomta.

Första milen passerades med en snittfart på över 43 km/h och det var aldrig några direkt ryck, utan helt enkelt bara många som ville vara med och trissa upp farten vilket kombinerat med medvind gjorde att mina ben åtminstone kändes riktigt bra.

Klungan var intakt, så när på Carlestam som hade fått en liten lucka innan Stigtomta. Men när jag svängde vänster valde jag att trycka på lite extra för att täppa till den luckan och dragspelet bakom gjorde att när vi uppför bron över järnvägen samlades ihop något då tempot sjönk och kantvinden kom som ett brev på posten.

Än en gång visade många framfötterna och nya vindriktningen verkade inte ha större inverkan på farten, men slet desto mer på benen. Tittade till på cykeldatorn vid det här tillfället och såg att det var dags för dagens första energigel och konstaterade även att intensiteten de första 15 km faktiskt kan vara något benen håller för hela vägen, men var medveten om att vi hade ett par backar framför oss där det var 100% säkert att det kommer gå hårt.

DSC06608

Lagom när jag hade lyckats få i mig min gel kom ett rejält ryck uppför där jag tror Fredrik tog täten och jag tappade ett par placering i klungan på en bråkdel av en sekund.

Tändsticka ett var tänd och gav en liten försmak på den mjölksyra-festen jag förväntade mig skulle komma härnäst.

När vi vek av mot stärkelsefabriken kunde jag frifrulla mig hela vägen fram till täten och passade på att lägga i en passande växel för att vara redo att ge max uppför kommande backe. För det fanns inte ens i min vildaste fantasi att det skulle gå lugnt uppför stärkelsefabriksbacken som bjuder på en 500m med dryga 4-5%’s lutning.

Som förutspått hände detta och jag misstänker att Oli var den som initialt bidrog med detta, för det var inget dåligt ryck. Trots att jag var redo tappade jag här för första gången klungan även om det bara innebar ett par cykellängder, men då jag visste att det kom en utförslöpa var jag inte orolig utan kunde lugnt och fint täppa igen luckan.

Nu var det hög tid att hitta en bra position då det bara var en handfull med kilometrar kvar innan asfalten övergick till grusväg och jag hade absolut inte tänkt att ligga längst bak och käka grus. Detta verkade dock vara precis hur alla tänkte, för var svårt att ta sig fram till en början men var inte så konstigt när man såklart hittade det starkaste benen längst fram.

Med bra tryck på pedalerna smög jag fram och hittade en bra placering med cyklister som Fredrik, Ludwig, Tobias, Oli och Pierre omkring mig och tyckte mig även se att Salén var väldigt sugen på att vara redo för vägbytet.

Grusväg & racercykel – varför?

Vi stormar in på grusvägen i över 40 knyck och ja det måste upplevas för att man ska förstå hur det känns, för även om väglaget var ganska bra bitvis fanns det många fällor och punktering var väl det som utöver en vurpa kunde kosta mest tid.

Med rätt många större håligheter i vägen valde jag att lämna en liten lucka till ovan nämna cyklister som formade ”the peleton”, i förmån för att kunna undvika en onödig punktering.

Tittade bakåt lite hastigt och såg inte längre någon cyklist på rulle, vilket jag just då tog som tecken på att tempot som hölls var riktigt högt. Så bestämde mig för att inte riskera att hamna själv på vägen, så plocka in de 5-10 meter jag hade lämnat som säkerhetszon.

DSC_00232

Punktering!

Vid samma tillfälle hör jag ett ljud ifrån min cykel jag vet betyder punktering och kvittot fick jag när jag ser en vit vätska på min vänstra vad. Med punkteringsvätska i väntar jag 30-60 sekunder innan jag gör en kontroll på läget och måste trycka på bra för att få genomslag i fälgen så tar det som tecken på att jag har luft kvar, men långt ifrån fullt tryck.

Det dröjde inte länge förrän Pierre får tacka för sig, då han drog på sig en punktering på framhjulet. Så den tidigare gruppen på sju personer var nu nere på sex, med mig inräknat och jag gör ännu en test av lufttrycket på mitt bakdäck och konstaterar att punkteringsvätskan verkar ha gjort sitt jobb och tar beslutet att jag kommer förlora mer tid på att stanna än att cykla vidare med ett mjukt bakdäck som åtminstone bär upp min vikt hjälpligt.

Har man sett en etapp på touren då proffsen kör på kullersten inser man att även dom har tekniska problem och det är verkligen inte skönt för kroppen då stötarna avlöser varandra, så det är med glädje jag ser korsningen som betyder att det är dags att åka ut på asfalten.

Då var det värsta över? Nej, det har knappt börjat!

The Peleton är fortfarande intakt och grusvägspartiet passerades med en snittfart omkring 41 km/h, så när jag för första gången tittade bakåt kunde jag inte se andra klungan och vi hade då cyklat strax över tre mil och hade alltså strax över fem kvar!

Kollar snabbt ner på cykeldatorn och ser att intensiteten vi hållit sliter hårt på mina ben och dom kommer ej hålla hela vägen i mål, då jag var rätt säker på att det knappast skulle bli lättare när vi vänder hemåt och får vinden i ansiktet.

Utan att prata om det, så påbörjas ett tappert försök till en belgisk kedja och med vindriktningen sida-med var det nog bra för det gick verkligen SNABBT! Cykeldatorn visade på siffror runt 43-44 km/h första 5-6 km efter grusvägen och jag kunde egentligen inte se några som helst tecken på att övriga såg slitna ut trots att jag själv precis balanserade på min tröskel.

Då jag redan innan Björkvik konstaterade att jag ligger cirka 2-3% ifrån mitt 60 min-max i snitt, var det bara en tidsfråga innan benen skulle strypa kommunikationen med min hjärna som inte ville något annat än ge järnet.

Att trycka i sig gel eller sippa på sportdrycken var som att elda för kråkorna, för skeppet hade redan seglat. Men jag grävde djupt i mitt inre och plockade fram tävlingsmänniskan som alltid finns där.

Tyvärr har jag bra minne när det kommer till banprofiler, så visste att jag inom kort skulle behöva gör allt i min makt för att inte bli lämnad ensam på vägen. För det som kom nu var en backe där man inte hade någon hjälp av vinden, så trots att jag gav precis allt jag hade tappade jag meter efter meter och såg även ut som att Salén hade det kämpigt.

DSC06609

Tåget har lämnat perrongen, men jag står kvar?

När stigningen var slut var The Peleton minst 20 meter framför mig och jag låg långt över min tröskel och gjorde en snabb analys av läget och kom fram till följande:

Släppa nu eller försöka jaga ikapp? Misslyckas jag med jaget kommer jag då vara helt rökt?

Tar ett stadigt tag i bocken och slänger i en tyngre växel och reser mig, ja beslutet blev alltså försöka jaga ikapp!

Under de första två minutrarna skymtade jag siffror som 97-98% av maxpuls och gällande watten verkade jag ligga på mellan 105-115% av tröskeln med många på tok för höga effektspikar, så nu var det inte bara en tändsticka som var tänd utan hela asken brann för fullt!

De fem framför mig verkade inte visa tecken på att sänka tempot, så trots att jag matar på i över 42 km/h tar jag exakt in noll meter. När det gått 5 minuter har jag legat över min tröskelpuls precis varje sekund och benen skrek ”ge upp”.

Tillslut kom ett parti där jag har fördel av tyngdlagen, så jag grävde djupare än jag någonsin gjort och matade på med exakt samma tryck på pedalen i ytterligare två minuter till och för varje tramptag kunde jag se hur jag kom närmare samtidigt som ångorna i tanken sinade.

DSC06610

Jag har svårt att minnas hur, då känslan i kroppen knappast är minnesvärd, men tillslut hittade jag Ludwig’s bakhjul och det var en frihet att för en millisekund åtminstone försöka hämta andan.

Det tog mig nästan fyra kilometer att jag ikapp dom och under dessa sex minuter brände jag exakt ALLT krut som jag hade, för pulsen hade fastnat på rött och höll sig där under fem minuter trots att jag låg på rulle bakom en Salén som likt mig verkade längta allt mer till mållinjen.

Längtan till mållinjen var dock med blandade känslor, för det var nu dags att vända höger in på väg 52 och då ha dryga fyra mils motvind att kämpa emot. Tobias, Oli, Fredrik och Ludwig verkade vara odödlig för de första fyra kilometrarna snittade vi 40 km/h och när det än en gång kom en uppförsbacke var det som att dra ner eller rullgardin framför mina ögon.

Konstigt nog så verkade jag hittat en gnista energi i något hörn, för jag lyckades kräma ur 98% av maxpuls i en minut som kändes som en timme och än en gång täppa till en lucka och minns jag inte helt fel tror jag att Salén tog mitt bakhjul (syrebrist kanske spelar minnet ett spratt).

Med cirka 35 km kvar till mål räknade jag nu sekunderar tills jag skulle bli lämnade på vägen helt själv och det blev en glad överraskning att övriga faktiskt verkade slå av lite på farten under en kort period.

Mjölksyrefesten når sin höjdpunkt och mina ben sin botten?

När trippmätaren visade 55 km kom dock dödsstöten i mina ben, då vi strax efter Bettna skulle klättra uppåt och spelade ingen roll hur hårt jag tryckte på pedalerna för det hände inte ett skit. Jag blev dock inte lämna själv, utan Salén gjorde mig sällskap och de övriga fyra distanserade oss rätt snabbt med ett par hundra meter.

Vid det här tillfället hade vi i motvind snittat 39 km/h och under 80 minuter hade jag en både på puls- och wattmätare rekordhöga siffror, så jag hade åtminstone gjort allt jag kunnat.

Både jag och Salén insåg nog dock att det inte var några roliga tre mil kvar till mål, för motvinden bet på riktigt bra då byarna bjöd på tvåsiffriga m/s. Men vi turades om att ta vinden och luckan till framförvarande ökade inte så snabbt som jag hade förväntat mig.

Mental uppförsbacke och en envis motvind – är vi framme snart?

Bakåt fanns det inte en cyklister i sikte, men då mätarna istället för 40 km/h visade siffror närmare 30-strecket (i bästa fall) kändes det som att jag aldrig skulle komma till mål trots att jag växelvis kunde få lite vindskydd bakom Salén.

Det som utspelade sig kommande två-tre milen är som taget ur skräckfilm där man vet att monstret står bakom dörren och väntar på en. Salén verkade dessutom ha mer energi kvar i benen än mig, för varje gång han gick upp framför mig drog han iväg och det kostade mycket energi att täppa till luckan för jag hade absolut INTE någon lust att tappa även hans hjul.

När vi passerat Stigtomta, avfarten mot Enstaberga och tillslut ligger mellan Skavsta-rondellerna är det inte långt kvar i mål. Mina ben är dock helt körde i botten, så hade inga större förhoppningar att kunna sno åt mig en femteplats vid en spurt men försökte åtminstone sänka farten så pass att benen han återhämta sig lite. Strax efter fartkameran innan spurten hade jag haft Salén tätt bakom mig ett tag och såg hur han reste sig upp så även jag slängde i lite tyngre växlar för att spurta in i mål…

Benen var som gelé och hatten av för ”gubben” som knep en värdig femteplats!

Fullständiga resultat hittar ni här!

Efter att ha passerat mål var jag verkligen helt tom, så ville inget hellre än att rulla nedför sjukhusbacken och ta mig raka vägen hem till soffan. Men för säkerhetsskull tog jag en kopp kaffe och en banan i väntan på att övriga skulle tas i mål.

DSC_0019

Summan av kardemumman när jag hade pustat ut var att jag bakom mig hade årets tuffaste linjelopp på meritlistan, för inte ens NM med 30-40st i åldersgruppen H30 över distansen 135 km var så här jobbigt! Taktiken att rulla sista 5 milen på 3-4 bar mot normala 9 visade sig även rätt, för kom strax under 3 minuter efter vinnaren och ett däckbyte hade kostat mig mer tid (fullt tryck hade nog däremot gjort hemresan lite mer lättrullad)!

öl1

– Ja, CK Dainon bjuder verkligen på bra motstånd!


För er som gillar siffror bjuder jag här på lite smärtsam fakta:
0-42 km @ 42,5 km/h – 95% FTHR & 96% FTP
42-55 km @ 38,9 km/h – 94% FTHR & 92% FTP
55-82 km @ 32,1 km/h – 91% FTHR & 85% FTP
Snitt @ 37,8 km/h – 93% FTHR & 91% FTP

FTHR = ”tröskepuls” (bpm man maximalt orkar i 60 minuter)
FTP = ”tröskeleffekt” (watt man maximalt orkar i 60 minuter)

Läs mer

Racerapport: VM Masters – Tempo [UWCT Finals – Time Trial]

Idag var det upp till bevis om de senaste två månadernas slit på den nyköpta tempohojen gjort någon nytta.

image

Med starttiden kl 18.14 hade jag hela dagen på mig att mentalt förbereda mig samt tillgodo se att energin fanns i benen.

Väntan var rätt jobbig, men jag lyckades slappna av och äta med jämna mellanrum för att sedan sista tre timmarna “fasta” för att se till att magen skulle vara tom vid start.

Satte mig på trainern och började värma upp cirka en och en halv timme före start och efter att ha trampat luft i 30 minuter och snackat lite skit med svenskarna runt mig körde jag min 20 minuters rutin jag tränat in senaste tiden (hämtad ifrån proffs-teamet Team SKY).

Benen svarade riktigt bra, så känslan var bättre än någonsin.

image

Så enda som inte gick som planerat var att cykeldatorn varnade för lågt batteri i effektmätaren, men nya batterier fanns i reservdelslådan och hade god marginal till start så bytte detta. Effektmätaren är nämligen ett vapen, om det används rätt, som kan spara mycket tid ute på banan.

Cirka 10 min innan start ropades jag upp och fick besikta cykeln, som likt dagen innan klarade sig (finns regler för hur cykeln får se ut och vara inställd).

image

Fick några peppande ord av klubbkompisen Stefan, men enda jag kunde tänka på var “gå ut lagom hårt, kör smart och ta inga risker”. Det faktum att det hela dagen dragit förbi regnskurar och att ett antal vurpor rapporterats gjorde att den tekniska banan med farter över 70 km/h gjorde det hela onödigt spännande.

Med en minut till start stod jag på podiet och så fort nr 34 rullade iväg fick jag sätta mig på cykeln i väntan på nedräkning.

Kl 18:14:00 släppte funktionären cykeln och jag trampade iväg.

image

Bara några sekunder innan hade jag startat cykeldatorns tidtagning, för  att kunna fokusera på att trampa vid startskottet.

Efter 50 meter vek banan skarpt höger och sedan påbörjades klättringen mot första stora utmaningen.

Kollade ner på cykeldatorn och ser att den loggat 0 meter, så försöker fippla runt i menyn för att återställa GPS’en samtidigt som jag trampade på som aldrig för.

Efter 500 meter var elektroniken igång och då var det dags för en skarp vänster där jag framför mig hade lite över 1000 meters klättring med en snittlutning på 4%.

Hade kört denna backe dagen innan och vet precis vart min tröskel ligger en normal dag.

Idag var det dock tänkt att ligga på minst 105% av den så när jag såg att jag börjat första 700-800 meter på runt 109% petade jag till på min elektroniska växel som flyttade ner kedjan på lilla klingan fram, just för att inte riskera att gå på för tunga växlar.

Pulsen var redan skyhög (hade med andra ord värmt upp optimalt och hade pigga ben) så bestämde mig för att lägga mig precis på smärtgränsen som dagen till ära kändes som 108-110% gällande watten.

Jag hann knappt klättra en tredjedel av backen förrän cyklisten som hade startat 30 sekunder bakom mig flög förbi mig.

Hade ingen aning om vem han var och med endast min egna tröskel som utgångspunkt lät jag honom distansera mig för loppet hade knappt börjat.

Backen planade tillslut något och det var dags att byta klinga fram och göra sig redo för tyngre växlar bak.

Innan uppförsbacken var sut hade jag nästan kommit ikapp han som cyklade om mig och då jag vägde minst 10 kg mer än honom passerade jag honom med hög fart då det som kom var en nästan lika brant utförsåkning.

I botten på backen tangerade farten 70 km/h trots att jag hade gått ur tempopinnarna (pga rejäl kantvind som riskerade att rubba mig av banan).

Det var endast en kort sträcka som var platt innan det kom en lätt uppförsbacke, så än en gång fick jag se mig passerad för att strax efter köra om igen utför.

I Tempo ska man hålla ett avstånd på 25 meter i längd och minst 2 meter i sidled, så började tröttna på denna “katt och råtta-lek”. Så när banan svängde 90 grader vänster tog jag det yttersta spåret för att släppa förbi honom då jag visste att det väntade en klättring.

Han fick en tillräckligt stor lucka så att jag kunde börja köra mitt race och kollade snabbt ner på cykeldatorn och ser 109% och en snittpuls jag vet en extremt bra dag håller hela vägen i mål.

Den böljande vägen med rak motvind var en lättnad, för de första 8 km var mestadels i kantvind och det tar onödigt med kraft. Så borrade ner mig i tempopinnar och matade på.

Efter totalt cirka 10 km vek vägen mer än 90 grader vänster och nr 34 var än en gång på ett avstånd som innebar att jag måste gå för omkörning eller släppa av för att inte bli avplockad ifrån banan (inga silkeshandskar som på triathlon).

Tog beslutet att det var nu eller aldrig och resten mig upp för att trycka på lite extra över ett krön som vek av till vänster.

På toppen låg vi sida vid sida och tyngdlagen var nu på min sida och när jag i botten av backen än en gång snudda på farter runt 70 km/h var det dags att fälla ut bromskärmen något.

En skarp vänster följt av en höger kort därefter var framför mig, men jag hade ifrån svenskarna som cyklade tidigare på eftermiddagen fått höra att det gick bra att skära igenom vänstern i hög fart.

Jag tog det dock ganska försiktigt, för insåg att det faktiskt hade regnat på mig en bra stund.

Tog mig igenom detta S och ut på huvudvägen som ledde in mot mål på samma väg som de första 6.6 km.

En snabb huvudräkning gav mig cirka 9-10 minuters cykling kvar och kollade snabbt på cykeldatorn och konstaterade att känslan i benen trots rekordhöga siffror sa “öka”.

Sagt och gjort var det allt tyngre växlar som lades i, så blev nästa rädd när nr 30 (som startat 90s efter mig) flög förbi mig i foten på sista stigningen.

Denna backe hade jag kört i medvind dagen innan så var extra segt att ej ha denna extra hjälp nu, men siktade på 110% hela vägen upp och efter att ha avverkat halva (cirka 1000 meter) blev lutningen snällare.

Väl uppe på toppen var jag mer eller mindre helt slut, så att veta att det bara var cirka 1.5 km utförsåkning kvar följt av dryga 1000 meter in mot mål gjorde att jag kände mig nöjd redan här.

Dock kom största faran på denna bana, för med 4-6% lutning utför och tyngdlagen på min sida hade jag med min utväxling på cykeln kunnat nå farter över 80 km/h.

Jag slutade trampa redan efter 200 meter och valde även att släppa tempopinnar i förmån för att hålla i delen av styret där bromsarna satt.

Jag vågade inte kolla på något annat än det som fanns 50-100 meter framför mig och hade dagen innan börjat bromsa vid en 60-skylt cirka 150 meter innan 90 graderssvängen till höger.

Idag var dock asfalten blöt, så hade spänt in bromsarna för att veta att dom skulle ta.

Strax innan skylten klämde jag på bakbromsen för att få ren yta på dischjulet som är helt i kolfiber. Detta skulle jag dock inte gjort, för bakbromsen nöp så jag låste bakhjulet i 60-70 km/h och med 9 bar i ett däck med en kontaktyta på ett par millimeter är det ett mirakel att det endast resulterade i en pulshöjning och lite drifting.

Hann greppa frambromsen och få stopp på cykeln precis innan staketet började.

Något skärrad trampade jag in mot målet och efter att ha passerat sista chikanen spurtade jag in i mål medans jag hörde hur speakern pratade om mig i högtalarna vid målområdet.

Rullade över mållinjen helt tömd, både fysiskt och psykiskt.

Snitteffekten på mina pedaler var omkring 109% av min teoretiska tröskel, vilket är mer än 4% högre än jag någonsin presterat. Så jag har gjort min livs bästa prestation, på VM!

image

Med andra ord kunde jag inte gjort mer än så här.

Kollade på den officiella tiden som blev 27:29 (med en snittfart på 40,6 km/h) och konstaterade att det fanns 34 stycken i min åldersgrupp som trampade snabbare än mig.

Hade satt upp ett par mål:
– Sätta rekord i snitteffekt på denna distans och/eller rekord i snittfart.
– Topp 20 och/eller bli bäste svensk i min åldersgrupp.

Blev bäste svensk med några bråkdelar av en sekund (han var 12 sekunder snabbare än mig på VM-kvalet i Helsingör i maj).

Så jag har än en gång överträffat mig själv och kommer hem med mycket matnyttigt i bagaget som kommer komma väl till hands på mina kommande utmaningar.

To be continued…

Postat med WordPress för Android

Läs mer

Då var VM-banan testkörd!

Igår åkte vi ifrån Nyköping mot Göteborg, för att idag kl 09.10 ta båten över till Fredrikshamn.

Efter 12 mil anlände vi i Hobro, för att registrera oss och testa banan som VM går på imorgon.

Riktigt dåligt väder, men vi lyckades ducka för regnet och fick endast kämpa med hårda vindar.

Banan som är 19.3 km är mycket teknisk med två rejäla stigningar och tre utförsåkningar i farter över 70 km/h så gäller att hålla tungan rätt i munnen!

image

image

image

image

image

Imorgon kl 18.14 går min start och klubbkompisen Stefan Stengård kl 15.05.

Postat med WordPress för Android

Läs mer

VM i Tempo i Hobro, Danmark den 3 september!

Eller om man ska vara helt korrekt, så är det UCI World Cycling Tour Final – Time Trial jag ska delta på, men vi svenskar väljer att kalla det för VM (Masters). Det som är lite speciellt med detta event är att man måste kvala in för att få en plats, vilket jag då lyckades med i Danmark tidigare i år bara två veckor efter att jag gjorde min tempo-premiär.

I min åldersgrupp (19-34 år) är vi bara tre svenskar som får trampa för att försvara de svenska färgerna, så även om jag inte riktigt fattat det än så är det en ganska unik möjlighet då det trots allt inte är varje år VM går inom rimlig resavstånd ifrån Sverige. Totalt är det cirka 2000 cyklister som kommer cykla de tre olika disciplinerna som man ställa upp i.

Jag kommer åka ner mot Göteborg ikväll, för att sedan ta båten över till Fredrikshamn tidigt imorgon bitti. Väl på plats i Hobro är det dags att trampa ett varv runt banan för att känna lite på vägarna och banprofilen, för att sedan besikta cykeln (så den är lagligt inställd) och sen är det bara försöka ladda upp mentalt för att ge precis allt jag har kl 18.14 på torsdagen!

v3iA_aB7y0p38D9fcBJmbttsZ639P6MjW1Af7G-aQP0-768x432

Mer om förutsättningar och förväntningar hoppas jag kunna fylla på med innan startskottet går, men mer information om eventet hittar ni här så länge!

 

Läs mer

Kort introduktion av mannen bakom styret!

I mars 2009 vägde jag omkring 140-150 kg, helt otränad och bestämde mig för att det var dags att ta kontroll över mitt liv. Skaffade ett gymkort och började styrketräna, vilket resulterade i att jag efter cirka 2 år nådde mitt mål, som var att kunna börja med löpning.

Löpningen var så pass rolig att jag ställde upp på ett par motionslopp, där jag blandat annat sprang Stockholm Halvmarathon 2013. Under samma period köpte jag min första cykel, då jag hade bestämt mig för att jag ville cykla Vätternrundan 2014 tillsammans med en kompis.

Cyklingen visade sig vara om möjligt, ännu roligare än löpningen och detta gjorde att jag snabbt började träna allt mer målmedvetet. Under 2014 deltog jag på ett antal motionslopp, där jag bland annat genomförde Vätternrundan helt på egen hand, vilket då var min absolut bästa prestation.

Under samma period gick jag med i den lokala cykelklubben Dainon. Då jag bestämde mig för att detta är något jag vill satsa på och anmälde mig till en grupp som hade för avsikt att cykla Vätternrundan på under 8 timmar juni 2015 (något inte ens 2% av de startande klarade av 2014). Hann med ett par framskjutna placering på motionsnivå på cykeln och drygt 1200 mil i sadeln innan 2014 var slut.

Under 2014 och vintern 2015 tränade jag så pass målmedvetet att jag valde att skaffa mig en tävlingslicens i masters-klassen för att kunna göra debut i klassen H30, för att mäta mig med eliten i min åldersgrupp.

För att göra en lång historia kort, så kan ni fortsätta läsa här då detta repotage med Sörmlands Nyheter resulterade i att jag nu kommer blogga om cykling på denna portal.

Jimmy gick i från soffliv - till VM!

Är man riktigt nyfiken på vem jag är kan man göra en djupdykning i min träning- och kostrelaterade blogg (som stängdes ner sommaren 2013) och är man medlem på Strava kan man se min träning här.

Läs mer