RR: Lidingöloppet – Sista delen i min Svenska Klassiker 2015

Jag ger syrran en high-five och tar sikte på startfållan märkt med ”startgrupp 3”!

bild1

Klockan slår 12:40 och startskottet för startgrupp två går, så strax därefter tränger jag mig längst fram i min startgrupp för att stå längst fram på startlinjen med nästan 1700 personer runt mig som troligen var minst lika taggade!

Tittar till höger och ser ett hav av löpare och till vänster nästan lika många, plus en fantastisk publik. Emelie Forsberg (en av världens bästa ultralöpare) kliver upp i speakertornet och pratar om sina senaste galna äventyr och ger oss några sista tips, men jag lyssnar egentligen inte på vad hon säger utan skissar på min plan i huvudet, som jag inser behövde ändras något.

DSC_0803

Tanken är att försöka springa på under 2 timmar och 30 minuter (vilket betyder under 5:00 min/km), men efter att ha sett startgruppen innan springa iväg inser jag att detta inte kommer bli så enkelt på grund av trängsel så en lugn start var inte längre aktuellt. Genrepet helgen innan visade att jag vid optimal löpning kommer klara tidsmålet med nästan 10 pulsslags marginal mot mitt ”30 km max”, så jag bestämde mig för att jag hade marginal för en hård start.

Kl är 12:45 och min puls har gått ifrån 70-80 till 90-100 slag/min på bara ett par minuter, mot de 40 slag jag såg på pulsklockan när jag satt vid frukostbordet 4-5 timmar tidigare. Adrenalinet pumpar med andra ord rakt ut i blodet och benen känns fortfarande varma ifrån uppvärmningen, så jag är redo för en chockstart!

DSC_0804

PANG! Starten går och det som sker går knappt beskriva med ord utan måste upplevas, men jag tar sikte på slutet av ängen och tänker att jag måste hitta en snabb rygg att hålla. Tydligen var det inte bara jag som tänkte så här, men mirakulöst så verkar jag få en rätt bra placering och dröjer inte länge förrän första vurpan sker då det blöta och leriga gräset blev en större utmaning än väntat. Hoppas kvinnan som skrek av både smärta och ilska kom på fötter, för jag hade inte tid att kolla bakåt.

DSC_0805

Det fanns en smal grusväg, men jag sprang nog mina första 1000 meter på nästan bara gräs på tiden 4:10, så det var allt annat än en mjukstart! Tempot höll i sig, för låg mer eller mindre på konstant omkörning då det såg ut som det aldrig skulle ta slut på folk som hade hunnit före mig i starten.

Efter tre kilometer började det lugna ned sig något och jag kunde hitta ett bra flyt, så kollade för första gången lite mer noggrant på pulsklockan. Det hade gått fort, mycket fort, men exkluderar man adrenalinpåslaget på pulsen såg det kontrollerbart ut och känslan i kroppen var riktigt bra.

Det gällde att ha tungan rätt i munnen, för det var som ett getingbo på den smala vägen och folk armbågade sig fram, för det här med att de långsammare skulle hålla sig till höger funkade inte alls då det inte var någon som vill vika en tum eller inse att hen var långsammast i ledet.

första 5

Kände vibrationen runt min vänstra arm och ser att kilometer fem har passerat på totaltiden 22:28. Pulsen var mer än 15 slag högre än när jag körde mitt genrep i överfart (snabbare än tävlingsfart) en vecka tidigare, så alla omkörning och mitt zick-zackande i spåret kostar mycket energi. Snittet på 160 slag/min visste jag inte skulle hålla hela vägen, utan hade skissat på att 155 i snitt första 20 km som riktlinje för att undvika att gå tom på energi.

Start-Ekholmnäs: 25:58 (4:30 min/km)

Greppade tag i min första energigel i vänster ryggficka, som intogs precis enligt planen (en var 20-25:e minut). Sen försökte jag springa lite mer energismart, vilket resulterade i att pulsen gick ner något utan att påverka farten nämnvärt.

DSC_0810

Mellan kilometer 5 och 10 hade jag ett riktigt bra flyt och avverkade första milen på omkring 46 minuter och hade plockat in 2 bonusminutrar mot den tidigare tidsplanen och sett till totalsnittet låg jag 4 minuter före.

Ekholmnäs-Hustegaholm: 21:18 (4:42 min/km)

Snittpulsen hade bara sjunkit med 1-2 slag mot första 5 km, så det var tydligt att omständigheterna kostade mycket energi.

mil1

Sprang igenom 10k-depån utan att ens fundera på att stanna och strax därefter var det riktigt tjockt ute i spåret vilket i kombination med många både stigande och fallande höjdmetrar gjorde att jag noterade två kilometrar med över 5 min/km och började inse att det är nu loppet börjar på riktigt.

Jag gjord ett par tappra försök att avancera framåt i fältet utan att höja pulsen till skyarna, men det var lönlöst då det liksom aldrig fanns något slut på folk i spåret och att springa ute i skogen/utanför spåret skulle troligen sluta med en stukad fotled (i bästa fall) så jag försökte springa tålmodigt och inte ta några chansningar, för jag behövde trots allt ta mig i mål till vilket pris som helst.

DSC_0811

Passerar 15 km efter 1 timme och 12 minuter (4:47 min/km) och är precis i fas mot ursprungsplanen och har således ”tappat” nästan 2 minuter på 5 km.

Hustegaholm-Fågelöudde: 25:19 (5:04 min/km)

Jag analyserar läget snabbt och bestämmer mig för att sätta förbud på omkörningar utanför spåret och istället försöka springa snyggt och energismart (i den mån det går) och hoppas farten inte sänks allt för mycket.

första 15

Nästan alla jag pratat med har varnat mig för att denna banprofil bjuder på många backar och även om jag så här långt inte direkt märkt av dessa, mer än att utförslöporna som är onödigt intressanta på grund av att tyngdlagen är på min sida då jag väljer att inte bromsa steget, så fanns det troligen anledning till att spara lite på krutet då det är långt kvar till mål.

Suger i mig min tredje energigel och passar även på att få i mig lite vatten, för värmen var lite mer påtagligare än jag hade hoppats på så gjort några tappra försök att plocka en mugg i farten och dricka springandes för att spara lite tid. I min högra hand har jag även ifrån start haft en 33cl pet-flaska hemmablandad sportdryck med elektrolyt och koffein, men den var tänkt att räcka hela vägen runt.

Tyvärr är trafiken i spåret ett allt mer stående problem, för inte nog med att jag kommer ikapp de långsammare ifrån startgruppen före mig, så kommer de snabbare som startade 10 minuter efter mig ikapp och det bildas något som jag skulle jämföra med rusningstrafik i stockholm när alla ska hem ifrån jobbet.

DSC_0820

Om kilometer 10-15 var långsam, så kändes kommande fem kilometer som att det gick i slowmotion. För inte nog med att det var trångt, så var det den hittills tuffaste delen av banan så även fast jag tryckte på lite extra tappade jag tid för varje löpsteg jag tog.

Screenshot_2015-09-29-14-19-13

Fågelöudde-Grönsta: 29:06 (5:22 min/km)

Sög i mig en energigel strax innan jag passerade 20 kilometers-depån och konstaterade att snittempot gått upp till prick 4:56 min/km och hade redan innan bestämt mig för att inte ta onödiga några risker, så här var målet sub 2:30 mer eller mindre kört då sista milen knappast skulle ta under 50 minuter.

Plockade på mig två bitar saltgurka när jag sprang igenom depån, då smaken av energigel inte var lika rolig vid det här laget då jag dessutom hade kommit in på sista smaken som måste varit felmärkt, för det smakade INTE ”lemon”!

DSC_0814

Nu är kanske ordet njuta fel, men istället för att jaga en specifik sluttid bestämde jag mig för att suga in mig av atmosfären och helt enkelt avsluta sista milen med en bra känsla och låta klockan stanna på den tid det nu skulle bli.

Energin i kroppen var nästan oförskämt bra, men pulsen hade sjunkit en hel del så det var tydligt att jag inte gick på så hårt som jag hade planerat och tänkte att det nog kommer gå åt med de två mytomspunna backarna kvar. Frågan var, fanns det mer att ge?

Hittar ett riktigt bra flyt och periodvis är det inte lika trångt i löpspåret, så passar på att avancera och man ser att det är många som börjar bli riktigt slitna och mest troligt gått ut för hårt och/eller inte skött sitt intag av vätska och energi eller helt enkelt ej loggat tillräckligt med träningstimmar.

DSC_0821

Detta styrker mig lite extra, så när jag plockar fram min sista ordinarie energigel bestämmer jag mig för att jag ska springa upp för abborrbacken till vilket pris som helst, lite som att bestiga Mount Everest utan att tänka på att man ska orka ner också.

Blev lite osäker på vart backen började då jag tyckte jag sprungit vid vattnet tillräckligt länge, men behövde inte fundera länge förrän jag hörde musiken dunka en bit bort och en stor uppblåsbar portal syntes, som klart och tydligt inte var portalen till himlen!

Tar ett par djupa andetag, tänker på min mor (som finns i ”himlen”) och viker vänster upp i backen med full fart och korta snabba steg, precis så som jag övat de få backerintervallerna jag avverkat i år. Fäster blicken lång upp i backen för att öppna upp bröstet och möts av en vägg med folk, så lägger mig i omkörningsfilen och vevar med mina armar i rät vinkel i samma takt som benen.

Pinnar på ganska bra och pulsen är under kontroll så jag inväntar första platån i backen innan jag gör en liten fartökning. Nu känner jag inte längre smaken av energigel i munnen och tänker istället på det faktum att syrran står i målet och väntar på mig med en flaska bubbel, för smärta är bara svaghet som lämnar kroppen?

Här får jag ännu ett kvitto på att jag gillar att ligga på gränsen, för ger på lite extra när jag ser ett par cheerleaders som väntar på oss vid toppen av backen och spurtar upp på toppen med känslan ”jag klarade det” och påbörjar utförslöpan med det värsta bakom mig?

Screenshot_2015-09-29-14-18-41

Grönsta-Abborbacken: 24:15 (5:16 min/km)

Känner efter hur kroppen känns och backen tog en hel del på vaderna, som redan innan knappast var i nyskick. Men fem kilometer till, med ”bara” karins backe kvar att bestiga kostade jag mig på att ge barnen i publiken high-fives då de sträckte ut sina händer och hejade på allt vad dom orkade.

Svepte i mig det sista som fanns kvar i pet-flaskan jag hållit hårt i över två timmar och slängde den i en av alla soptunnor som fanns vid varje kilometersskylt och laddade mentalt upp för sista backen. Likt abborbacken var tanken att springa hela vägen upp utan några tveksamheter och när jag såg skylten framför mig fäste jag blicken långt upp i backen och försökte bibehålla den höga ingångsfarten.

Screenshot_2015-09-30-12-14-20

Den branta delen var inte speciellt lång, men faktiskt ganska brant (dock är 16% felaktigt) så var glad att jag hade gott om energi kvar i benen för det var många som kämpade hårt här och knappt hade styrfart uppför.

Screenshot_2015-09-29-14-18-54

Det ”roliga” var dock inte slut, för det blev en ganska långdragen process så var skönt att ha det där lilla extra kvar i benen.

Tittade på klockan för första gången på länge och ser att tiden inte runnit iväg speciellt mycket utan jag har faktiskt hållit en bra fart senaste milen och när jag ser skylten 500 meter och inser att det bara är utförslöpning kvar njuter jag till 100% av det faktum att jag tar mig i mål på världens största terränglopp med fanan högt!

DSC_0826

På upploppet försöker jag lokalisera syrran i publiken då hon hade systemkameran redo, men var som ett stort hav med människor så jag siktade istället på målet och försökte springa snyggt istället för snabbt.

Abborrbacken-Mål: 27:15 (5:24 min/km)

Passerar mållinjen, trycker av min pulsklocka, bockar och tar emot medaljen och konstaterar att sluttiden blev 2 timmar och 33 minuter och jag är inte ens i närheten av så trött som jag hade förväntat mig.

DSC_0827

Letar upp syrran för fira målgången på Lidingöloppet och att en Svensk Klassiker är genomförd med ett glas rosé, innan det var dags för hemgång.

Del två i firandet bestod av ett besök på Vapiano där vi åt vad som jag tror är den godaste pizzan jag någonsin ätit och förrätten satt inte fel den heller! 

PhotoGrid_1443614727310

Summan av kardemumman

När jag gick i mål fick jag en sån där antiklimax-känsla likt när jag tog mig i mål på Vätternrundan, då jag hade förväntat mig att gå mil mål mer slutkörd. Har nämligen svårt att finna glädje om jag inte känner att jag gjort allt jag kunnat.

Men målgång i det här fallet, när jag dessutom hade syrran som support, blev något utöver det vanliga. Jag klarade ju min Svenska Klassiker! (mer om detta vid ett senare tillfälle).

Kul fakta för en siffernörd
0-10 km: 04:36 min/km @ 159 bpm (86% av max)
10-20 km: 05:17 min/km @ 149 bpm (81% av max)
20-30 km: 05:25 min/km @ 146 bpm (79% av max)
30 km: 05:06 min/km @ 151 bpm (82% av max).

Enligt resultatjakt.se så passerade jag 449 löpare och blev själv passerad av 14 löpare. Fick placeringen 251 av 1698 i min startgrupp och totalt 4:e bästa tid ifrån Nyköping.

Medeltiden på de 17492 som fullföjde loppet var 3 timmar 7 minuter 3 sekunder. Så det vore väl dumt att inte vara nöjd med debuten på Lindingöloppet.

Klart slut!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − arton =