Racerapport: Sista chansen i Ramnäs (Swe-cup)

Hur jobbigt kan det vara att cykla dryga 2 mil? Ja många tror att tempo är ganska lätt bara för att det är så pass kort, men faktum är att det gör mer ont ju kortare distansen är om man nu genomför loppet korrekt. Just detta bekräftade jag än en gång under Lördagens tempolopp.

I tävlingskalendern fanns nämligen det sk ”sista chansen tempot” i veterancupen, som cyklas i Ramnäs ett par mil nordväst om Västerås.

DSC_0078

Innan jag åkte upp kollade jag upp banan, som enligt arrangören var cirka 20 km lång med vändpunkt efter 10k. Banprofilen bjöd inte på några större konstigheter och skulle kunna definieras som ett väldigt platt bana, vilket är något som passar mig perfekt. Distansen däremot, är inte alls min starka sida då jag hellre cyklar 30km eller längre.

Efter VM har jag varit helt ur gängorna, där den mentala biten varit värst så när jag i tisdags körde ett par under- och övertröskel-intervaller på rekordhög puls var känslan inget vidare för benen har inte alls varit med i matchen. Ordinerade mig själv aktiv vila med ett försök att väcka benen i Torsdag, då känslan åtminstone inte var sämre.

Så åkte egentligen upp för att försöka mig på ett snyggt avslut på säsongen, där jag helt enkelt siktade på att ge precis allt vad dagsformen klarade av.

DSC_0080

Var på plats cirka två timmar innan start och hämtade nummerlappen och rekade exakt vart start och mål skulle vara. Monterade sedan ihop cykel för att sätta den i trainern. Redan ombytt under vardagskläderna var det bara att dra av sig ytter lagret med kläder och sätta på sig cykelskorna, för att sedan sätta sig på trainern och börja värma upp. Passade även på att svepa mitt röbetskoncentrat som sköljdes ner med en Redbull summeredition.

Hade försökt rädda upp de trötta benen med att maximera energiinlagringen torsdag till fredag, så kändes rätt okej och pulsen påvisade att hjärtat åtminstone var utvilat. Men för att vara på den säkra sidan började jag värma upp 20 minuter tidigare än normalt för att trampa luft och således mjuka upp leder, muskler osv. Med 50 minuter till start påbörjades den numera väl inkörda rutinen som är hämtade ifrån proffstallet ”Team SKY” som innebär en kort och effektiv uppvärmning.

DSC_0083

Pulsen gick inte riktigt upp som den borde, trots att det kändes jobbigt i benen. Så mina misstankar om att formtoppen ifrån VM var ett minne blått bestämde jag mig för att försöka gå ut ganska lungt och inte dra på mig onödigt mjölksyra första minutrarna.

Hoppade av trainern, bytte till mitt dischjul och rullade sedan bort mot starten som var cirka två kilometer bort. Väl där så hörde jag hur det diskuterades om vart vändpunkten var sett till avstånd ifrån start och arrangören lovade att det var tydligt mitt ute på en raka så ingen behövde oroa sig att dom skulle missa den.

Jag var tyvärr lotta som första ute i min klass, H30, så med en cyklist ifrån D60 som startade 5 min före mig förväntade jag mig att få cykla hela loppet utan att ha något cyklist att ta sikte på.

Kl. 16.13 ropades jag upp och svepte då i mig en energigel och skakade loss benen lite snabbt. När det var en minut kvar var det dags att sätta sig på cykeln och startern tog tag i cykeln så jag kunde klicka i skorna i pedalerna.

30 sekunder till start, 15, 10, här trycker jag start på cykeldatorn, 5 sekunder…. kl. 16.15 får jag ett ”kör” och börjar trampa iväg med utväxligen 54×21.

Att hitta in i tempoställningen brukar ta ett par hundra meter, men idag var jag som gjuten redan ifrån start och försökte hålla blicken långt fram för att vara så aerodynamisk jag bara kan.

Efter 30 sekunder tittar jag ner på cykeldatorn och ser att jag låtit adrenalinet diktera tempot så lägger i en lättare växel för att inte göra misstaget nästan alla har gjort mer än en gång. Att gå ut hårt straffar sig endast negativt, för tempo handlar om att balansera på den röda linjen tills det är ett par kilometer kvar och sen ge allt (om man har mer att ge).

Banan börja med en svag utförslöpa för att sedan i två etapper gå lätt uppför och just denna typ av backe, sk slakmota är lömsk för man tror det är platt så väldigt lätt att bli ivrig och öka tempot mer än man borde.

Efter tre kilometer är pulsen uppe på den nivå den borde och kollar snabbt på watten som säger att jag snittat 106%, vilket är helt åt helvete för högt mot utgångsplanen men väljer att fortsätta bibehålla samma tryck på pedalerna för omedvetet har jag ökat min trampfrekvens och således förlyttat lite av belastning på hjärtat i förmån att ”sparar” på min trötta ben.

Tempo är en kamp mot en själv och slappnar man ens av i en sekund tappar man momentum vilket i slutändan kan kosta många sekunder så jag gjorde ett par justering av kroppspositionen på cykeln och sköt sedan fram överkroppen lite mer än normalt och lyfte blicken mot horisonten.

Sen trampade jag bara på och litade på att trycket på pedalen jag hade motsvarade den effekt jag borde ligga på. Till en början gick det som i trans, men fann mig inte lång därefter i en lite slapp sittposition och försökte göra små justering samtidigt som jag då och då fick göra ett klick på bakväxelns reglage på tempopinnen för det var en böljande och mycket fin banan där jag inbillade mig att vinden var ”sida mot” i en vindstyrka som egentligen inte var något anmärkningsvärt.

Noterade en cyklist ett par hundra meter ifrån och tänkte för mig själv att det omöjligt kunde vara D60’n som startade fem minuter före mig, för jag hade knappt cyklat i 10 minuter. Men visade sig vara en ”funktionär” som skulle placera sig ute på banan och kolla så att allt gick rätt till, så honom passerade jag rätt snabbt i en uppförsbacke.

Lagom därefter såg jag ett par damer kom i motsatt riktning och insåg att det snart är dags för vändpunkten. Kollade ner på cykeldatorn och allt såg bra ut, även om snittfarten kändes lägre än ansträngningen så hoppades på att det var på grund av att det kändes som att jag cyklade mer uppför än nedför och hade lite motvind.

Strax där efter kunde jag se två varselklädda personer på en raksträcka och en orange kona mitt i vägen, så dår var det dags för vändning. Med dryga 100 meter kvar till vändpunkt gjorde jag ett par klick på växelreglaget så jag hade samma växel som vid starten och gick ur tempoställningen och bromsade till och gjorde nog årets bästa vändning om man bortser ifrån att jag tryckte på som aldrig förr på pedalerna för att få upp farten igen.

Hann med att trycka till på cykeldatorn för att ha ett nytt fräscht varv att jämföra med de första 10 km jag hade cyklat. Noterar att jag legat precis jämnt sista 7-8 kilometerarna på en puls som lämnar möjlighet till en marginell ökning så trots att benen skriker ”sluta” bestämmer jag mig för att försöka öka marginellt. Kollar även av läget hur jag ligger till mot de i min klass som alla startat bakom mig och noterar att det är en cyklist som troligen kört minst 30 sekunder snabbare än mig på vägen ut.

Hamnar som i en trans, med korta små dippar och får snart syn på en cyklist framöver mig och tänkte ”jag ska köra ikapp denne innan målgång”. Trycker på lite extra uppför i förmån för att kunna lätta lite nedför, då jag känner att korta spikar i effekten inte biter lika hårt som att ligga jämnhögt samtidigt som hjärtat verkar pumpa på som aldrig förr!

Den kvinnliga cyklisten framför mig passeras tidigare än förväntat och anledningen till det är enkel, jag har ökat en aning mer än jag hade tänkt mig och med drygt en tredjedel kvar på loppet inser jag att det troligen kommer bli kamp att orka hålla tempot hela vägen i mål.

Efter 25 minuter över tröskelpulsen börjar kroppen försöka skicka varningssignaler till hjärnan, som föreslår att slå av maskineriet på heltid. Detta är fullt normalt och troligen något alla upplever i olika grad och det är då man ska göra det omvända, alltså försöka öka.

Funderar lite på mina alternativ och inser att vändpunkten var ju faktiskt efter 10 km och mål är cirka en kilometer förbi starten, så jag hade minst 5 minuters cykling kvar. Det fanns inte mycket utrymme för att öka, men gjorde ett tappert försök att öka trycket på pedalerna.

Ökade trycket varade dock högst tillfälligt, för precis då kom det en backe som jag helt hade glömt bort eller rättare sagt missat då det efter starten inte alls kändes som en så brant utförsbacke som det kändes i motsatt riktning.

Passerar starten och tyvärr värmer folk upp på min sida om vägen så blir lite distaraherade men inte värre än så. Dock får jag minst sagt en chock när jag runt hörnet får se den höga bron jag ska över. Hade helt glömt bort att jag cyklade över denna på väg till starten och jag fick dra ur precis allt jag hade kvar i benen för att inte tappa trycket på pedalen så när jag strax därefter såg skylten ”1 km” trodde jag inte det var sant.

Jag var så pass slut i benen att jag ställde mig upp i 5-10s och trampade lite för jag hade inte lyft på rumpan under 30 minuter så var rätt skönt. Sen var det bara försöka tänka på något annat än smärtan och trampa i mål.

Flyger förbi mållinjen i 55 knyck och verkligen helt tom, precis som det ska vara! Faktum är de sista 1000 meterarna landade på 118% av tröskeln, så jag vet inte riktigt vart den kraften kom ifrån men det är väl här tävlingsmänniskan kommer fram?

Trampar vidare bort till bilen och kollar på cykeldatorns siffror och ser att snittfarten landade på 42,3 km/h och att distansen blev cirka 22,5 km. Jag har alltså cyklat 2,5 km längre än vad jag hade disponerat min kraft för, så inte undra på att jag var helt slut! Kollar man på puls och watten har jag rentav fördelat mina krafter bättrer än på VM och har aldrig tidigare lyckats hålla dessa nivåer i över 30 minuter, så finns verkligen inget att klaga över!

Tog en banan och lite vatten och cyklade bort mot målet för att vänta in övriga i min klass och den eventuella prisutdelningen. Dock har dom totalt haveri, då dom tydligen inte använde tidtagning med de chip vi har monterade på våra cyklar och med ett otal tekniska problem med den manuella tidtagningen får vänta i över 2 timmar på resultatet! Undertiden pratar jag lite med de jag cyklat mot och enligt våra tider så verkade det som att jag hade kommit två, en bra bit efter den snabbaste som tydligen gjorde sitt sista år innan han kliver in i en stentuffa åldersgruppen herrar 40.

Tillslut blir det prisutdelning och ja, mina misstankar blir bekräftade. Min tid räcker till inte mindre än min fjärde raka 2:a plats i swe-cup, vilket är en presatation i sig.

Men anledningen till att jag var med på det sk ”sista chansen tempot” var för att jag innan denna tävling var rankade fyra i min åldersgrupp och hade chans att avancera. Med minsta möjliga marginal får jag vid prisutdelningen för ”tempo-cupens” totalserie höra mitt namn ropas upp på 3:E plats och får hämta detta fin pris!

DSC_0094~2

Så mycket bättre avslut på denna tävlingssäsong kunde jag knappt kunna få, mer än att få knipa min första vinst men verkar som att det alltid finns någon som trampar snabbare än mig!

DSC_0091

Detta firades med vad som jag nog tror är den största pizzan jag ätit på svensk mark!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × två =