Racerapport – CK Dainon’s Klubbmästerskap i Linjelopp

Försnack – ingen kommer ihåg en fegis?

Det var med en form av hatkärlek som jag såg fram emot detta event, då jag är raka motsatsen till en linjecyklist och verkligen är helt körd i botten sen VM då jag försökt skala av ett par snabba kilon ifrån kroppen inför Lindingloppet som går av stapeln sista helgen i September.

Linjelopp innebär gemensam start, där först över mållinjen vinner. Kan låta enkelt, men faktum är att starkast ben högst sällan blir vinnaren (om Stefan Stengård förstås inte är med), utan det handlar även om vem som klarar av alla ryck och kör taktiskt för att spara på krutet till slutet. Distansen är dessutom ”bara” strax över 8 mil, så det bjuder in för en hårdkörning redan ifrån start.

DSC_0014

Med väderprognosen vindbyar över 10 m/s rakt i ansiktet sista 4 milen in mot mål var mitt lopp redan förlorat, så bestämde mig att helt enkelt försöka placera mig så bra jag bara kunde och hänga på täten oavsett pris.

I fjol fick jag redan efter 7-8 km se hur huvudklungan försvann i horisonten, så fanns alltså goda förutsättningar till förbättring!

I god tid innan start rullade jag ner till klubblokalen med ett extra hjulpar, då jag vågat nog valt att köra på mina högprofilshjul med tubdäck som var fyllda till bredden med punkteringsvätska och ville då ha dessa i resverv i den följebil som skulle ligga bakom oss. Banan vi kör bjuder nämligen på cirka 7 km grusväg där risken för punktering är väldigt stor, så bak på sadeln satte jag även fast ett reservdäck till mina högprofilhjul följt av två kolsyrepatroner i ryggfickan.

Rullade sedan upp mot starten och körde min ”Team SKY Warm-up”-procedur á 20 min, som jag övade in inför VM och tänkte att benen måste vara redo ifrån kilometer ett så lika bra att värma upp som inför en riktig tävling. Hade cyklat första 2 milen av banan under lördagen, med samma vindar som dagen till ära och insåg rätt snabbt att det kommer gå i 45-50 km/h i medvinden medans man solo ska vara glad att se 30 km/h i motvinden…

DSC06603

Så när jag kom tillbaka till klubblokalen och ser startfältet, som bestod av 13 herrar där få av de starkaste namnen saknades, känner jag mig riktigt taggad för var helt övertygad om att detta kommer bli det tuffaste linjeloppet jag cyklat för denna säsong då det var många som ville vara först över mållinjen!

DSC06602

Startskottet – GAME ON!

Vi rullar upp mot starten, då det var ett par som behövde besöka skogen. Sen gick masterstarten där de första två kilometrarna gick lugnt och fint, men detta varade inte länge.

När vi hade passerat andra rondellen var tävlingen igång och jag valde att gå fram för att känna lite på benen samt hitta en bra position, då jag misstänkte att det var fler än jag som gärna ville vara med om det eventuellt skulle komma ett ryck redan före Stigtomta.

Första milen passerades med en snittfart på över 43 km/h och det var aldrig några direkt ryck, utan helt enkelt bara många som ville vara med och trissa upp farten vilket kombinerat med medvind gjorde att mina ben åtminstone kändes riktigt bra.

Klungan var intakt, så när på Carlestam som hade fått en liten lucka innan Stigtomta. Men när jag svängde vänster valde jag att trycka på lite extra för att täppa till den luckan och dragspelet bakom gjorde att när vi uppför bron över järnvägen samlades ihop något då tempot sjönk och kantvinden kom som ett brev på posten.

Än en gång visade många framfötterna och nya vindriktningen verkade inte ha större inverkan på farten, men slet desto mer på benen. Tittade till på cykeldatorn vid det här tillfället och såg att det var dags för dagens första energigel och konstaterade även att intensiteten de första 15 km faktiskt kan vara något benen håller för hela vägen, men var medveten om att vi hade ett par backar framför oss där det var 100% säkert att det kommer gå hårt.

DSC06608

Lagom när jag hade lyckats få i mig min gel kom ett rejält ryck uppför där jag tror Fredrik tog täten och jag tappade ett par placering i klungan på en bråkdel av en sekund.

Tändsticka ett var tänd och gav en liten försmak på den mjölksyra-festen jag förväntade mig skulle komma härnäst.

När vi vek av mot stärkelsefabriken kunde jag frifrulla mig hela vägen fram till täten och passade på att lägga i en passande växel för att vara redo att ge max uppför kommande backe. För det fanns inte ens i min vildaste fantasi att det skulle gå lugnt uppför stärkelsefabriksbacken som bjuder på en 500m med dryga 4-5%’s lutning.

Som förutspått hände detta och jag misstänker att Oli var den som initialt bidrog med detta, för det var inget dåligt ryck. Trots att jag var redo tappade jag här för första gången klungan även om det bara innebar ett par cykellängder, men då jag visste att det kom en utförslöpa var jag inte orolig utan kunde lugnt och fint täppa igen luckan.

Nu var det hög tid att hitta en bra position då det bara var en handfull med kilometrar kvar innan asfalten övergick till grusväg och jag hade absolut inte tänkt att ligga längst bak och käka grus. Detta verkade dock vara precis hur alla tänkte, för var svårt att ta sig fram till en början men var inte så konstigt när man såklart hittade det starkaste benen längst fram.

Med bra tryck på pedalerna smög jag fram och hittade en bra placering med cyklister som Fredrik, Ludwig, Tobias, Oli och Pierre omkring mig och tyckte mig även se att Salén var väldigt sugen på att vara redo för vägbytet.

Grusväg & racercykel – varför?

Vi stormar in på grusvägen i över 40 knyck och ja det måste upplevas för att man ska förstå hur det känns, för även om väglaget var ganska bra bitvis fanns det många fällor och punktering var väl det som utöver en vurpa kunde kosta mest tid.

Med rätt många större håligheter i vägen valde jag att lämna en liten lucka till ovan nämna cyklister som formade ”the peleton”, i förmån för att kunna undvika en onödig punktering.

Tittade bakåt lite hastigt och såg inte längre någon cyklist på rulle, vilket jag just då tog som tecken på att tempot som hölls var riktigt högt. Så bestämde mig för att inte riskera att hamna själv på vägen, så plocka in de 5-10 meter jag hade lämnat som säkerhetszon.

DSC_00232

Punktering!

Vid samma tillfälle hör jag ett ljud ifrån min cykel jag vet betyder punktering och kvittot fick jag när jag ser en vit vätska på min vänstra vad. Med punkteringsvätska i väntar jag 30-60 sekunder innan jag gör en kontroll på läget och måste trycka på bra för att få genomslag i fälgen så tar det som tecken på att jag har luft kvar, men långt ifrån fullt tryck.

Det dröjde inte länge förrän Pierre får tacka för sig, då han drog på sig en punktering på framhjulet. Så den tidigare gruppen på sju personer var nu nere på sex, med mig inräknat och jag gör ännu en test av lufttrycket på mitt bakdäck och konstaterar att punkteringsvätskan verkar ha gjort sitt jobb och tar beslutet att jag kommer förlora mer tid på att stanna än att cykla vidare med ett mjukt bakdäck som åtminstone bär upp min vikt hjälpligt.

Har man sett en etapp på touren då proffsen kör på kullersten inser man att även dom har tekniska problem och det är verkligen inte skönt för kroppen då stötarna avlöser varandra, så det är med glädje jag ser korsningen som betyder att det är dags att åka ut på asfalten.

Då var det värsta över? Nej, det har knappt börjat!

The Peleton är fortfarande intakt och grusvägspartiet passerades med en snittfart omkring 41 km/h, så när jag för första gången tittade bakåt kunde jag inte se andra klungan och vi hade då cyklat strax över tre mil och hade alltså strax över fem kvar!

Kollar snabbt ner på cykeldatorn och ser att intensiteten vi hållit sliter hårt på mina ben och dom kommer ej hålla hela vägen i mål, då jag var rätt säker på att det knappast skulle bli lättare när vi vänder hemåt och får vinden i ansiktet.

Utan att prata om det, så påbörjas ett tappert försök till en belgisk kedja och med vindriktningen sida-med var det nog bra för det gick verkligen SNABBT! Cykeldatorn visade på siffror runt 43-44 km/h första 5-6 km efter grusvägen och jag kunde egentligen inte se några som helst tecken på att övriga såg slitna ut trots att jag själv precis balanserade på min tröskel.

Då jag redan innan Björkvik konstaterade att jag ligger cirka 2-3% ifrån mitt 60 min-max i snitt, var det bara en tidsfråga innan benen skulle strypa kommunikationen med min hjärna som inte ville något annat än ge järnet.

Att trycka i sig gel eller sippa på sportdrycken var som att elda för kråkorna, för skeppet hade redan seglat. Men jag grävde djupt i mitt inre och plockade fram tävlingsmänniskan som alltid finns där.

Tyvärr har jag bra minne när det kommer till banprofiler, så visste att jag inom kort skulle behöva gör allt i min makt för att inte bli lämnad ensam på vägen. För det som kom nu var en backe där man inte hade någon hjälp av vinden, så trots att jag gav precis allt jag hade tappade jag meter efter meter och såg även ut som att Salén hade det kämpigt.

DSC06609

Tåget har lämnat perrongen, men jag står kvar?

När stigningen var slut var The Peleton minst 20 meter framför mig och jag låg långt över min tröskel och gjorde en snabb analys av läget och kom fram till följande:

Släppa nu eller försöka jaga ikapp? Misslyckas jag med jaget kommer jag då vara helt rökt?

Tar ett stadigt tag i bocken och slänger i en tyngre växel och reser mig, ja beslutet blev alltså försöka jaga ikapp!

Under de första två minutrarna skymtade jag siffror som 97-98% av maxpuls och gällande watten verkade jag ligga på mellan 105-115% av tröskeln med många på tok för höga effektspikar, så nu var det inte bara en tändsticka som var tänd utan hela asken brann för fullt!

De fem framför mig verkade inte visa tecken på att sänka tempot, så trots att jag matar på i över 42 km/h tar jag exakt in noll meter. När det gått 5 minuter har jag legat över min tröskelpuls precis varje sekund och benen skrek ”ge upp”.

Tillslut kom ett parti där jag har fördel av tyngdlagen, så jag grävde djupare än jag någonsin gjort och matade på med exakt samma tryck på pedalen i ytterligare två minuter till och för varje tramptag kunde jag se hur jag kom närmare samtidigt som ångorna i tanken sinade.

DSC06610

Jag har svårt att minnas hur, då känslan i kroppen knappast är minnesvärd, men tillslut hittade jag Ludwig’s bakhjul och det var en frihet att för en millisekund åtminstone försöka hämta andan.

Det tog mig nästan fyra kilometer att jag ikapp dom och under dessa sex minuter brände jag exakt ALLT krut som jag hade, för pulsen hade fastnat på rött och höll sig där under fem minuter trots att jag låg på rulle bakom en Salén som likt mig verkade längta allt mer till mållinjen.

Längtan till mållinjen var dock med blandade känslor, för det var nu dags att vända höger in på väg 52 och då ha dryga fyra mils motvind att kämpa emot. Tobias, Oli, Fredrik och Ludwig verkade vara odödlig för de första fyra kilometrarna snittade vi 40 km/h och när det än en gång kom en uppförsbacke var det som att dra ner eller rullgardin framför mina ögon.

Konstigt nog så verkade jag hittat en gnista energi i något hörn, för jag lyckades kräma ur 98% av maxpuls i en minut som kändes som en timme och än en gång täppa till en lucka och minns jag inte helt fel tror jag att Salén tog mitt bakhjul (syrebrist kanske spelar minnet ett spratt).

Med cirka 35 km kvar till mål räknade jag nu sekunderar tills jag skulle bli lämnade på vägen helt själv och det blev en glad överraskning att övriga faktiskt verkade slå av lite på farten under en kort period.

Mjölksyrefesten når sin höjdpunkt och mina ben sin botten?

När trippmätaren visade 55 km kom dock dödsstöten i mina ben, då vi strax efter Bettna skulle klättra uppåt och spelade ingen roll hur hårt jag tryckte på pedalerna för det hände inte ett skit. Jag blev dock inte lämna själv, utan Salén gjorde mig sällskap och de övriga fyra distanserade oss rätt snabbt med ett par hundra meter.

Vid det här tillfället hade vi i motvind snittat 39 km/h och under 80 minuter hade jag en både på puls- och wattmätare rekordhöga siffror, så jag hade åtminstone gjort allt jag kunnat.

Både jag och Salén insåg nog dock att det inte var några roliga tre mil kvar till mål, för motvinden bet på riktigt bra då byarna bjöd på tvåsiffriga m/s. Men vi turades om att ta vinden och luckan till framförvarande ökade inte så snabbt som jag hade förväntat mig.

Mental uppförsbacke och en envis motvind – är vi framme snart?

Bakåt fanns det inte en cyklister i sikte, men då mätarna istället för 40 km/h visade siffror närmare 30-strecket (i bästa fall) kändes det som att jag aldrig skulle komma till mål trots att jag växelvis kunde få lite vindskydd bakom Salén.

Det som utspelade sig kommande två-tre milen är som taget ur skräckfilm där man vet att monstret står bakom dörren och väntar på en. Salén verkade dessutom ha mer energi kvar i benen än mig, för varje gång han gick upp framför mig drog han iväg och det kostade mycket energi att täppa till luckan för jag hade absolut INTE någon lust att tappa även hans hjul.

När vi passerat Stigtomta, avfarten mot Enstaberga och tillslut ligger mellan Skavsta-rondellerna är det inte långt kvar i mål. Mina ben är dock helt körde i botten, så hade inga större förhoppningar att kunna sno åt mig en femteplats vid en spurt men försökte åtminstone sänka farten så pass att benen han återhämta sig lite. Strax efter fartkameran innan spurten hade jag haft Salén tätt bakom mig ett tag och såg hur han reste sig upp så även jag slängde i lite tyngre växlar för att spurta in i mål…

Benen var som gelé och hatten av för ”gubben” som knep en värdig femteplats!

Fullständiga resultat hittar ni här!

Efter att ha passerat mål var jag verkligen helt tom, så ville inget hellre än att rulla nedför sjukhusbacken och ta mig raka vägen hem till soffan. Men för säkerhetsskull tog jag en kopp kaffe och en banan i väntan på att övriga skulle tas i mål.

DSC_0019

Summan av kardemumman när jag hade pustat ut var att jag bakom mig hade årets tuffaste linjelopp på meritlistan, för inte ens NM med 30-40st i åldersgruppen H30 över distansen 135 km var så här jobbigt! Taktiken att rulla sista 5 milen på 3-4 bar mot normala 9 visade sig även rätt, för kom strax under 3 minuter efter vinnaren och ett däckbyte hade kostat mig mer tid (fullt tryck hade nog däremot gjort hemresan lite mer lättrullad)!

öl1

– Ja, CK Dainon bjuder verkligen på bra motstånd!


För er som gillar siffror bjuder jag här på lite smärtsam fakta:
0-42 km @ 42,5 km/h – 95% FTHR & 96% FTP
42-55 km @ 38,9 km/h – 94% FTHR & 92% FTP
55-82 km @ 32,1 km/h – 91% FTHR & 85% FTP
Snitt @ 37,8 km/h – 93% FTHR & 91% FTP

FTHR = ”tröskepuls” (bpm man maximalt orkar i 60 minuter)
FTP = ”tröskeleffekt” (watt man maximalt orkar i 60 minuter)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + 4 =