4 små bokstäver

Ibland stannar hela det inre upp. Jag känner hur jag metodiskt agerar precis som jag bör, men inuti går allt i slow motion och händelseförloppet blir ogreppbart.
Jag var så inställd på att detta skulle hända veckan innan, att flygresan skulle vara det stora… men flyget hade gått bra, allt hade gått så bra att detta nya slog mig helt från den häst jag lite malligt klättrat mig upp på.

Jag minns hur jag i halvt oförstånd sa: ”Hon kräks….” medan jag metodiskt torkade hennes ansikte och kläder och försökte lugna hennes skälvande hulkningar av gråt. ”Hon kräks mer…” jag minns det med. Jag minns också hur vi stannade till vid en mack för att få ur henne ur bilen, torka av henne med våtservetter,  ta av de blöta kläderna och försöka torka av bilbarnstol och säte. Hon var fortfarande lite ledsen medan jag inte fick fram en enda tår, jag bara torkade, tröstade, torkade,tröstade. Inte förrän hon var lugn och glatt pekade på långtradarna som åkte förbi och kom upp i D’s famn och gick iväg en bit kom det ikapp. Jag grät, grät och gjorde som jag alltid gör; frågade mig ”varför?” Varför mår hon illa? Är det åksjuka? Är det magsjuka? Varför händer det här nu?! Jag blickade genom tårarna bort och såg hur hon pekade mot bilarna och skrattade till, hon verkade må bra- jag ville itne att hon skulle se att jag hade blivit ledsen. ”Hon hade ju druckit upp nästan en hel flaska vatten precis innan”, tröstetankar som ändå kändes logiska i stunden, precis som tanken om åksjuka…
Men vägen fortsatte och så gjorde kräkningarna.

Jag trodde hon sov lugnt när jag äntligen vågade andas igen och stod i duschen runt 02.00 på natten. Sen kom ett skrik. Jo- kanske var det lite kräks i sängen, svårtolkat och hon somnade om.
”Mamma, tööörstig!”
Morgonen kom och kräkningarna hade ersatts med kraftig diarré för min lilla älskling. Hon verkade någorlunda pigg ändå och lekte så gott hon orkade och mumsade smultron i trädgården. Men blöjbytena ville inte sluta, nåt kändes mer fel än vanligt.
Nästa morgon hade bajsblöjor bytts mot nåt mer svårtolkat och vi undrade om smultronen hade färgat igenom och ut i blöjan, nästa blöja var mer röd- det här var inte ok.
Åter i kontakt med 1177 som jag hade rådfrågat redan första kvällen, men dom ställer som bekant inga diagnoser utan ger på sin höjd ett halvdant vagt råd. Efter mycket väntan med en extremt hängig och trött tjej i knäet som bara ville sova och bajsa blod ringde dom äntligen upp ifrån sjukhuset.
                                                 Kom in nu!

Snabbt in på ett rum och in kom vätskeersättning och saft. Hon slukade saften i vaket tillstånd men snart kom allt upp lika fort. En lång stund var det bara hon och jag i rummet. Hon somnade fort om i min famn och jag tog ett för djupt andetag och tårarna bara forsade.

”Sov lilla barn, allting är bra, jag finns här intill dig min ängel.
Vargtimmen slå, men stjärnorna gå sin gnistrande vakt på himlen inatt.
Jag sitter och ser din oskuld och ber för livet som ligger framför dig.
Men älskade vän, du vet inget än men en dag så får du ditt svar,
en dag så får du ditt svar…”

Jag sjöng om och om igen och strök hennes panna så mjukt jag kunde.
Mitt älskade barn, hur gick det så här illa? Vad är det som händer? Vad kan jag göra? Jag känner mig så handlingsförlamad. Kom tillbaka till mig!
D kom tillbaka och sedan läkaren i vit rock. Frågor kring händelseförloppet och frågor om ifall hon visat på smärta vid bajsning. Ett avföringsprov togs och det pratades om en eventuell maginfektion. Vi fick åka hem med ett inbokat återbesök dagen efter.

”Hon känns piggare idag”… ”ja, fast hon verkar fortfarande väldigt svag, ni kan gå in i samma rum som igår så kommer doktorn snart.” Proverna gick så smidigt utan nån protest ifrån henne, inte för att hon hade vant sig vid sjukhus utan för att hon inte hade nån ork eller styrka att motarbeta nålar och blodtrycksmätningar. I ett telefonsamtal mellan doktorn och Kalmars undersökning av avföringsprovet var första gången vi i förbigående hörde det 4 bokstäverna; E H E C.
Jag minns att D frågade om det och hon sa att det var en möjlighet men att dom inte kunde veta förrän svaren var helt klara, hon skulle skynda på det så mycket hon kunde. Jag hade ingen aning om vad det var men doktorns ansiktsuttryck sa det mesta- det var nåt allvarlig, jag ville inte höra! Mycket härifrån och framåt är luddigt och otydligt, jag har blandat ihop dagar och vad som hände när. Vi fick ligga över i ett rum för natten och min älskade lilla flicka fick dropp i armen, blev stucken för blodtagningar och klämd på av flera olika vitklädda människor. Alla var jättetrevliga, dom gjorde precis vad dom skulle och ändå kände jag mig så arg; akta min lilla ängel!
En mjukissköldpadda i famnen som hon fick av nån läkare för att hon var en sån duktig tjej och en gul varningstriangel på våran dörr. ”Ni får gå och komma in och ut här men ni får inte röra er i sällskapsrummen.”

Kanske var det den dagen vi fick det bekräftat? jag är inte säker.
”Har hon badat i nån sjö nära kor?”
”Nej…eller, nej det tror jag inte…jag har… jag har varit i Polen…”
Från fönstret i rummet såg man den ståtliga kyrkan som jag senare skulle besöka i söndergråtna ögon. Av droppet fick hon åter lite energi, ”Se på Eemil…” Tv:n stod på och läkarna sprand skytteltrafik, tvål, vatten, handsprit, in och ut ur rummet. ”Hur är urinen?”
Hennes pappa kom dit och bytte av och nästa dag möttes jag av en glad tjej som satt (!) upp i sängen och lekte med My little ponnies,
”Heeej mamma!”
”Heeej min lilla prinsessa!!”
”Ni får åka hem, skulle nåt bli dåligt eller om ni undrar nåt får ni höra av er direkt.”
”Tack!”

Energin hade återvänt och så gjorde även vi.
Men bara en tugga på mackan och saften vände- kanske drack hon för fort… plötsligt kändes hon svag och trött igen, det äklart hon har ju gått igenom mycket.
Välling framför bollibompa.
”Drick lite i taget så det inte kom upp igen älskling”
Ute på terassen satt dom vuxna och jag anslöt för att försöka släppa dom oroande tankarna som hade återkommit. Efter en kort stund kom hon ut…
”Mår du illa gumman?”
”Mamma!!”
”Jag tar hand om det!”
D rusade efter papper för att torka upp den vända vällingen medans jag stod och strök henne längs ryggen och intygade henne om att ”det gör ingenting älskling, du är så duktig!”
Åter bajsblöja med kvarvarande blod och mycket slem, någonting såg fel ut och hon verkade ha fruktansvärt ont när hon krystade vilket var med väldigt korta mellanrum. En trött lite tjej somnade till ”Pojken i månen” och jag tog min telefon med mig ut.
Ett nojjigt samtal till 1177 om hennes smärta och om varför ändtarmen såg så märklig ut plötsligt och hon bad om att få ringa upp igen efter att hon hade frågat en överläkare. 5 minuters lång väntan då jag gick jag sparkade grus.
”Ni måste åka in direkt nu! Jag har förvarnat akuten!”
”Men…ok, men det kan inte va att vällingen var för svårsmält, vi ska inte avvakta tills morgonen?”
”Nej, ni måste in direkt nu!”

Ett halvsovande knyte i min famn inlindad i sin sovfilt.
”Ni träffade dr.S igår va?”
”Ja, jag tror det var så hon hette”
Samma tester och sedan kom dr.S in.
”Så då får vi gå tillbaka till barnavdelningen, ni har fått ett nytt rum så måste vi koppla in droppet igen. Ni gjorde helt rätt i att ringa direkt.”
Tankarna ekade i takt med stegen i de långa korridorerna där jag gick och bar på mitt knyte av guld.

Detta var en fredag och det skulle dröja en hel vecka innan hon blev utskriven. Blodprov på blodprov och urinprov på urinprov. Ehec kan nämnligen slå ut njurfunktionen, värst drabbade är mindre barn och äldre människor. Jag såg hennes rädsla och även om skriken när dom försökte få droppnålarna på plats tydde på återkommande energi så skar det i hjärtat.
Min älskade, älskade, älskade!

Jag kastade en sten, en till och åter en till så längt och så hårt jag bara kunde ut den kalla sjön. Jag ville binda min rena ilska till den flygande och sjunkande stenen. Jag ville ta all smärta och oro och kasta den till avgrunden och låta den vara ofinnbar. Min fina älskling, hon är ju oskyldig, hon har inte gjort någon något illa.

Det är inte rättvist!

6 veckor har snart passerat sedan det där första kräkningen kom i bilen vi väntar fortfarande på att Ehec:en ska försvinna helt från hennes system. Hon är pigg, glad och återställd. Urinen låg ett tag på gränsen för att vi skulle bli oroliga för njursvikt men det klarade sig.
I huvudet står jag fortfarande där och sular sten på sten ut i vattnet i desperation. Fortfarande chockad och så rädd för min lilla flicka. Fortfarande arg över situationen och fortfarande känner jag mig maktlös mot universum.
Jag vill hålla henne så nära jag bara kan, jag vill inte släppa henne och då gör det än mer ont att inte få vara med henne alltid. Ensamhetskänslan när hon inte är hos mig biter i mitt hjärta och bilder av henne får mig att gråta, allt får mig att gråta, jag vill vara hos henne nu! Jag räknar dagarna tills hon kommer tillbaka till mig och jag åter igen får krama och pussa på henne och hålla henne tätt, tätt.

Jag trodde flygningen skulle bli svår.
Det finns olika nivåer av ”svårt”.
Nu gick flygningen riktigt bra, men även om den inte hade gjort det hade den ändå inte varit värd att benämnas ”svår”.
Det är en bagatell och så den är så fruktansvärt oviktig i det hela stora. 

 

Läs mer

Må det bära eller brista

Jag önskar att jag kunde välja.

Det finns ofta valmöjligheter, ibland känns dom positiva och ibland verkar deras enda uppgift vara att göra oss än mer förvirrade. Jag tycker inte om det okända, att inte veta vad mina val har för inverkan på framtiden. Fanns det ett livsfacit hade hade jag nog nött ut boken redan i all min ångest över att råka göra misstag. Val gör mig ofta villrådig och även efter jag gjort ett val finns det gånger då jag håller andan en lång stund efteråt i rädsla att det ska få bakras rakt över mig. Sedan finns det vissa val eller beslut som känns självklara- så önskar jag att dom alla var.

Jag har tillbringat dagen med ett ihållande sug i bröstet, lite som att ta ett hastet andetag inåt och sedan inte kunna släppa ut det. En känsla av illamående har varit närvarande och har gjort mig mer och mer medveten om all yttre påverkan. Det som började i liten skala blev i hastig fart någonting enormt pga att jag inte hade mina säkerhetsbeteenden till hand. Jag var inte ensam, inte hemma, jag hade ingen medicin för att minska illamåendet och jag hade heller inte ett klart svar på varför jag kände mig illamående.

Det sägs att man kan välja hur man vill känna. Jag önskar jag kunde välja, eller snarare välja bort. Att leva utan den enorma rädslan. Jag tror inte att, vem nu yttrade det, räknade med emetofober då den orimliga rädsla inte alls följer samma lagar som den rimliga.

Så om jag inte kan välja bort rädslan, vad är mina alternativ då? Jag kan leva och begränsa mitt liv av rädslan eller så kan jag leva med rädslan och ändå välja att utsätta mig. Är det smart? Vem vet… jag har inte hittat något livsfacit. Så fråga mig igen om om 8 dagar då jag med min enorma rädsla i bagaget har tagit igenom mig en av mins största sidorädslor- att flyga. Väl i Polen vet jag inte hur jag mår, har mått under resan eller kommer må under vistelsen där. Jag antar att vi får vänta och se.

Jag reser i gott och lugnt sällskap som har lovat att jag får krama sönder hans hand om jag så behöver, så förutsättningarna är bra, mycket bra. Så jag väljer inte bort rädslan, den följer med oavsett vad jag tycker, det är inte mitt val. Mitt val är att flyga trots rädslan, må det bära eller brista- jag har gjort ett val.

Läs mer

Hej, det är jag som är Elin

Hej, det är jag som är Elin.
Jag är en kärleksfull och stundvis envis person med storlek 39 i skor.
Mitt hår har en förmåga att byta skepnad efter humör och jag har ett nära förhållande med choklad, min sudokuapp och syrenblomster.
Jag blir berörd av vackra saker som är gratis; så som en riktigt bra låt, känslan av en strykande hand över min kind och solens upp- och nedgångar. Transponera tonarter i huvudet gör jag oftast problemfritt och kvickt men jag kan för allt i världen inte få upp en flaska tändvätska då barnlås även stavas ”Elinlås”.
Vita kläder kan jag smutsa ner inom loppet av 5 minuter från att jag satt på mig dom och jag tumlar allt tyg jag äger oavsett vad som står på lappen; den jag inte läser.
Jag bakar hellre än att laga mat och kan räknas som något matkräsen trots att jag av princip alltid smakar på allt. Mina pekfingrar är längre än mina ringfingrar, jag har en gång blivit petad på rumpan i duschen av en ande och jag knyter skorna på fel sätt. Jag kan bli generad, osäker, ledsen, arg, glad och överlycklig. Jag är en mamma som älskar sin dotter.

Någon tycker jag är vacker och någon annan tycker jag ser kyrklig ut. Själv försöker jag att inte vara för självkritisk men har genom åren börjat acceptera mig själv för den jag är.
Jag har lite svårt för fötter men är otroligt glad att jag faktiskt har två. Konflikter gör mig obekväm och jag tror att det mesta går att lösa genom att prata istället för att skrika. Jag imponeras av folk som inte bryr sig om vad andra tycker och har hittat sin egna inre styrka och som i sin egen styrka hjälper andra att hitta sin. Jag hatar särskrivningar och kan ibland uppfattas som en liten ordpolis.
Mitt hår är rakt, jag ler med hela ansiktet och mina läppar är mjuka. Jag vill tro att det finns en mening i allt som sker, att döden inte är slutet och att jag har en mening på jorden.
Jag kan kasta långt, är oslagbar i ”Klubba säl” och jag blir längre när jag sitter ner.

Mina personliga egenskaper, egenheter och kunskaper är många.
Emetofobin är bara en bråkdel av mig som person, likaså panikångesten. Kanske uppfattas den som större; den har en förmåga att växa i specifika situationer, men oftast är den så här… en i mängden.
Jag skriver ofta inlägg när det där specifika har hänt, då egenheten är som störst, för att delge av någonting som berör- inte bara mig utan många fler. ”Den glömda fobin” kommer att fortsätta som glömd om inte någon vågar vara rak och öppen med dess alla sidor- så varför skulle inte den ”någon” vara jag?
Fobin är en del av mig, en bit av pusslet.
Problemet är inte just den pusselbiten, det är att dom andra 999 pusselbitarna ibland kommer i skymundan vilket är synd då de resterande bitarna är dom viktigaste.

Så det här är jag; en kärleksfull chokladfrossande älskande kvinna som tror på det bästa i andra, som gråter ut mascara på kinderna, aldrig lyckas hålla naglarna långa, sjunger om gröna äpplen, lyssnar på The Dancers – Friday I´m In Love för att få upp humör och som äter glass med Oboy och popcorn. Trevligt att råkas.

Elin

bilden

Läs mer

En rastlös olustkänsla

En rastlöshet sprider sig i hela kroppen och jag kan inte sätta fingret på vad som skapar ångesten. Jag blir osäker på om jag känner mig illamående, om det är någonting fel överhuvudtaget eller om det bara är pga sömnbrist. Jag trotsar olustkänslan och går på promenad men märker att jag ökar takten mer och mer.

Jag handskas med det men vet inte om det finns ett bättre sätt att handskas med det. Ångesten kvarstår och varken positivt tänkande eller promenaden hjälper.

Ibland behöver man bara en kram.

Läs mer

Ska man leva så gör det nu

Jag ligger och har min bästa kompis- rispåsen på magen. Nja eller snarare ligger den på täcket som ligger på magen då jag brassade på allt för länge i micron. Det är långt ifrån första gången jag har magknip och bara det faktum att jag kan stå och gå gör att jag bedömer smärtan som lindrig. Stundvis kommer elaka tankar som säger att det säkert är början på någonting fruktansvärt men däremellan går det faktiskt hyggligt (nu vill jag inte heller ”jinxa” det).

När en situation uppstår där jag vanligtvis börjar panika (stimuli) men jag istället inte alls känner mig särskilt rädd då blir tomhetskänslan i sig det obehagliga. Ibland så pass obehaglig och obekväm att enda lösningen är att framkalla den saknade paniken- för då känns allt som vanligt. Just detta fenomen får jag väldigt blandade reaktioner på. Dom som inte alls lider av någon ångestform eller fobi brukar skruva på sig och få en fullständig förvirring i blicken. Medans dom som har ångest brukar få ett stort leende på läpparna och förvånat säga ”jag trodde bara det var jag som gjorde så, jag förstår precis den känslan”. Kanske är det märkligt? Utifrån verkar det vara det iallafall. Visst är det dumt- det tycker vi alla, men vad ska man fylla på med istället?

Jag ligger och funderar över känslan av att inte vara rädd och det i sig framkallar rädsla. För vem är jag då? Jag som så länge identifierat mig med detta. Varför har jag så svårt att tillåta mig själv att vara orädd- jo, för jag är rädd! Det som har varit en vana, hur hemskt det än har varit, har ingett en trygghetskänsla och börjar jag rucka på vanan så börjar även tryggheten att vackla.

Jag ruckar ändå och tänker att det då får det väl bli jobbigt då. Jag vill aldrig sluta försöka för jag vill aldrig mer säga varken ”emetofobi” eller ”panikångest” före mitt förnamn. Sen kommer dom alltid att finnas där, inte allra minst emetofobin, och slå ner mig då och då. Men däremellan väljer jag att leva. Så med en ond mage och ett glatt leende säger jag godnatt!

Ska man leva, så gör det nu.

Läs mer

Havstulpanernas symbolik

 

Som att plötsligt märka att bikinin har slitits av någonstans där ute vid bryggan, helt utan varken över- eller underdelen står jag med endast det iskalla vattnet som skydd. Ingen annan anar någonting, hur kan dom inte ha sett någonting? Dom simmar alldeles för nära och vägrar försvinna därifrån. Jag håller mig krampfullt över brösten för att täcka det som täckas kan av mina skakande händer. Jag måste därifrån! Det är ganska nära till stranden men där ligger dom på rygg och solar, njuter av den vackra dagen så som man borde. Åt andra hållet sträcker sig vattnet milslångt utan stop. Den mjuka sandbottnen blir allt mer stenig under mina fötter ju längre jag står tills den till slut förvandlats helt till havstuplaner som skär djupt in i mina trampdynor. I min krampaktiga hållning känner jag hur benen blir mer och mer okontrollerbara i sina skakningar. Vattnet är iskallt, varför åker inte folk härifrån och hur kan dom vara så oberörda? I en cirkel runt mig börjar vattnet färgas rött av blodet från mina sönderskurna fötter, det gör så outhärdligt ont att jag får svårt att andas. Försvinn! Försvinn! Försvinn!!! Jag vill skrika rakt ut men får inte fram ett ljud.

Ibland har jag rusat upp gråtandes, naken och lämnat blodspår efter mig längs hela min flyktväg därifrån.
Ibland har jag sjunkit ihop till en boll av smärtan och hamnat helt under vattenytan vilket även det har undgått de flesta. Nere på bottnen kramar jag om mina knän, skakar av olust och tillåter mig själv att gå sönder inuti. Smärtan tar vägen ut genom tårkanalerna och blandas fort med vattnet och gör det hela ogjort. Nere på bottnen simmar dom över mig, runt mig och alldeles, alldeles för nära inpå.
Ibland står jag kvar och försöker acceptera smärtan som skär upp igenom hela kroppen och försöker tro på vad jag har fått inmalt i huvudet på KBT:n, efter toppen kommer dalen. Tanken att vattnet plötsligt skulle försvinna och jag står kvar i mitt nakna och blodiga jag är någonting som jag i allra högsta grad riskerar i valet att inte fly. Till åtlöje för reste av de påklädda badgästerna måste jag försöka vara okey med situationen och bara invänta att skärsåren under fötterna självläker och att bikinin växer tillbaka från intet.

Många ställer ofta frågan: ”vad är det värsta som kan hända?” med ett snett leende som ett halvhjärtat försök att förstå. Ofta helt utan intresse i att förstå utan mest för att lösa situationen. Så vilket av alternativen är vettigast? Min KBT-psykolog väljer alternativ nummer tre, den självsäkre väljer alternativ nummer ett- för vem bryr sig om vad andra tycker? Jag själv väljer allt för ofta nummer två. Jag varken flyr eller stannar utan väljer istället att försöka göra mig osynlig för jag bryr mig om vad andra tycker och tänker. Mest så vill jag inte se deras blick när de till slut ser att någonting är fel.

En panikattack i symbolik för att göra det så begripligt det går, ändå är orden för knappa, alltid för knappa!

Läs mer

Med stulna syrener

Längs bilvägen i Stigtomta gick jag med bestämda steg, stora hörlurar och höll krampaktigt i en knippe stulen syren. Jag tänkte att om jag går fort så hinner jag inte tänka. Och på samma vis med att använda musiken som en distraktion,  om jag har hög volym så slipper jag höra mina egna tankar. Det började som en smart tanke men slutade i att jag bara höjde och höjde musiken och stegen blev så snabba att jag blev andfådd…(vilket i sin tur leder till panikkänslor.)

Mitt i min kvällspromenad slog det mig hur mycket jag hatar dom där små tankarna som sipprar igenom mitt självförtroende. Tankar om hur många saker jag har misslyckats med, hur många gånger jag har brutit ihop och hur ologiskt det är att jag tvingar ut mig på saker när till och med min psykolog har förklarat mig obotlig. Tankarna är kortvariga men återkommande och fruktansvärt onödiga, men kan man aktivt välja att skita i dom? Är det verkligen så att en annan människa kan vara den avgörande rösten ifall jag är frisk eller sjuk? Hur känner jag mig själv? När jag tänker efter så gör jag rätt mycket nu som jag inte ”klarat” förut- flera timmar långa promenader är en av dom, jag har av princip aldrig med mig en vattenflaska vilket för några år sedan skulle ha varit en omöjlighet om ens inomhus. Så kanske jag inte är obotlig, för kanske finns det mer än bara svart eller vitt! Jag är mer frisk nu i min panikångest än för 4 år sedan men hamnar jag i ett skarpt läge kommer jag förmodligen alltid reagera ungefär lika stark… det kanske jag inte kan komma ifrån.

I och med att min musik- och tempoplan inte funkade nåt vidare grep jag tag i en knippe syren från en buske på vägen. Av någon anledning finner jag just lukten av syren väldigt avslappnande,  kunde jag så skulle jag ha hela sovrummet fyllt av den blomman. Så jag fortsatte gå och så fort paniken smög sig på luktade jag på blommorna och kunde få ner pulsen igen. Sen är ju inte syrensniffning en permanent lösning, den tappade sin magiska kraft inom en halvtimme men det höll mig ändå gående.

Jag känner mig kluven till psykologi efter allt som har hänt. Dom senaste övningarna har lämnat mig ännu mer vilsen och ännu mer rädd vilket jag har svårt att se som positivt. Det är inte min KBT-terapi som har hjälpt mig det sista halvåret utan istället personerna runt omkring. Dom som ser mig mer som frisk än sjuk, eller till och med inte sjuk alls. Som har lyssnat till mina tokiga tankat och idéer utan att se mig som svag. Emetofobi och likaså panikångest ÄR svårt att förstå, orden räcker aldrig till för att förklara känslorna och reaktionerna. Men det är ju också så att det stora är inte att förstå, det är att vilja förstå.

Jag vill inte se mig själv som trasig, jag ger mig själv alldeles för lite cred för allt jag gör trots rädsla. Jag har brister, men jag är långt ifrån trasig. Men mina positiva ljus till människor runt omkring mig rör jag mig framåt! Och när dom inte finns tillgängliga och Ingrid Michaelson’s låt ”be OK” inte funkar så har jag ju alltid syrenerna.

IMG_0130

Läs mer

Ny beklädnad

 

Bloggen har bytt utseende för att bättre passa in i SN:s utseende.
Själv känner jag att det inte bara var bloggen som behövde en make over utan jag har även tröttnat på mig själv. Mitt mående står mig i halsen och jag känner bara för att bryta mig fri från allt som håller mig tillbaka. I spegeln speglas mitt inre kaos upp i mitt ansikte och jag får lust att impulsköpa hårfärg. Jag känner att negativiteten gnager i mig vilket bara resulterar i att jag blir ännu mer frustrerad på mig själv, varför är det så svårt att känna glädje? Går det att vara nöjd utvändigt när man inte är det invändigt? Eller blir det bara till en fasad? Kanske är det fegt att sitta här tryggt bakom dataskärmen, frågan är bara vad jag gör annars?

Efter ett författarbesök på utbildningen väcktes ett behov av att få berätta min historia, min väldigt långa historia. I stunden jag satte mig för att få ner en bråkdel av min historia som en uppgift till veckans tema så undrade jag vem som kommer vilja läsa? Vem kommer orka höra?  För är det inte så att vi vill så gärna se den där vändpunkten, det där ljuset, det där allra sista som gör allt mödan värt? Min historia har ingen självklar vändning, faktum är att jag fortfarande lever i historien i febril kamp att hitta ut.

Nu är ju inte hårfärg svar på allt, så jag kom fram till att det kan kvitta.
Hårfärgen får kvarstå som odefinierbar och klädkombinationen densamma.
Jag kommer inte på nån vettig lösning och jag tvingas likt ett strejkande barn sitta med armarna i kors. Plinkandet på gitarren inger lite lugn och jag drar fördel av mitt kaos och skriver klart en låt.
Detta blev ett par förströdda tankar från en smått förvirrad person i desperat behov ledljus.

Läs mer