Ensamheten

Efter en natt med panikattacker känner jag mig tom. Min psykologs röst ekar i mitt huvud, “välj en strategi”, tills jag skriker av frustration inombords. Jag är arg! Arg för att behöva gå igenom det här om och om igen och arg för att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Andra kan bara göra så mycket, det räcker halvvägs, resten flygkraschar jag solo. Ibland önskar jag att alla skulle få prova på känslan av en full panikattack,  kanske skulle förståelse växa och framförallt forskningen gå framåt. Jag vill inte stanna i paniken eller ännu värre- spä på den, även om den tekniken är beprövad med goda resultat, för det är olidligt… I stunden av panik gör jag vad som helst för att unslippa mig själv, jag vill bara inte gå igenom paniken ännu en gång till. Då gör jag vad som helst för att känna någonting annat,  vad som helst! Jag antar att det är tur i oturen att jag pga emetofobin inte dricker… annars antar jag att det hade varit en av de ack så dåliga “lösningarna”. I panikattacken vibrerade kroppen lika okontrollerat som tankarna,  för en utomstående kan jag tänka mig att det ser ut som att jag fryser rejält. Detta är en av de få gångerna jag inte gråter när jag är ledsen, jag kan inte få fram en enda tår- jag vågar inte gråta.

Är det fel att tycka synd om sig själv? När har man rätt till det? Jag känner att om jag tillät mig skulle jag kunna gråta en helg i sträck utan problem, jag har så mycket som vill ut, det står mig upp i halsen. Ändå tycker jag att gråta är det jag ägnar mig mest åt så fort jag är ensam nu för tiden. Ovissheten om mina begränsningar inom att ta ett arbete vrider sig i mitt bröst och den ständiga oron att inte vara en tillräcklig bra mamma svider i hjärtat. Hur ska det bli? Ska resten av mitt liv se ut så här? Jag känner mig stressad över att hitta ett “tillfrisknadssätt” innan min dotter blir så pass stor att hon uppfattar min rädsla och okapacitet att handskas med kräks, det är inte långt kvar innan hon gör det….

Och med dom tankarna släcker jag lampan och försöker sova.

Läs mer

Är det värt det tycker du?

Idag är det vårkänslor i luften, solen skiner och fåglarna sjunger. Jag försöker vara glad och ta in allt positivt men det blandas med det negativa runt om just nu.

Jag känner mig arg, och enormt frustrerad. Jag förstår verkligen inte poängen med att strunta i 48h regeln, att gå tillbaka till arbete eller skola innan smittorisktiden är över, vem tjänar på det?
Är det att man är oumbärlig? Att två dagar till hemma skulle innebära att världen kollapsar? Är det för att man blir rastlös av att ta det lugnt? Eller är det bara brist på respekt?

Är det värt det?
Många tror att “så länge jag inte kysser personen är det ju lugnt!” “Så himla smittsamt är det inte”.
Vet du som krävs för att du ska bli smittad?
10-100 bakterier är vad som krävs.
I en enda droppe kräks eller avföring från en sjuk person finns mellan 400 000-800 000 bakterier… i EN droppe.

Jag vet inte vad tanken var med detta inlägg, kanske bara att få ur mig min bitterhet eller ett hopp om att jag efter det här skulle kunna få njuta av våren…

Så snälla människor där ute, ta ansvar vid sjukdom och tänk på andra!

Läs mer

Varde ljus

I lördags var jag på Retreat i Allahelgona.
Min tanke om det i förväg var att det skulle bli skönt med en hel dag utan krav och att få tid att slappna av. Jag var inte riktigt införstådd med att det också betydde att tystnad löd under hela dagen, alltså att umgås med varandra utan att prata med varandra.
Allt började bra med frukost, meditation och sång som sedan inledde tystnaden. Jag tog en filt och la mig i en av kyrkbänkarna med min jacka hopknölad under huvudet. Jag vet inte om någon av er har varit i en kyrka när det är knäpptyst, det är så tyst att man kan höra ett hårspänne falla mot marken. När jag inte hade någonting att fokusera på utåt började jag fokusera inåt vilket resulterade i att jag bara efter 5 minuter i kyrkbänken låg och grät. Allt kom upp till ytan på en och samma gång och plötsligt var paniken ett faktum. Kroppen kändes blytung och allt jag ville var att resa på mig samtidigt som jag inte vågade annat än att ligga kvar och jag tänkte att om jag bara gav efter tillräckligt mycket skulle tårarna snart ta slut.
Efter en stund blev tystnaden för stor och jag stoppade hörlurarna i öronen och fyllde tillvaron av Nick Drake’s lugnande stämma som sakta lugnade min puls.

Jag har skrivit mycket om yttre påverkan och hur den minsta lilla händelsen kan få oss att dra igång en panikkänsla på en sekund, men det finns också yttre saker som verkar precis tvärtom. Innan lunchen var det samling längst fram i kyrkan för lite meditation och musik. Jag kurade ihop mig på en av de utställda stolarna och drog filten runtom mig, fortfarande kändes kroppen tung och tårarna gjorde sig ständigt påminnda i ögonvrån. Dom inre tankarna om hur mycket sämre det gick för mig än alla andra här och hur jag verkade vara den enda som inte hittade inre lugn, ekade i mig och tvingade fram ännu en tår. Plötsligt, mitt uppe i en destruktiv tanke sken solen in genom fönstret bakom mig och fyllde hela koret med värme. Lika snabbt som ångesten hade kommit var den nu borta och jag kunde dra ett djupt andetag. Kroppen kändes lätt och hela jag blev varm. Nu log jag, det skulle nog gå bra det här i alla fall!
Den lilla stunden som solen letade sig fram mellan de disiga molnen gav mig tillräckligt med styrka för att utan problem äta lunch med alla andra och den lämnade en känsla av upprymdhet.

Sedan gick inte hela dagen så bra, bortåt eftermiddagen hade paniken letat sig tillbaka och verkligheten hade hunnit ikapp. Jag skrev upp mig på anmälningslappen om att få prata med en präst. Jag var rädd att jag inte skulle orka dra upp allt som hänt men det kändes som att bröstet skulle spricka ifall jag inte fick prata med någon. Samtalet var bra och det gav mig lite nya sätt att se på det hela, uppmuntran och empati, förståelse och beröm- det lugnade mitt sinne och gav mig hopp.
Kvällen avslutades med en kort mässa, bön, sång och nattvard för att sedan övergå i te med mackor och ett officiellt brytande av den dagslånga tystnaden mellan deltagarna. Jag kan i efterhand se hur lärorik dagen var och hur gärna jag vill göra detta igen, för trots alla jobbiga känslor som kom upp fick jag också en chans att stanna kvar och ta mig igenom dom och i det stundvis känna ro.
Det blev även en påminnelse om att vintern är övergående och att när väl ljuset tittar fram känns allt 10 gånger lättare.

Läs mer

Tänk om alla var som du

Ibland blir det fattigt på inlägg pga att det inte finns så mycket att skriva om,  ibland för att det finns alldeles för mycket att skriva om.

Det är så mycket som har hänt på kort tid att jag inte vet hur jag vart jag skulle börja. I samma stund ligger inte problemet i vad jag skulle säga utan att jag skulle säga. Orden fastnar i min mun, jag vågar inte tala. Allt jag trodde jag kunde har raserats till dammkorn och här står jag i mitten av det hela och ser apatiskt på hur allt glider ur mina händer.  Jag borde tydligen vara glad att jag tog mig igenom allt, att jag kom ut på andra sidan- dom säger att jag är stark. Men hur är det ens möjligt när allt jag ser är återblickar från helvetet? Jag är inte närvarande i nuet, för jag sitter fortfarande fast i det som var- just för att det fortfarande är.

Man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden, då blir man knäpp. Tänk om alla gjorde det… Jag har fått dom raderna sagda till mig så många gånger och jag förstår fortfarande inte vad dom betyder. Man kan gå runt och vara konstant rädd, för det är jag. Kommer jag bli knäpp? Är jag redan det? Och om alla var rädda, då skulle alla vara som jag och det känns inte som att det med en positiv underton. Jag vill av hela mitt sargade jag kunna välja hur jag känner, kunna lämna rädslan och få ut så mycket mer av livet, men det är inte upp till mig, inte upp till nån.

så detta icke-inlägg blev på sitt sätt ett inlägg trots allt. Vad jag behöver? -Jag vet inte, hade jag haft svaret på den frågan hade problemet redan varit löst. Just nu är jag dålig, gör dåligt ifrån mig och anses vara disträ och ansvarslös. Det är ok, jag får acceptera att det är så emetofobin och panikångesten gestaltar sitt utseende.

Det är ok, jag förstår att det är svårt att greppa.  Jag tycker inte heller om den jag är just nu.

Läs mer

Med paniken under skinnet

Ikväll somnar jag med panikångest nära inpå.
Jag känner hur den krampar och drar ihop sig inuti bröstet.
Hur den vibrerar i mina ben.
Den leker chicken race med min puls och gör min andning ytlig.
Jag vet att jag får i mig tillräckligt med syre, ändå känns det som att jag inte kan andas vilket gör att jag tar djupare andetag allt fortare tills jag känner mig yr och kroppsdelar börjar sticka.
Jag kan inte ligga still, jag måste fly, ändå förmår jag mig inte att röra mig ur sängen… för vart ska jag gå?
Vart jag än går, var jag än flyr eller stänger in mig bär jag med mig det fasansfulla inuti.
Orden känns så futtiga, hur beskriver man “full panik”?

Som att någon jagar dig genom skogen med en laddad pistol i handen…
Som att mottaga fruktansvärda nyheter om och om och om igen…
Som din värsta mardröm, vilken du aldrig lyckas vakna upp ur…

Panikattacker är övergående med också återkommande.
Vad finns i utrymmet däremellan?
-Grundångesten.

Någonstans måste jag sluta fred med min hälsa och acceptera att det är såhär jag fungerar.
Jag kommer alltid ha en viss ångest och kämpa mycket hårdare än många andra på så simpla saker som att kunna sitta med en annan person i ett rum i 10 minuter.
Banala saker som blir till en enorm påfrestning, så kommer det vara.

Jag blir bitter av tanken, “det är orättvist!”
Jag vill någon gång kunna få vara precis som andra, våga chansa och inte oroa mig för allt som kan gå fel.
Samtidigt så blir det en melankolisk tröst i tanken att jag inte är ensam.
Det finns fler där ute som precis som jag kämpar varje dag med panikångest och fobier.

Kanske är inte jag den enda som försöker somna med paniken i kroppen ikväll?
Så även om jag inte skulle önska detta tillstånd till någon levande själ så finns det tröst i vetskapen om att vi är fler.

Läs mer

Coping strategier

När dagen känns evigt lång och energin börjat sina redan vid lunchtid är det få förunnat om man inte börjar skaka av ångest.
För att orkade de resterande 10 timmarna behövs coping strategier.

Ni kanske redan listat ut vad det innebär men jag tar det ändå.
Coping strategier innebär att man hittar saker att göra som ger en liten andningpaus och en viss distration från den dagliga ångesten så att den inte stiger en över huvudet.
En metod att ta till för att orka igenom dagen utan att behöva låsa in sig gråtandes i städskåpet.
En bra sak att ta till men den kan också vara diffus och därmed bli farlig då den ofta ligger väldigt nära säkerhetsbeteende vilket i sin tur förlänger och förvärrar sjuktillståndet.

Coping strategi kan tillex vara att se på tv för att byta fokuset från det inre till det yttre.
Samma sak gäller för att lägga pussel, ta ett bad eller som i mitt fall: läsa en bok innan jag ska sova så att jag inte ska somna med paniktankar och därmed förstöra nattsömnen med mardrömmar.

Säkerhetsbeteende är när du för att lindra ångesten gör någonting du tycker att du måste. I mitt fall har det varit att dricka vatten. Så fort jag började få panik drack jag en klunk vatten vilket lindrade ångesten en mycket kort stund men som sedan kom tillbaka och låg och svajjade i flera timmar åt gången. Detta som startade pga jag förknippade muntorrhet med ett tecken på kräkning slutade med att jag inte kunde gå någonstans utan min vattenflaska, oavsett årstid, oavsett om jag var ute eller inomhus i mitt eget hem.
Det blev också min förklaring till varför jag ibland klarade av obehagliga saker; “det var bara för att jag hade vatten med mig, annars hade jag aldrig fixat det”.

Det är inte lätt att känna skillnad på dessa två i alla lägen och det som är Coping strategi för en person kan vara ett klockrent säkerhetsbeteende för någon annan.

För mig handlar det hela om att orka, att ta mig igenom den svarta tunneln till andra sidan. Jag behöver hitta min styrka att våga kämpa igen men för att göra det behöver jag få må skit ett tag först och då använder jag mig av detta. Jag behöver få ur mig all skit, gråta, skrika och ifrågasätta.
Efter det kan jag börja andas, och efter andning kommer styrka.
På vägen ger jag min hjärna och diafragma ett brake och fyller min kväll med tv och bok.
Godnatt

Läs mer

Damage control

Inne i väntrummet på öppenvården kändes det märkligt.
Jag känner mig tom och överfull på en och samma gång.
Väntrummet är kalt, kallt och fläckigt och utstrålar ingen som helst känsla av lugn eller välkomnande.
image

Inne i F:s rum sjönk jag ner i fotöljen.
“Hur mår du?”
Vart börjar jag? Jag vet inte…
Bröstet är proppfullt av smärta, panik och rädsla, ändå har jag svårare än nånsin att kategorisera mina känslor.
Jag kände hur tårarna tröck på medans jag tog henne igenom min månad ifrån helvetet. Men jag tvingade tårarna tillbaka in i ögonvrån medans jag satte futtiga ord till min plågade gestalt.
F såg lite uppgiven ut, men hon var snabb med att påpeka att min reaktion efter magsjukan var normal.
“Man får bakslag, det behöver inte betyda att man är tillbaka på ruta ett…och även om du är det så kan du ta dig upp igen-du har gjort det förut Elin.”

Jag gillar inte bakslag, dom får mig att vilja ge upp.

F berättade sedan vidare att hon talat om emetofobi med kollegor och fått bekräftat att emetofobi är en av dom absolut svåraste fobier att behandla- ännu mer bli bra i…
Det kändes både lättande och nedslående att få höra det.
Lättande i den bemärkelsen att det blev svaret till en av mina största gnagande frågor i huvudet; varför blir jag inte frisk och vad gör jag fel?
Nedslående i den bemärkelsen att det finns en chans att detta nuet kan vara min höjdpunkt, jag kanske aldrig kan bli fri…

45 minuter går fort, ändå kändes bröstet lika spänt.
Med tunga steg gick jag melankolisk därifrån.
“Upp på hästen igen- prova din tes om att du kommer falla av.”
Jag vet att jag måste, men jag kan inte förmå mig att varken orka eller våga.
Bitter sitter jag här med min kvällsångest och skriker med stängd mun:
“Det är inte rättvist!!! Ingen ska behöva bli avslängd av den där jävla hästen så många gånger! Jag orkar inte kämpa mer!”

Jag bekänner mig inte besegrad,
men jag känner mig förstörd.

Läs mer

Det bor ett monster i min diafragma

Efter förra inlägget dröjde det bara 2 dagar innan den åter gjorde ett besök.
Man säger att det som inte dödar, härdar.
Men vad gör man ifall det som inte dödar, torterar?

Det känns som att jag behöver krishantering för att kunna reda ut allt kaos och flash backs från helvetet.
En damagecontroll, för skadad blev jag- ingen tvekan.

Det sitter ett odjur rakt i diafragman som sliter och drar i mitt inre.
Den ständiga känslan av att ha fått ett slag i magen och inte kan dra efter andan. Den rastlösa känslan i varje kroppsdel samtidigt som orken är obefintlig.
Jag känner mig till och från apatisk och frågan om meningen med livet bultar på min ytterdörr.

Efter min “kris” är det plötsligt obehagligt att gå utanför dörren, svara i telefonen och att vara social, allt det där som jag så noga arbetat bort.
Jag försöker i det längsta att ignorera mitt dåliga mående och tvingar mig ändå fram i kyrkan på julafton för att sjunga, ingen märker nåt på mig.
Jag var även bokad att jobba nyårsafton men blev dagen innan sådär extremt illamående igen! Förmodligen pga dålig mat, hur som helst blev det ännu en stol som sparkades undan mina fötter.
“Nu kommer jag förlora jobbet, när jag avbokar dagen innan! Dom kommer tro att jag ljuger!” Jag blandade mitt fruktansvärda illamående med skuldkänslor och panik att förlora det jag har.

Nu känner jag mig fysiskt och psykiskt mörbultad! Jag önskade mig en lugn jul, mysighet och positivitet.
Istället blev det panik, stress och förvirring.
Jag är känsligare än nånsin nu, jag klarar inte av tjafs och när människor inte kan hålla sams.
Jag vill stänga in mig i en liten låda och skrika ut min frustration och all ledsamhet. Då- och endast då kan jag försöka ta det där andetaget som sitter kvävt i mitt bröst- första steget i min krishantering.

Läs mer

3, 5 dagar i Ingenmansland

Onsdagen denna vecka skulle jag på julbord vilket i sig är en väldigt stor sak för mig.
Julbord är en sån sak som jag alltid har undvikt.
En skock med människor som köar för att dela på en buffé av mat som ingen vet hur länge den har stått framme, allt detta i magsjuketider.
Men i år var någonting annorlunda, jag mår bättre i fobin än nånsin, dessutom uppskattar jag människorna jag arbetar med.

Väl på julbordet, efter en liten sångövning fick jag veta att en av dom som var med på både sångövningen och julbordet var magsjuk i lördags och kom tillbaka redan på söndagen…
Jag fick panik, fick gå ifrån maten och ut i kylan för att kunna andas och gråta ut.
Hur många hade hunnit bli smittade? Varför sprang jag inte för att komma längst fram i matkön istället för att ta SIST?

På kvällen var det dessutom konsert, hur skulle jag ta mig igenom den utan att nån skulle se det på mig? -skräcken!

Men på nåt sätt gick det, jag lyckades koppla bort vad som hade hänt och genomföra konserten utan problem.
Med fokus på musiken och glädjen i barnen som sjöng gick allt väldigt fort.

Väl hemma sjönk jag ner i soffan,  helt slut av dagens chocker, med ansiktet djupt ner i chokladasken rann tårarna.

Det bubblar till, igen och igen… jag går på toa, magen är upprörd, dags att sova…
Men att sova när magen krånglar…
Jag hämtar yoghurt,  jag känner mig hungrig, det bubblar, behöver gå på toa.
Pulsen rusar, illamåendet stiger, nåt är fel… men så tänker jag alltid,  eller?
Nåt är annorlunda!
På nåt sätt somnar jag och vaknar sen tidigt på morgonen i hopp om att allt bubbel var pga att jag aldrig kan sluta äta choklad.
Men det fortsätter. Helt plötsligt mår jag fruktansvärt illa, gravid-illa!
Av ren rutin hämtar jag en påse i köket och tar med till soffan så jag ska ha nåt att spy i ifall jag måste, toaletten är inte ett alternativ.
Jag sms:ar R att han måste komma hem, det är på allvar nu! Inget svar…
Jag kan inte ringa för försöker jag prata kommer jag kräkas! Då slår det mig, jag ska ju sjunga med barnen idag! Jag ska ju tillochmed hämta och lämna dom, skit, skit, skit!!!
I panik skriver jag till kantorn och beskriver dilemmat och får till svar att han utan problem kan ta barnen… tack!
Illamåendet sjunker en aning och jag ringer R som inte sett sms:et, han åker hem så fort han kan.

Jag funderar när jag lägger på- är det officiellt nu, är jag magsjuk?
Eller är det matförgiftning av matbordet? Men jag tog ju bara de varma rätterna, jag var ju så noga!
Illamåendet rusar igen samtidigt som jag blir medveten om att det är dags att fixa frukost till N.
Jag går försiktigt in i sovrummet och rotar i väskan efter tabletterna jag inte har rört sen förra magsjukan, Primperan.
Sköljer ner den med vatten och gråter mig bort till köket för att fixa frukosten.
Prova att svälja lite yoghurt, gå på toa.
R kommer hem, jag går och lägger mig, man blir extremt trött av tabletterna, jag lyckas somna.
Resten av dagen mår jag illa och magen gör ont och bubblar, men ingen kräkning och inget mer toabesök.
N matvägrar och vill inte ens dricka mjölk, hennes favorit.

Fredag och R:s mage börjar bubbla och beter sig märkligt, min är fortfarande “skakig”, ingen matlust, illamående.
N klättrar på väggarna så jag tar ork och mod till mig att klä på henne och mig ytterkläder för att gå ut och leka i trädgården där vi inte riskerar att smitta nån mer.
Jag kan andas- skönt!

Idag, dag 3, 5 känner jag mig skaplig, kan äta lite och börjar få tillbaka ork.
Så jag tog mig igenom det, levande.
Det är mer påfrestande psykiskt än det är fysiskt så jag räknar med att vara skakis i några veckor framöver.

Jag vet inte säkert vad som smittade mig men jag vet en sak säker efter 3, 5 dagar i Ingenmansland-
det är aldrig värt det att skita i 48h regeln.
Den finns där av en anledning.
Så snälla, tänk på alla runt omkring innan ni går ut bland folk igen efter magsjuka, alla tar inte smittan lika lätt i både psykisk och fysisk bemärkelse.

Läs mer

Ett visuellt slag i ansiktet

Än är det rätt få i min närhet som har blivit magsjuka och att det är bart på backen och stundvis plusgrader hjälper till en hel del.
Så man börjar kunna ta det där djupa andetaget som man väntat på hela hösten.
Men det försöket till andetag sätter man fort i halsen när man kollar tidningens hemsida och det första man ser är bilden på tjejen som hänger med huvudet över toaletten…

Mentalt så känns det som ett slag i ansiktet, och jag pendlar mellan förtvivlan och grinighet.
“Tro inte att du kan komma här och ta December med ro…”

Det som blir mest jobbigt med bilden är att den bara slängs upp i ansiktet, det är inte mitt val att se på den.
Om det istället bara hade varit text som det mesta annat på sidan hade jag kunnat välja hur pass jag ville testa min fobi genom att klicka vidare på länken.

Men nu blev det inte så…
Så med den äckliga bilden på hornhinnan startar jag min dag och förväntar mig att kunna plocka bort den därifrån inom några dagar.

Läs mer