Mitt sista förlåt

Så länge jag kan minnas har jag haft dåligt samvete.
När jag var mindre handlade det ofta om att jag var rädd och framförallt rädd för att bli rädd.
Familjebilen stannades otaliga gånger för att jag i panik trodde att jag var åksjuk och det skapade frustration i bilen vilket i sin tur ledde till  att jag fick dåligt samvete.
Jag kunde aldrig förklara varför jag inte kräktes när jag trodde att jag skulle göra det och varför jag var panikslagen när ingen annan av mina syskon verkade reagera alls.
I tonåren handlade det dåliga samvetet om tid.
Jag bad ständigt om ursäkt för att jag inte kom i tid och i många fall inte kom alls. Ursäkterna var aldrig likadana men alltid lika dåligt mottagna av vuxenvärlden. Det lilla jag visste om mig själv räckte inte till och därför klassades jag fort som en skolkare, oengagerad och oförmögen att vilja anstränga mig. Jag kunde inte svara emot för jag visste inte varför jag inte fungerade som mina andra klasskamrater, visste inte att även om jag inte visste vad psykisk ohälsa var borde mina lärare haft koll på det innan dom skällde ut mig.
I början försökte jag alltid berätta. Berätta om att min puls skenade iväg, att munnen blev torr och att jag inte kunde lugna mig själv förrän jag kom hem. Jag berättade så gott jag kunde samtidigt som det i sig startade samma symtom inom mig som jag precis beskrivits. Min lärare som utan min vetskap kallats in till möte med rektorn angående min frånvaro såg mig trött i ögonen och sa: “Hur länge ska du använda den ursäkten Elin?  Andra anstränger sig faktiskt för att vara här och jag skäms över att behöva försvara dig hela tiden.”
Hon vände sig om och där började vi min sånglektion. Hon med sin frustration hamrande mot tangenterna och jag sjungande med min skam som en medicinboll av gråt i halsen.
Gymnasietiden är som ett töcken i mitt minne. Vissa saker minns jag tydligt medan annat, det mesta, känns som en abstrakt tavla jag inte tycker om.
På min studentdag fick jag kuvertet med mitt betyg i handen av min lärare med dessa ord: “Är du nöjd över din insats?”
Utan att blinka sa jag: “Idag ska jag bara försöka vara glad.” Så skildes vi åt och för en dag tvingade jag mig själv att inte ha dåligt samvete.

Jag började arbeta direkt efter studenten vilket gick riktigt bra i början och min arbetsgivare var uppmuntrande och uppskattade mitt arbete.
Det var när jag gick på lunch och plötsligt kände att det blev mer och mer ansträngt att andas. Jag tog mig hem med panikens adrenalin rusande i kroppen och slog numret till pappa. I bilen in till akuten domnade benen bort, sedan mellangärdet och enda armen. När vi var framme snurrade världen och allt utom mitt huvud var bortdomnat och jag kunde inte röra mig.
Jag hade haft min första stora panikattack men det fick jag reda på långt senare.
När jag fick min diagnos bytte jag även chef. Av en läkare blev jag sjukskriven till viss del och gavs samtalshjälp. Men min nya chef vägrade min sjukskrivning med orden: “Jag gör det för din skull. Om du blir sjukskriven ska du veta att du aldrig kommer få ett jobb igen. Du blir inte frisk förrän du slutar vara sjuk i huvudet.” På något vis avstyrde han både min sjukskrivning och min samtalshjälp.
Jag insåg att min chef förmodligen hade större problem än mig, det måste man ha om man lyfter sig själv genom att trampa på andra, men var också för rädd att säga emot. Han var en man, en chef och hade stängt dörren till rummet där vi satt. Jag var en 20 årig tjej som var rädd att inte bli utsläppt. Trots min insikt om detta fanns det inte en minut i eller utanför arbetet som jag inte hade dåligt samvete över att vara otillräcklig.

När man får barn handlar mycket av föräldrarollen om dåligt samvete, oavsett om man har bra eller dålig psykisk hälsa. Det finns egentligen ingen gräns för känslan av otillräcklighet och oro. Det är klumpar i bröstet som vi går runt med, som vi lär oss att leva med i bästa fall. Min klump handlar om att jag inte kan göra många saker andra mammor gör utan att ens tänka på det. Ibland handlar det om att gå till en lekpark, ibland om att träffa andra barns föräldrar och ibland att vara närvarande mentalt. Men störst av allt är insikten om att jag måste ha en plan B om min dotter blir magsjuk. Det dåliga samvetet att i det känsliga läget vara oförmögen att ta hand om sitt barn.

Mitt arbete är också en stor källa till mitt dåliga samvete.
Jag har dåligt samvete över att jag skiljer mig från arbetslaget, jag blir den som “har det psykiskt jobbigt”. Den som ibland är borta, den som ibland är där fysiskt men mentalt gör allt för att inte börja gråta i sin tekopp.

 

Jag har tillbringat mitt liv åt dåligt samvete.
Det är först nu jag inser att jag har gått omkring och bett om ursäkt för någonting oundvikligt som jag inte rår för.
Först nu inser jag att jag ansträngde mig minst lika mycket som mina klasskamrater, skillnaden var att de flesta av dom inte började morgonen med att hyperventilera i badrummet, svalde gråt i klassrummet och plötsligt glömde bort vart dom befann sig.
Först nu inser jag hur ömtålig jag var i min första tid med panikattacker och hur det utnyttjades mot mig och att jag än idag försöker bearbeta mina upplevelser från hans kontor.
Först nu inser jag att jag gör allt jag kan och att det är precis vad jag alltid har gjort! Jag är inte lat, jag är inte oengagerad, jag är inte otacksam. Men jag har inte haft samma startlinje som mina medlöpare genom livet. Min väg är full av hinder, lerpölar, kvicksand och en slunga som kastar mig tillbaka 20 steg när jag tagit 10 steg framåt. Det är inte mitt jobb att bära dessa skuldkänslor längre för om nåt så gör dom det tyngre att springa.
Jag är den jag är. Jag är väl medveten om att jag aldrig kommer känna mig fri från panikångest, GAD och emetofobi, dom kommer alltid ligga i min ryggsäck. Men att jag ska sitta efter 33 år och fortfarande be om ursäkt för att vuxna människor inte är mer pålästa går jag inte med på.

Så min sista ursäkt  går till mig själv!
Förlåt att jag klankat ner på dig genom alla år, sagt att du är trasig och önskat skada dig.
Förlåt att jag alltid satt andras tankar och känslor före dina egna och därav inte lyssnat när din kropp skrikit av smärta.
Förlåt att jag inte kunnat stå upp för dig, vågat säga stopp, vågat säga NEJ!
Förlåt att jag låtit omvärlden definiera ditt värde utefter dina brister, förlåt att jag gjorde detsamma.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × ett =