Snor är räddningen


Plötsligt slog förkylningen till mot vår stad.
Dom säger att den sprider sig likt en löpeld men för mig är den något helt annat, den är regnet i en långvarig brand.

För är det någonting man vet så är det att människor vet hur man ska hantera en förkylning, både i tillfrisknande och i själva sjukdomen.
“Nys inte i handen, använd armvecket”, “Drick inte ur samma glas”, “Håll dig hemma och vila tills du mår bättre”.
På något märkligt sätt verkar människor ibland har större respekt för sin omgivning när det kommer till smittospridning av förkylning jämfört med magsjuka.

När svininfluensan slog till 2009 bodde jag i Götene.
På sn.se kunde jag läsa om den näst intill kalabalik som blossat upp kring att skydda sig från sjukdomen.
Artikel på artikel om hur man mest effektivt tvättar händerna, handspritflaskor i varje matvarubutik… tills dom plötsligt var slutsålda vilket verkade göra människor ännu mer hysteriska.
En bild på den långa ormliknande kö som sträckte sig längs Kungsgatan med människor som i väntan på vaccin blev genomsura av regnet, tålmodigt väntande.
Rädslan för att vaccinet skulle ta slut, rädslan för att bli sjuk och att smitta andra, rädslan för andra människor.
Jag hamnade i ett forum där vaccinet diskuterades, om vikten av att “ta sitt ansvar”.
Jag valde att inte vaccinera mig då en av de möjliga biverkningarna från att ta vaccinet var kräkningar och då fanns det ingen förkylningsinfluensa i världen som skulle vara värd det priset. De oliktänkande lät sig inte väntas och jag blev genast bombarderad med frågor om vilket typ av människa jag var, ifall jag inte kunde tänka, hur jag sov på natten och att jag kommer ha blod på mina händer när första barnet dör i sviterna av svininfluensan.
För att vara helt ärlig var jag inte så rädd för svininfluensan, jag oroade mig mer för vilken årstid vi gick in i och magsjukorna som följde med det.

Det är lätt att vara efterklok, speciellt nu med facit i handen då vi vet vilka katastrofala följder vaccinet fick för många människor, men för min del handlade det så lite om att vara sjuk eller frisk- jag ville bara inte kräkas och därav gjorde jag ett bra val för mig själv.

Det intressanta kring detta är att fallen magsjuka under perioden 09/10 var långt under det normala, iallafall där jag bodde och det förklarades med folks ovanligt noga och goda handhygien. Människor hade blivit så oroliga för svininfluensan att inga risker togs, varken på jobbet, stan, förskolor eller i hemmet, vilket resulterade i att så många fler även höll sig friska från magsjuka.

Detta är fascinerande och samtidigt enormt frustrerande för en emetofob.
Det är ett klart bevis på att vi drastiskt skulle kunna minska smittospridningarna av magsjukor varje år endast genom bättre handhygien och några ark papper på den allmänna toalettsitsen.
Frustrerande för att det inte sker.
Varje år skriker vi oss hesa om detta, varje år för döva öron.
Ingen kräver bättre regler kring magsjuka på skolorna, ingen ifrågasätter 1177, ingen skulle köa timvis i spöregn för att gardera sig mot en ev magsjuka.
Ingen.


Förutom alla med emetofobi.

Men, åter till min poäng.
Förkylningarna går nu på skolor, jobb och överallt vilket innebär att det blir några febriga dagar för många och med det så sjunker antalet magsjukor. Spridningen avtar även i takt med att föräldrar påminner sina barn om förkylningshygien.
Så medan andra suckar över allt snor så andas jag äntligen ut och gläds åt att allt det hjälper till att fasa ut magsjukan.

Så vi snyter oss gladeligen, tar lite Alvedon, kryper ner under en filt och känner hur livet nu sakteligen återvänder.

Tack!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 + 4 =