1177 från OZ

Att slöbläddra bland nyheter på mobilen i sängen är en av mina stora dumheter jag har för mig precis innan jag ska sova på kvällen.
Det ultimata skulle istället vara att jag lyfter upp den där boken som jag bemödade mig att köpa i hopp om att skapa bättre vanor. Boken som prydligt ligger på sänghyllan bland ett par bortglömda öronproppar och glasögonen jag inte kommer ihåg att ta på mig.

Att min dotters förra förskola stängt förra veckan pga magsjukan som går runt och åter runt läste jag redan för några dagar sedan och även då rädslan sitter i ryggmärgen så här års kunde jag ändå hålla huvudet kallt. Hon går inte längre på förskolan utan på skolan och visst finns det barn i hennes klass som har småsyskon på just den förskolan men det behöver ju inte betyda någonting, eller?
Ingen i hennes klass hade ju varit magsjuk, det hade ju varit så lugnt… eller?

Gårdagens fynd av nyhet var att det inte bara var i Stigtomta magsjukan cirkulerat och barn blivit smittade flera gånger i rad utan här rapporterades det från fler andra orters förskolor med. Att föräldrar inte lär barnen hygien och själva struntar i hålla barnen hemma tills de är helt smittfria listades som troliga orsaker.
Jag borde ha stannat där men det fanns inte en chans att mina händer skulle lyssna på den uppmaningen.

Google, ”magsjuka 2019”.
Staplar och diagram som går upp och ner som en EKG-kurva, elaka spetsar som reser sig likt tänder i en hajs gap.
Antalet insjuknade grundas i sökningar på ”magsjuk” på Google, samt hur många besök den sidan har på 1177 och inskrivna magsjuka på sjukhus såklart.
Jag känner hur en ilning går genom kroppen, 1177.
Sjukvårdsupplysningen som är en av de största bovarna till att magsjukan är så utbredd och återkommande varje år, de hänsynslösa orden om att barn över förskoleålder inte behöver stanna hemma mer än 1 dygn efter sista kräkning om god hygien hålls. Som säger att det inte finns någon anledning för syskon till den magsjuka ska hållas hemma.
Jag får en snabb flash back till min och många andras desperata försök till att få dom att lyssna i höstas när jag först såg vad som stod som råd på deras sida. Deras rena okunskap i ämnet gör mig mörkrädd. Men att 1177 nu verkar vara de flesta människors första och enda rådgivare gör mig livrädd!

En minut senare hade jag hamnat på en föräldrablogg.
”Barnet har kräkts hela natten, överallt.”
Mamman vill hålla syskonen hemma, hon kan inte tänka sig att dom inte blivit smittade redan, men skolplikten säger att syskonen ska gå.
Hon är övertygad om att syskonen kommer kräkas redan i skolan, hon vill ta hand om sina barn, men skolplikten säger gå.
Sist på sidan lämnar hon frågan, vad är rimligt?
Jag scrollar ner och möts av ett hav av kommentarer, ”vi håller alltid syskon hemma”, ”man måste visa hänsyn till andra”, ”alla måste göra sitt för att få stopp på spridningen, självklart ska dom stanna hemma.”
Jag börjar andas ut och då plötsligt kommer nästa kommentar, som jag visste att den skulle; ”sluta med er hysteri!”
Pappa som skriver anser att för att skydda barnet som inte än kräks är det mest rimliga att skicka hen till skolan… länge! Han anser att det skulle skydda barnet mer och därmed minska smittspridningen. Smittspridningen som han i och för sig inte ser som ett så stort problem utan problemet är snarare denna hysteri som sker kring lite kräkningar varje år.
En annan mamma hakar på; ”varför ska mitt barn bli lidande och missa skoltid kanske helt i onödan bara för att skydda era barn?”

Jag gråter.
Det känns inte längre som att någon kan förstå denna absoluta tortyr att försöka allt vad man kan att hålla sig själv och sitt barn friskt och varje kväll gråta över att det aldrig känns som att man kan göra tillräckligt, man kan aldrig skydda sig till 100%. Och på andra sidan står dessa människor som helt egoistiskt inte ser några problem alls, ”slappna av och hämta en hink.”
Emetofober, äldre, barn med nedsatt immunförsvar… listan kan göras lång på alla vars vardag är att oroa sig för att bli sjuka. Inte för att vi är peppliga, gnälliga eller känsliga utan för att det snabbt kan bli en fråga om liv och död för oss.

Mina händer darrade och tårarna forsade ljudlöst längs mitt ansikte.
När ska vi börja se varandra?
Vad ska krävas för att vi inser att folk dör pga våra själviska handlingar och bekvämligheter?

 

1177 är mannen bakom skynket i landet från OZ.
Ingen vet vem han är men hans röst är genomträngande och allsmäktig.
Vi står och river i skynket som döljer hans sanna ansikte men det är fastspikat i taket.
Skolplikten är den där vännen som hänger efter 1177 som en svans, som gör vad som helst för att få vara med.
Och vid första anblick verkar han ofarlig och rent av godhjärtad men efter ett tag ser man vilka följder en av hans lagar får.

När ska vi börja arbeta tillsammans och vara rädda om inte bara våra egna barn?

Jag gråter.
Inte för att jag är ledsen, utan för att jag är så fruktansvärt arg.

Jag slår ihop mina bara hälar under tyngtäcket som skyddar mig;
There´s no place like home, there´s no place like home, there´s no place like home.

 

 

Läs mer