Tänk om alla var som du

Ibland blir det fattigt på inlägg pga att det inte finns så mycket att skriva om,  ibland för att det finns alldeles för mycket att skriva om.

Det är så mycket som har hänt på kort tid att jag inte vet hur jag vart jag skulle börja. I samma stund ligger inte problemet i vad jag skulle säga utan att jag skulle säga. Orden fastnar i min mun, jag vågar inte tala. Allt jag trodde jag kunde har raserats till dammkorn och här står jag i mitten av det hela och ser apatiskt på hur allt glider ur mina händer.  Jag borde tydligen vara glad att jag tog mig igenom allt, att jag kom ut på andra sidan- dom säger att jag är stark. Men hur är det ens möjligt när allt jag ser är återblickar från helvetet? Jag är inte närvarande i nuet, för jag sitter fortfarande fast i det som var- just för att det fortfarande är.

Man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden, då blir man knäpp. Tänk om alla gjorde det… Jag har fått dom raderna sagda till mig så många gånger och jag förstår fortfarande inte vad dom betyder. Man kan gå runt och vara konstant rädd, för det är jag. Kommer jag bli knäpp? Är jag redan det? Och om alla var rädda, då skulle alla vara som jag och det känns inte som att det med en positiv underton. Jag vill av hela mitt sargade jag kunna välja hur jag känner, kunna lämna rädslan och få ut så mycket mer av livet, men det är inte upp till mig, inte upp till nån.

så detta icke-inlägg blev på sitt sätt ett inlägg trots allt. Vad jag behöver? -Jag vet inte, hade jag haft svaret på den frågan hade problemet redan varit löst. Just nu är jag dålig, gör dåligt ifrån mig och anses vara disträ och ansvarslös. Det är ok, jag får acceptera att det är så emetofobin och panikångesten gestaltar sitt utseende.

Det är ok, jag förstår att det är svårt att greppa.  Jag tycker inte heller om den jag är just nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tre − 2 =