Med paniken under skinnet

Ikväll somnar jag med panikångest nära inpå.
Jag känner hur den krampar och drar ihop sig inuti bröstet.
Hur den vibrerar i mina ben.
Den leker chicken race med min puls och gör min andning ytlig.
Jag vet att jag får i mig tillräckligt med syre, ändå känns det som att jag inte kan andas vilket gör att jag tar djupare andetag allt fortare tills jag känner mig yr och kroppsdelar börjar sticka.
Jag kan inte ligga still, jag måste fly, ändå förmår jag mig inte att röra mig ur sängen… för vart ska jag gå?
Vart jag än går, var jag än flyr eller stänger in mig bär jag med mig det fasansfulla inuti.
Orden känns så futtiga, hur beskriver man “full panik”?

Som att någon jagar dig genom skogen med en laddad pistol i handen…
Som att mottaga fruktansvärda nyheter om och om och om igen…
Som din värsta mardröm, vilken du aldrig lyckas vakna upp ur…

Panikattacker är övergående med också återkommande.
Vad finns i utrymmet däremellan?
-Grundångesten.

Någonstans måste jag sluta fred med min hälsa och acceptera att det är såhär jag fungerar.
Jag kommer alltid ha en viss ångest och kämpa mycket hårdare än många andra på så simpla saker som att kunna sitta med en annan person i ett rum i 10 minuter.
Banala saker som blir till en enorm påfrestning, så kommer det vara.

Jag blir bitter av tanken, “det är orättvist!”
Jag vill någon gång kunna få vara precis som andra, våga chansa och inte oroa mig för allt som kan gå fel.
Samtidigt så blir det en melankolisk tröst i tanken att jag inte är ensam.
Det finns fler där ute som precis som jag kämpar varje dag med panikångest och fobier.

Kanske är inte jag den enda som försöker somna med paniken i kroppen ikväll?
Så även om jag inte skulle önska detta tillstånd till någon levande själ så finns det tröst i vetskapen om att vi är fler.

3 thoughts on “Med paniken under skinnet

  1. Du är absolut inte ensam att känna som du gör, jag vet precis hur det känns när den kommer en panikattack. Som tröst kan jag säga att det går att må bättre-mycket bättre. Men som du skriver så får man kämpa – så kämpa på!
    Jena

    Anmäl kommentar

  2. Hej!
    Ja, inte är du ensam. Det kan jag lova. Här har du en till som kämpar med demonen PANIKÅNGEST. Som återkommer o återkommer… Ibland tar han ledigt en stund, men hittar alltid tillbaka. Självklart har jag mycket fint i mitt liv också. Min familj, min barn o mina husdjur. Böcker, en bra film o något gott att äta. Men jag kämpar. Dagligen.
    Stor kram till dig.

    Anmäl kommentar

  3. Ikväll är det min tur att somna, i mitt fall med oro och rädsla..
    Min son spydde i torsdags morse hos sin pappa och han kom till mig i fredags kväll. Jag har sedan i torsdags oroat mig för om jag ska bli sjuk, om jag ska spy… Vanliga människor skulle tänka att det i fredags kväll redan gått närmare 40 timmar och att risken för att han skulle smitta mig är låg, men så tänker ju inte jag…
    Så idag kom det… Kl 20 spydde jag… Men efter att jag legat och funderar lite så undrar jag inte om det kan vara kroppen som själv framkallade det pga all oro och ångest som jag haft i helgen… Än mer med tanke på att min sons pappa inte blivit sjuk.

    Den 28:e ska jag på första möte med en psykoterapeut. Jag testade kbt i höstas och det hjälpte till viss del, men lite återstår. Jag känner just nu att om det inte hjälper så vet jag inte vad jag tar mig till för jag orkar snart inte längre att ha den här fobin… 🙁

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − 3 =