Damage control

Inne i väntrummet på öppenvården kändes det märkligt.
Jag känner mig tom och överfull på en och samma gång.
Väntrummet är kalt, kallt och fläckigt och utstrålar ingen som helst känsla av lugn eller välkomnande.
image

Inne i F:s rum sjönk jag ner i fotöljen.
“Hur mår du?”
Vart börjar jag? Jag vet inte…
Bröstet är proppfullt av smärta, panik och rädsla, ändå har jag svårare än nånsin att kategorisera mina känslor.
Jag kände hur tårarna tröck på medans jag tog henne igenom min månad ifrån helvetet. Men jag tvingade tårarna tillbaka in i ögonvrån medans jag satte futtiga ord till min plågade gestalt.
F såg lite uppgiven ut, men hon var snabb med att påpeka att min reaktion efter magsjukan var normal.
“Man får bakslag, det behöver inte betyda att man är tillbaka på ruta ett…och även om du är det så kan du ta dig upp igen-du har gjort det förut Elin.”

Jag gillar inte bakslag, dom får mig att vilja ge upp.

F berättade sedan vidare att hon talat om emetofobi med kollegor och fått bekräftat att emetofobi är en av dom absolut svåraste fobier att behandla- ännu mer bli bra i…
Det kändes både lättande och nedslående att få höra det.
Lättande i den bemärkelsen att det blev svaret till en av mina största gnagande frågor i huvudet; varför blir jag inte frisk och vad gör jag fel?
Nedslående i den bemärkelsen att det finns en chans att detta nuet kan vara min höjdpunkt, jag kanske aldrig kan bli fri…

45 minuter går fort, ändå kändes bröstet lika spänt.
Med tunga steg gick jag melankolisk därifrån.
“Upp på hästen igen- prova din tes om att du kommer falla av.”
Jag vet att jag måste, men jag kan inte förmå mig att varken orka eller våga.
Bitter sitter jag här med min kvällsångest och skriker med stängd mun:
“Det är inte rättvist!!! Ingen ska behöva bli avslängd av den där jävla hästen så många gånger! Jag orkar inte kämpa mer!”

Jag bekänner mig inte besegrad,
men jag känner mig förstörd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

8 − 4 =