7/7 jag gör allt jag kan

Just nu är det många saker som pågår och kanske är det därför det har blivit allt svårare att närma mig tangentbordet för att uppdatera bloggen…

Jag hade sett fram emot den 7/7 så mycket, ettårig bröllopsdag, min dotters dopdag och dessutom ett relativt stort framträdande i Bärbo kyrka på kvällen. Men den 7/7 kom att innebära mer än så.

Jag känner mig så frustrerad att det blev just på den dagen, att det var det enda alternativet och här sitter jag och känner mig förtvivlad över hur jag ska få ihop allting rent emotionellt den dagen.

Kl 11.00 den 7/7 kommer ett äldre par hem till oss, dom kommer tomhänta men dom åker inte tomhänta därifrån – dom har då med sig våran hund “Kompis”.

I stunder kan jag känna mig så självisk och grym… men i nästa stund vet jag att jag inte har något val och att beslutet gynnar alla…inte minst Kompis. Vi har försökt så länge att jobba med hans nervositet, orolighet och hans energi men utan resultat. Efter 4.5 år står vi maktlösa och tvingas hitta en bättre omgivning för honom. Någon sa att det var ett modigt beslut, själv kan jag inte sätta ord på det. Han kan göra mig totalt krontokig och helt matt med allt skällande, hoppande och gnyande men det var också han som när jag var gravid och hade huvudet nergrävt i en påse låg kvar i mitt knä för att ge stöd medans jag gjorde det fruktansvärda.

Jag försöker fokusera på mina notpapper, lära mig dom nya låtarna men det är som att huvudet redan är fullt och vägrar ta in nåt mer. Hjärtat känns tungt och jag finner mig själv ostabil på alla plan. Jag kan känna mig glad och skratta för att i nästa stund börja panikgråta.

7/7, jag gör mitt bästa… som jag alltid försöker göra, sedan får det gå som det går. Jag hoppas på att i sista stund få lite av den styrka som totalt verkat hålla sitt avstånd från mig denna veckan.

7/7… jag gör allt jag kan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

2 + 8 =