Jag är så trött.

Jag är så trött,
jag är så obeskrivligt trött.
Något är inte som det ska,
något är mindre bra.
Jag är så trött.

Jag är så trött,
livet har blivit slött.
Det är något med min kropp,
den är inte på topp.
Jag är så trött.

Jag är så trött,
livet är slitet, nött.
Något måste bort som stör,
inget jag ser, inget jag hör.
Jag är så trött.

Jag är så trött,
det känns lite sprött.
Det är något som irriterar,
nej det är inte något jag simulerar.
Jag är så trött.

Jag är så trött,
gammal, livet är nött.
Nu förstår jag kära min kära Barbro,
livet kan vara slitet liksom en nybyggd bro.
Jag är så trött.

Nu som gammal sliten, änkling, pensionär,
är det så att jag fortfarande om livet lär.
Sliten kan man vara redan i sin ungdom,
säger kroppen ifrån får man redan då sin dom.
Trots allt är det kroppen som styr, hur det än är.

Jag minns som ung jag sa till min kära hustru Barbro,
är du trött? Ja det är jag, är du aldrig trött?
Mitt svar var då, trött? Nej, jag är aldrig trött.
Barbros svar var tystnad, men vi har påmint varandra
många gånger under åren.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − fyra =