Min första Coronaspruta.

Onsdagen den 17 mars sätter jag som en minnesdag,
det var då jag fick Pfizervaccination nr 1 mot Corona.
Tänk att man av ett litet nålstick kan känna sådant behag,
håller nu tummarna att spruta nummer 2 Corona utplåna.

Tre veckor får jag nu vänta till nästa dos i armen,
får nu hoppas att de får bukt av detta gissel som styr.
Tänk att på Operan få höra La Traviata och Carmen,
Det vore efter denna försmädliga isolering ett äventyr.

Jag kan efter denna tystnad riktigt höra hur de tar i,
Jag som aldrig upplevt deras röster och toner.
Efter denna påtvingade isolering, tänk att vara fri,
att få med Barbro i detta hade varit värt miljoner.

I denna stund skall jag alltid minnas en klarblå himmel,
det är märkligt vad ett nålstick i armen kan göra.
I denna stund ser jag Barbro och jag själv på varsin skimmel,
Jag ser och minns vår tur bland indianers livsröra.

Isolerade, utfrusna från ett vanligt, normalt liv,
hur de kämpat trots att de är landets ursprungsbefolkning.
Den resan var för Barbro och mig ett jättekliv,
så väl vi blev behandlade där vi med dem red omkring.

Deras liv i reservat är en fruktansvärd skymf mot befolkning,
Detta är en verklighet i landet där Trump fått agera.
Vem har hört av Trump vid makten om detta någonting,
För Barbro och mig var det efter detta lätt att protestera.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

19 + sju =