Från köksfönstret.

Som pärlemo skiftande sitter han där på en lyktstolpe och nickar,
så stolt han tittar sig runt, för en dam han på stjärten vickar.
Han kan sitta där i timmar, när någon kommer, nicka helt tyst,
ibland för en dam vackert kuttrande, plötslig åter inte ett knyst.
Det händer att de plötsligt är två, ger varandra kärvänliga blickar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tio + 4 =