Det är ju Bellman min vän.

Jag gick där i mörkret på Svartmangatan,
hörde hur marken under mig skalv.
Tänkte att hör jag månne hin håle, satan.
det kommer från djupaste källarvalv.

Nej, det var ju Bellman vår vän som var igång,
törstiger, han skriker ut sin glädje bland vänner.
Stampade takten till sin cister, med spel och sång,
inga gränser han sitt spel för vänner känner.

Som en brännvinsapostel han smyger i gränder,
liksom en vålnad hans vän Fredman syns intill.
Det har hänt att konungen en önskan sänder,
då smyckar han slottet med visor som de vill.

Det har jag hört av Bellman själv i Gamla Stan,
jag tror det var sist när vi sågs, han berätta.
Vi tog öl på ”Den Gylldene Freden” i gatuplan,
det är en fröjd när han ord till sina visor sätta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − fyra =