Det var ju Cornelis.

Där satt jag och såg i ett fönster på 29 Karlbergsvägen,
en stor kille skinnklädd i svart gå förbi lite förlägen.
Kunde det vara en kille som var på väg till sitt jobb?
undrade vem han var, säkert var det ingen vanlig snobb.
Jag visste inte då om det var jobbet han skulle till eller ifrån,
efter att nu ha läst ”ett bluesliv” vet jag att det var till studion Metronome.
Jag satt där vid fönstret och kunde ana hans vånda i sitt kneg,
kan nu tänka att det var ett tankejobb i varje steg.
Han visste vad han kunde. Om omvärldens alla krav,
det var så han kände när han i osäkerhet allt gav.
En kille som med sina ordvrängningar och gitarrhantering hade en osannolik förmåga,
Men ändå, osäkerheten med kvinnor och spriten varit en evig plåga.
Det känns tryggt att veta din tro nu på ålderns höst,
en vacker dag kan det finnas en chans att åter
få se sin idol och höra hans röst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 5 =