Tusenfotingens höst poem.

Det är sen höst,
det kom en tusenfoting över vägen.
Jag hör en röst,
jag fryser om fötterna sa han förlägen.
Det är så blött,
inga stövlar finns för mina fötter.
Jag blir så trött,
jag snubblar där jag går på alla rötter.

Det är ett knot,
att alltid behöva tänka på hur man går.
Med varje liten fot,
det gäller att se upp för att undvika sår.
Det börjar bli kallt,
ingen hjälp får jag att stoppa strump hål,
Det är hål överallt,
undrar just hur mycket till jag tål?

Det är sen höst,
mina steg blir allt långsammare.
Vem ger mig tröst,
var har jag min vinter kammare?
Vem tar över mina skor,
när jag fryser ihjäl i en oisolerad håla?
Vem vet var jag bor,
hur mycket elände ska man behöva tåla?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + fem =