Båtluffa, det var då.

På en krog i Pireus med ett glas retzina,
satt vi och drömde, hörde rebetiko musik,
På en bouzouki spelade en liten Stina.
Den spröda rösten till musiken var drömlik.

Vi satt kvar till solens strålar försvann bort.
Hur kan någon uttrycka känslor på detta sätt.
Intet öga efter hennes musik var torrt.
Att nu hitta båten till Santorini var inte lätt.

Mörkret i hamnen var kompakt.
En och annan glödlampa lyste upp svart hav.
Mot gatsten fick man vara på sin vakt.
Luften var fortfarande riktigt kvav.

Vi hörde glada rop och sånger .
Rösterna nådde inte fram med ord.
Vi gick fel på kajen flera gånger.
Men till slut var vi tryggt ombord.

Hittade vår hytt och sökte efter restider.
Båten lägger ut, snart lyser Pireaus på håll.
Förbi rostiga vrak i dockor vi glider.
På vår resrutt hade vi dålig koll.

Det var då, med båt över Medelhav,
vi åkte till öar många,
utan någon form av krav,
lyckades olikheter fånga.

Även likheter såg vi på vårt luffa,
Blå luckor, vita hus på varje ö.
Ilandstigningar kunde vara tuffa,
Att lämna öar var ett sorgset adjö.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

5 − 3 =