Min sanning. Stockholm, Stadsholmen.11.

Jag börjar nu söka mig runt bland alla visvänner här i våran stad.
Jag tänker på alla visor, saknaden av pråmen gör mig inte glad.
Tänker på Cornelis på vispråmen Storken där han roade oss alla.
Minns dagar på pråmen, ett ställe dit ungdomen en gång knalla.

Här sitter jag med min luta vid havet på en klipphäll.
Jag spelar, jag drömmer, de é kväll, de é kväll.
Jag för handen över lutan,hör musiken studsa på havets vågor.
Jag spelar, jag hör, musiken studsa, musiken studsa.

Jag ställer frågor, knäpper med fingrar, berättar om livet.
Hör toner från älvan i skogen, det susar, det susar.
I min dröm en kille som är större än livets frågor.
Det smakar bra med, glass och punsch, glass och punsch.

I min dröm jag sitter vid Joseph, lyssnar på hans protester.
Hör vatten från forsen, det brusar, det brusar.
I min dröm jag har om livets mysterier många frågor.
Han dömdes för mord. Mannen som aldrig dog, aldrig dog.

På en oändlig naturstig med ofantligt mycket rötter,
där går jag så sakta på, med mina trötta fötter.
I mina tankar på livets frågor är det lätt att man går fel.
Men i min ensamhet är jag trygg och hemma i min själ.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 3 =