Så går jag ner i min källare..

Det var för 65 år sedan.
Jag minns jordkällaren på landet dit det kom en drickabil.
På flaket hade han svagdricka, hallondricka och pomril.
För en liten kille på 8 – 9 år var det stor fest denna dag.
Tänk, vi fick gå ner i denna källare, min lekkamrat och jag.
I den potatisluktande kalla källaren var det mycket att se.
Där var glasburkar med vinbärssaft, lingonsylt och gele.
Årsgammal Potatis som börjat gro fanns kvar i ett hörn.
Det var halvmörkt utan el, så man fick sig ibland en törn.
Men lyckliga var vi, det handlade ju om en ädel dryck.
De få gånger drickabilen kom blev det alltid glädjetryck.

Det var för 10 år sedan.
En annan källare vi minns var i Gnesta ca 10 år tillbaka.
Någon hade då ställt till oreda då vi kom för att smaka.
Den återställdes då till glädje för oss som hämtade dryck.
Läste nu i SN att det åter är någon som fått ett tokryck.
Konstigt att inget får ifred, för vissa medborgare, i vår natur.
Undrar vad det är för apkonster, han kanske vill sitta i bur.
I Gnesta går det omkring en person som andra upprör.
När ingen längre bryr sig, han med källdestruktion upphör.
Det finns så mycket annat denna medborgare kan utföra.
Att ha tålamod och försöka skapa energi är ämnen att röra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × två =