8 år tror jag visst att jag var.

Jag sitter i soffan och minns tid från barndomens dagar.
Det är märkligt hur man idag minns och den tiden behagar.
Jag sitter och minns mitt liv som sommarbarn i Östervåla.
Det var då man satt på hölasset och kunde köpa en 5 öreskola.
På bondgården fanns en jämnårig kille, en kompis, sonen Arthur.
Mellan Stockholmsgrabben jag och bondgrabben fanns ingen mur.
Det var ju sommarlov för oss båda, hela världen var öppen som en bok.
Det är nu snart 70 år sedan, det var då man visste att man var klok.

Jag såg hur lille kisse smög upp på förstukvisten och satte sig att nosa.
Det var Kalle gårdskatten som visste att han skulle få grädde från Rosa.
När mjölkningen var klar kom tant Agnes med spann och skummade av.
Det var ju klart att det bästa som fanns på gården hon till lilla Kalle gav.
Han fick ett glas av denna grädde, lapade med tassen, fick i morrhår.
Snart var glaset tomt, tassen ren, av den ljuvliga grädden fanns inte ett spår.
Vilken lycka för mig som rännstensunge med asfalten som täppa för odling.
Här fick jag köra hölass från hövolm och hässja hö, för mig helt okända ting.

I tidig morgon efter mjölkning tog jag pinnen och föste på stigen ett antal kor.
De första dagarna tänkte jag, det här är en omöjlighet för oss stadsbor.
Det gällde att få ledarkon, kossan med koskällan, att gå först till grinden.
Annars blev detoordning, kossorna skingrades som agnar för vinden.
Att få en ko till bäste vän handlar om ett stort förtroende vid mjölkning.
Utan detta förtroende och känsla för handmjölkning lämnar hon ingenting.
Att gå omkring i en kohage och se hur de idisslar är en upplevelse i sig.
De sliter av gräset, ser med vackraste ögon och säger, det här är för dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

9 + 3 =