6 månader senare

 

 

Det har nu gått 6 månader efter min son Hishams bortgång.

Om jag ska vara ärlig så känns det mycket längre än så. Det kan bero på att det har hänt så mycket i mitt liv efter det.

Jag har nu inte bloggat på ett tag. Det beror på att jag känner att jag inte vill “belasta” eller sprida dålig energi eller nedstämdhet till er.

Jag har alltid varit den som inspirerat och pushat upp människor, för att ge dem hopp om att man kan alltid hitta nya vägar att leva och vara stark.

Det här kunde ha blivit det deppigaste inlägget som jag någonsin skrivit sedan jag börjat blogga på Sörmlands Nyheter år 2012. Min son Hisham var anledningen till att jag började blogga.

Men jag ska göra allt jag kan för inlägget inte ska bli så tungt.

Jag vill att ni ska veta att jag har inte endast förlorat ett barn, som är bland det svåraste man kan uppleva.

Jag har förlorat andra saker också. Jag har förlorat en samhörighet.

Jag har förlorat en stor del av vem jag är. Jag har förlorat mitt fasta jobb, som personlig assistent, som jag har arbetat som  i 14 år i sträck, natt och dag, utan semester.

Jag har förlorat många kontakter. Jag har förlorat kontakten med barn habiliteringen och allt som har med de att göra.

Jag saknar att ringa och klaga om hjälpmedel som inte kommit eller varit dåliga. Jag saknar att ringa sköterskan om Hishams medicinering och göra en medicineringsplan i samråd med läkaren.

Jag saknar alla fina sköterskor som stöttat mig och hjälpt mig och känt med mig och min familj på avdelningen.

Jag saknar att höra att jag känner Hisham bäst.

Jag saknar att vara den som blev hörd. De åsikter och förslag jag kom med, var oftast de som följdes av läkaren.

Jag saknar att få känna mig speciell och få förtur till saker på grund av min situation.

Jag saknar att bli igenkänd som Hishams mamma.

Jag saknar att presentera mig som Hishams mamma och rabbla upp hans personnummer som jag gjort tusentals gånger.

Jag saknar att ringa till köket på Universitetssjukhuset och beställa näringsdryck till Hisham. Och sedan åka till baksidan av sjukhuset och hämta upp dem från kajen. Det gjorde jag var 20:e dag.

Jag saknar att ringa och beställa blöjor från vårdcentralen och sedan ringa och inte få tag på sköterskan och blöjorna börjar bli akut slut hemma.

Jag saknar särskolan och dess trevliga, duktiga och starka personal, som stod ut med mig. Jag var en ganska petig mamma för Hisham. Allt skulle vara perfekt för honom.

Jag saknar att ringa till fritids och korttids flera gånger om dagen för att se om allt är bra med Hisham och om han har ätit och vad han har gjort. Eller att åka upp dit för att lämna något och kolla läget.

Jag saknar att ringa till skolskjutsen, eller att åka med i färdtjänsten.

Det är så mycket jag saknar.

Jag upplever att jag har förlorat min livsstil och min drivkraft. Jag har förlorat mitt solsken.

Jag känner att jag har fått mitt livs största smäll, mitt i livet.

Av erfarenhet vet jag att allt blir bättre med tiden. Det är nog så att det kommer att ta längre tid den här gången.

Men just nu vill jag bara vara.

Jag vill inte göra några snabba beslut på saker som senare visar sig att jag inte klarar av. Jag tar verkligen en dag i taget.

Trots allt detta så finns det ett litet ljus  nånstans därinne. Jag ser fram emot att se hur detta lilla ljus ska utvecklas.

Ha en fortsatt skön sommar.

Samah

 

 

2 thoughts on “6 månader senare

  1. Min käraste storasyster, det du går igenom måste vara en av de tuffaste man kan gå igenom i livet. Och när jag läser ditt inlägg så blir jag så rörd då min själ tar skada när jag vet hur du mår och vad du och din familj går igenom. Jag också känner en konstig tomhet och stor sorg efter Hishams bortgång. Detta ska inte jämföras med dina känslor då Hisham var din son och känslorna du har kan jag inte förstå en halv procent av. Men han är på en bättre plats och mår så bra ska du veta kära storasyster. Hisham är en kung i paradiset som mår så bra man kan må och säkerligen önskar han att vi alla ska försöka gå vidare. En dag i taget och du är snart på en ny bana i livet, med nya rutiner och nya människor i din resa. Må Gud ge dig o din familj all styrka att ta er framåt och jag är säker på att en stark kvinna som dig kommer att ta dig vidare. Jag älslar dig o alla så mycket, min största största största förebild.

    Anmäl kommentar

    1. Tack så jättemycket min finaste och bästa bror och morbror i hela världen! Jag glömmer aldrig ditt stöd och din hjälp och kärlek genom alla år och tider. Tack för att du finns! Jag älskar dig sååå mycket!

      Anmäl kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

fem × fyra =