Coronaepidemin 1

 

 

Idag tänkte jag skriva om mina tankar kring en av 2000 talets största pandemier Covid 19. Jag känner att det är något unikt och historiskt att jag vill dela med mig om mina upplevelser.

Men först vill jag berätta att jag har, för första gången under mitt vuxna liv, känt mig som en normal människa under denna epidemi. Efter min sons bortgång känner jag att jag är en enskild individ och inte medberoende av någon eller något annat än vad jag själv är och hur min familje situation är.

Självklart har jag tänkt på hur situationen hade varit om Hisham hade levt idag. Då hade jag varit en annan person, som hade varit otroligt stressad och orolig över hur vi ska klara av denna pandemi.

Men nu är det inte så. Och då känner jag att jag har rätt att vara den jag är.

En av anledningarna till att jag har dessa känslor är att jag har vid så många gånger fått uppleva olika  “pandemier” som ex. förkylningar och influenser som andra människor kanske tar förgivet.

Jag har varit så rädd för att en förkylning ska passera förbi min son. Jag har haft sömnlösa nätter då jag har gett min son extra inhalationer nattetid som extra skydd för hans luftvägar.

Isolering var en del av min vardag och är inget som jag upplever som obekvämt idag. Jag har vuxit och formats till en person som är handikappad fast jag egentligen inte är det.

Idag är jag Samah och då pratar jag utifrån en frisk person.

Jag tycker att Sverige har skött allt med epidemin på ett elegant och lugnt sätt. Ingen panik och stegvis för att inte krascha hela Sveriges ekonomi och skapa kaos hos befolkningen. Jag är stolt över att jag kommer från Sverige. Folk gnäller på allt hur det än är.

Varje land är unikt och är uppe i olika faser av viruset. Varje land får utgå från sina behov och sina omständigheter.

Tyvärr kommer folk att dö. Det gör folk i vanlig influensa också trots vaccinering. 200-300 personer varje år och ingen uppmärksammar dem.

Därför är det viktigt att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Idag lever jag nästan som vanligt. För ca 2-3 veckor sedan levde jag precis som vanligt.

Idag är jag ute och handlar mat 2-3 gånger i veckan. Jag har bunkrat lite smått men inga stora bunkrar.

Vi tvättar händerna så noggrant att våra händer blivit torra. Vi använder även handsprit.

Vi undviker också att komma för nära människor. Vi hälsar inte för hand eller kramas med andra förutom i familjen.

Vi hälsar inte på hos släktingar på grund av riskgruppen men några av barnens kompisar har varit på besök. Då har de varit friska. Vi är gärna ute på promenader och lekplatser.

Mina barn har varit hemma från skolan för att de har haft en liten mild förkylning, precis enligt folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Det är nog i stort sätt hur det ser ut i min familj idag. Det finns en stor möjlighet att situationen förändras.

Jag måste erkänna att min rädsla för Covid 19 har ökat för varje dag med tanke på de ökande dödsfallen i Sverige.

I början upplevde jag viruset som något inte så allvarligt. Min son dog i en virusinfektion i lungorna. Det är ganska vanligt att man gör om man har en bakomliggande sjukdom och är svag.

Men nu är viruset en pandemi för hela världen.

Det är ingen som vet vilket land som gör rätt.

Jag vet att Sverige vill sitt land det bästa på ett långsiktigt sätt. Därför arbetar de på ett ganska öppen och ärligt sätt för allmänheten.

Ingen vet om isolering har hjälpt på riktigt.

Jag läste någonstans att isolering av människor från viruset kunde göra att viruset kommer tillbaka på ett kraftigare sätt.

Vi får hoppas på det bästa.

Fortsättning följer….

Så mycket kärlek och omtanke

Samah

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × tre =