Ett riktigt farväl

En bild av Hishams säng monterad.

 

( En sista bild av Hishams rullstol)

 

Idag kändes det som att få återuppleva Hishams bortgång igen. Det fick jag även uppleva när Barn LAH hämtade Hishams apparater för några veckor sedan.

Men idag kändes det tuffare än förra gången. För att det som hämtades idag var stora saker, och som har tagit stor plats i vårt hem och våra liv. Och det var sista gången som något skulle hämtas.

Att se hur Hishams säng monterades ned och hur den drogs ut ur vårt hus, kändes otroligt tungt. Det var som om någon slet något ur mitt hjärta.

Först var sängen full av liv och sedan när den monterades ned såg den ut som ett skelett, med bara en massa ben.

Även Hishams permolift hämtades, tillsammans med hans ståstöd och toalettstol.

Och det som gjorde mest ont, var att lämna ifrån sig Hishams rullstol. Den har vi haft hos oss ända sedan Hisham försvann.

Idag fick jag för sista gången dra i Hishams rullstol. Men utan honom i den.

Det kändes som en långfilm som snabbt spolades tillbaka. Många fina minnen dök upp i huvudet av allt vi fått gå igenom med rullstolen.

Jag har dragit Hisham i nästan 17 år av mitt liv. Mina händer och mina axlar känner fortfarande känslan av att dra i hans rullstol. Både under vintertid och sommartid och för uppförsbacken och nedförsbacken…..Jag kommer att sakna det så mycket.

Det är en obeskrivlig tomhet i mitt hem just nu. Hishams rum känns så tomt. Hela mitt hem känns större. Och det känns även på något annat sätt som jag inte riktigt att sätta ord på.

Jag har efter Hishams bortgång lärt mig att se saker på ett annorlunda sätt. Alla dessa hjälpmedel var en bit av vem Hisham var. Det är därför de betyder så mycket.

Men jag har insett att alla dessa hjälpmedel tillhör en sjuk person och att denna persons sjukdom var min vardag. Och sanningen är att människor vanligtvis inte lever på detta vis.

Jag hade gärna velat behålla dessa hjälpmedel, åtminstone sängen och rullstolen som minne. Men hjälpmedelscentrum gick inte med på det.

Jag skulle vilja skriva en sista sak som jag har upplevt kring allt detta . Det är att det känns som om jag har fått återuppleva Hishams bortgång flera gånger om. Till exempel på hans begravning, på hans minnesstunder, vid hämtning av hjälpmedel osv

Det är som att dö på nytt för mig. Det blir en situation där jag får samma känsla av stor hjälplöshet, frustration och maktlöshet över något jag inte kan ändra. Det är så smärtsamt.

Det är det allra jobbigaste med att mista någon nära person. Som om själva dödsfallet inte är nog.

Och jag vet inte om det är så livet kommer att fortsätta eller om det är bara något tillfälligt.

Det som jag vill säga nu är,

det spelar ingen roll hur mycket ni försöker ta ifrån mig saker som har med Hisham att göra!

Ni kan aldrig ta mina tankar eller minnen eller mitt hjärta ifrån mig,

för det är där Hisham finns.

 

Kärlek Samah

 

( Hishams permolift)

 

( Hishams ståstöd)

 

( Hishams toalettstol)

 

( En lastbil med Hishams hjälpmedel)

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + tre =