37 dagar på sjukhuset

 

( Doktor Hisham tar hand om sin lilla patient på Lekterapin 🙂 Bilden är tagen ungefär i mitten av sjukhusvistelsens gång.)

 

( En tårta från Hisham till personalen, som tack för all hjälp och stöd under sjukhusvistelsen. )

—-

Det här är första gången som Hisham ligger inne så pass länge. Det har varit den svåraste perioden i vårt liv. Det har gått åt så mycket energi, både fysiskt och psykiskt.

Det är som att springa ett maraton utan bestämd sträcka och äntligen komma i mål. HEM.

Hisham har haft en långdragen virus infektion som han, tackolov äntligen blivit frisk ifrån.

Vistelsens gång har sett olika ut i perioder. I början tänkte jag att det “bara” är ett virus och att vi förmodligen får komma hem snart.

När tiden drogs ut, blev jag mer ilsken och frustrerad.  Sedan blev jag rädd. Och under senare delen av vistelsen kändes det mer som om jag gav upp och blev mer ödmjuk och känslosam….

Efter en sådan lång period inom vården så känner jag att jag har fått en klarare bild av hur vården egentligen kan se ut. Man tror verkligen att läget är under kontroll men det sker fel.

Det som jag ska skriva nu är absolut inget personligt. Jag skriver bara min upplevelse av vistelsen.

Jag vill att detta ska uppmärksammas och dokumenteras. Jag vill att man ska kunna veta vad som hände just min son långt efter. Jag vill att man ska känna till hans historia.  Och vad som kan ha hänt andra utan någons vetskap.

Det har nämligen skett flera misstag under Hishams sjukhusvistelse. Och dessa misstag kan ha gjort hans återhämtningsprocess längre.

Jag vill uppmärksamma er på att inte för länge sedan ( i slutet på juli 2019 ), gav en sköterska Hisham en stor dos morfin av misstag då hon förväxlade det med Alvedon. Detta fall är forfarande under utredning.

Under denna vistelsens gång glömde en sköterska att ge Hisham viktiga mediciner trots att det var hens ansvar. Medicinerna var en del av hans behandling. Han fick dem senare på dagen och blev då sämre på kvällen. Det visade sig vara samma sköterska som av misstag gett Hisham morfin istället för Alvedon vid det tidigare tillfället.

En annan sköterska kom in och ändrade styrkan på Hishams syresättning. Detta gjordes trots att läkaren hade under ronden tydligt sagt att Hishams syresättnings styrka ej skulle ändras under flera dagar.

Det visades sig att sköterskan som gjorde denna ändring kommer egentligen från neonatalavdelningen, där förtidigt födda bebisar vårdas. Där får bebisar nämligen inte ha för bra syresättning, då kan de utveckla hjärnskador på olika sätt.

Det som skedde alltså var att sköterskan förväxlade Hishams tillstånd med bebisar på neontalaavdelningen och sänkte hans syresättning som han hade ett stort behov av. När vi frågade vad hen höll på med, då sa hen, att hen visste precis vad hen gjorde. Kort därefter blev Hisham sämre och även under flera dagar. Situationen var väldigt känslig just då.

Vi har under vistelsens gång skött Hishams epilepsi medicinering. Det kändes trygg för oss då egentligen ingen vet hur hans epilepsi tolkas mer än oss själva.

En natt började Hisham att få små epileptiska kramper, vilket är inte alls ovanligt. Man valde just då att ge honom en stark akut medicin för att stoppa dessa kramper utan vår vetskap eller tillåtelse. Man valde inte ens att diskutera med oss om situationen.

Alla dessa händelser känns så otroligt onödiga. Många mindre fel blir större än ett enda stort fel.  Tackolov är både jag och min man väldigt starka och uppmärksamma. Vi har gärna kontroll över situationen och hjälper till med behandlingen. Det är vårt sätt att skydda vår son.

Det fanns flera sköterskor på avdelningen som uppmuntrade oss att göra en anmäla på alla dessa händelser. Det är för att förhindra fel och för att verksamheten ska förbättras.

Det kändes väldigt tryggt att bli stöttad igenom detta.  Tack för ert stöd och för er förståelse.

Vi skulle vilja tacka alla fantastiska läkare och sköterskor för all hjälp vi fått under denna tuffa period av vårt liv.

Ni har gjort allt och lite till för att Hishams tillstånd ska förbättras.  Tack för ert tålamod. Tack för att ni lyssnat på oss. Vi uppskattar allt så mycket. Man blir verkligen tårögd.  Ni är oförglömliga!

Sist men inte minst vill jag skriva ett stort tack till min starkare halva, min man, som har varit vår hjälte i familjen och gjort mer än nån annan kan orka.

Tack till mina andra fantastiska 3 barn, som varit så duktiga och skött sina liv och läxor och prov trots att det varit en tuff period med mycket spring till sjukhuset för att hälsa på brorsan.

Vi alla har känt en stor saknad av att ha Hisham hemma och att livet ska flyta på som vanligt.

Tillsammans är vi starka och klarar av allt.

Jag är så tacksam över denna gåva att dagligen bli påmind om hur skört livet är, och hur man ska vara snäll och känna ödmjukhet mot varandra.

Jag är så tacksam över att verkligen få känna den sanna känslan av uppskattning för allt som livet ger.

Ha det gott,

kärlek Samah

 

 

 

 

 

 

2 thoughts on “37 dagar på sjukhuset

  1. Wow!
    Jag älskar att läsa din blogg!
    Jag är så glad att Hisham är hemma nu och att du och din man är så starka och håller koll på allt när ni är ni sjukhuset ❤️

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 2 =