Felmedicinering med morfin

Det som jag tänker skriva nu är inget personligt mot någon.  Men jag känner att jag vill dela med mig denna overkliga och fortfarande ofattbara händelse.

Det började med att Hisham blev dålig. Sakta började han att bli rosslig, slutade att äta och dricka som vanligt och började andas väldigt tungt.

Vi sökte akutvård för honom och efter flera undersökningar och röntgen visade det en lunginflammation. Det var verkligen tråkigt. Hisham har aldrig tidigare haft lunginflammation under sommaren, utan det har hänt tidigare under vinterhalvåret.  Hisham fick självklart ligga inne. Och vi som föräldrar känner ju igen vilken typ av behandling han brukar få för lunginflammation. Det är antibiotika, smärtstillande i form av Alvedon, inhalationer som Ventoline, Airomir, peppmask och hostmaskin som gäller.

Visst finns det ett stöd från sjukhuspersonalen men vi föräldrar får hjälpa Hisham med många andra saker också. Då menar jag ex. de hygieniska rutinerna, inhalationerna och vi får även sköta hans ordinarie medicin för ex. epilepsi. Sjukhuspersonalen brukar ha koll på antibiotikan, smärtstillande medicinen, blodprovstagning och syrgasen osv

Jag vill ge er en klarare bild av hur vi föräldrar får en väldigt tuff tid när Hisham ligger inne, då vi också har mycket ansvar vid en sådan situation.

Efter 1 vecka blev Hisham så mycket bättre och var på väg att skrivas ut nästa dag. Allt kändes så skönt och lugnt….

På kvällen kom ansvarig sjuksköterska in till rummet och gav Hisham, som vanligt,  sin antibiotika medicin men även en till spruta med medicin , som i vanliga fall innehåller smärtstillande medicinen Alvedon.

Sedan gick sjuksköterskan iväg och kom tillbaka efter några minuter med ytterligare 4 ml av smärtstillande, som vi trodde var Alvedon. Vi blev lite fundersamma för att det brukar räcka med 1 spruta. Hisham har inte tidigare fått 4 ml till av någon medicin under hela vistelsen.

Efter en stund började Hisham att bete sig konstigt och göra konstiga grimaser. Sedan blev han helt borta och fick svårt att andas. Det var verkligen fruktansvärt, som om Hisham skulle försvinna. Det var så smärtsamt. Paniken och rädslan tog över och man kände sig otillräcklig.

Till slut fick Hisham komma ner till intensiv mottagningen ( IVA) och genom blodprov och urinprov visade det sig att Hisham fått en sorts morfin medicin i sin kropp. Frågan var bara hur den hamnat där. Denna morfin medicin står inte på hans medicinlista. Många tankar surrade runt i huvudet. Man tror ju alltid på det värsta när man har varit med om mycket.  Var det någon som ville göra illa mitt barn? Och hur kommer han att klara sig?

Jag kände hur rädslan kom in i min kropp i full fart. Jag blev så rädd att mina knän blev svaga. Jag ville bara att min son skulle komma ur detta och att vi får komma hem och leva som vanligt igen.

Efter någon dag fick vi föräldrar lite mer information om händelsen. Man tror att den ansvariga sjuksköterskan förväxlade Alvedon med denna sorts morfin medicin. Hen hade dessutom gett en hög dos av den till Hisham.  Hen erkände och bad om ursäkt.

Som barnsköterska vet jag att i Sverige finns det många rutiner och  observationer och allt dokumenteras i minsta detalj och ändå uppstår det fel inom sjukvården för att vi är mänskliga och fel kan hända.

Men jag skulle bara vilja skriva att jag har otroligt svårt att förstå att man kan förväxla två så olika mediciner, som har så olika tillgängligheter, med varandra. Och dessutom hade hen gått iväg hämtat ytterligare 4 ml av medicinen, och då trott att det är Alvedon hen gett av igen?

Händelsen blev i alla fall anmäld på avdelningen och snart ska man börja med en händelseanalys, där allt ska utredas och vi föräldrar kommer vara en del av utredningen.  Denna händelseanalys är till för att vi ska få mer information om hur och varför händelsen inträffade. Men också för att förebygga skador inom vården.

Hisham är har nu kommit hem och mår tackolov mycket bättre. Det känns otroligt skönt att se honom hemma igen. Men han fortsätter just nu med sin behandling med inhalationer, hostmaskin, antibiotika m.m.

Jag skulle jättegärna vilja tacka personalen för att dem agerade fort och räddade min sons liv. Man kunde snabbt veta vad som orsakat hans dåliga tillstånd och kunde då ge en mot medicin för morfinet. Hisham klarade så bra. Tack för all vård och all hjälp ännu en gång.

Kärlek Samah

 

 

Läs mer

Att göra skillnad

 

 

Det var länge sen som jag inte bloggade på min födelsedag 🙂

Jag vill på denna dag dela med mig en liten berättelse, som hände mig för ca två månader sen.

Jag satt på stadsbiblioteket och pluggade tillsammans med en kamrat. Vi pluggade till en kurs på yrkeshögskolan.

Då fick jag ett samtal på mobilen. Samtalet kom från Sira Jokinen Lisse, som är grundaren till föreningen Världens Mammor som jag är aktiv i .

Hon berättade att hon hade träffat en mamma som var väldigt ledsen. Den här mamman har nämligen ett barn på 2 år som är funktionshindrad och var väldigt bekymrad över det. Jag och mamman har aldrig tidigare träffats.

Då berättade Sira för mamman om mig. Och hon visade även henne min inspelade berättelse som mor till ett barn med speciella behov , som finns fortfarande kvar på utställningen Världens Mammor i Norrköpings stadsmuseum ( till och med den 4e augusti )

Sira berättade att mamman hade efter  hon sett och hört min berättelse, genast mått bättre.

Jag vill berätta att jag kände mig otroligt glad över att jag, med en sådan liten sak, kunnat få en annan mamma att må bättre. Att jag fått henne att förstå att hon inte är ensam på denna jord.

Jag förstår precis den där känslan som mamman kände. Hon fick mig att gå tillbaka till när Hisham var 2 år gammal.

Men mamman känner inte till min historia. Hon har bara sett mig på en utställning i ett museum.

Vägen har varit tuff.

När Hisham var 2 år, var jag 22 år gammal. Jag hade då inte någon erfarenhet av funktionshinder. Funktionshindrade människor fanns inte i min värld.

Och där satt jag med ett barn som jag inte ens visste hur jag skulle hjälpa.

Jag hade inte körkort, jag hade inte ett fast jobb eller god ekonomi. Jag hade inte ens en färdig gymnasial utbildning.

Mitt liv kändes över. Samtidigt som jag ville förbättra mitt liv, så fanns min sons sjukdom i vägen. Jag kunde inte för att jag kände att min sons hälsa och livssituation var mycket viktigare än mig. Det var en frustration. Jag var ju ändå väldigt ung och ville göra saker som andra jämnåriga.

Det fanns så mycket nytt att lära mig för att hjälpa min son på bästa möjliga sätt. Habiliteringens uppgifter , de olika rättigheterna, fysiska träningar, psykiska utredningar, vilka hjälpmedel, vilka rutiner, vilka svårigheter, vilka förutsättningar, vilken skola osv

Att vara en förälder till ett barn med speciella behov kan upplevas väldigt ensamt. Jag har känt många gånger att ingen förstår mig. Visst kan många förstå en svår situation. Men inte så där hundra procentigt helhjärtat som en själv.

Jag trodde verkligen att jag och min son skulle få allt serverat på fat på grund av hans tillstånd.

Sakta men säkert började jag inse hur en del människor och myndigheter gärna inte vill hjälpa till, även om problemet är uppenbart.

Jag har jagat, jag har tjatat, och försökt hitta lösningar, för att få min sons rättigheter.

Jag kan idag säga att det som Hisham har och får idag, har jag själv kommit fram till! Ingen har visat mig vägen dit!

Jag vill nu avsluta med att berätta att livet förblir aldrig densamma. Om du kan göra en liten skillnad i någon annans liv, tveka inte!

Jag önskar att någon kunde ha berättat för mig när Hisham var liten och livssituationen var svår, att mitt liv kommer att förändras och bli bättre.

Situationer förändras och även människor förändras.

Det är aldrig försent att hitta sig själv.

Det är aldrig försent att göra saker man tycker om. Det är aldrig försent att lyckas med att förbättra och förändra sitt liv, hur tufft det än kan upplevas!

Jag har gjort mycket…..och mycket är kvar att göra. Det slutar aldrig någonstans!

Kärlek Samah

 

Läs mer

Liseberg med RBU

 

Det är alltid lika trevligt att följa med RBU ( Riksförbundet för rörelsehindrade barn & ungdomar) på olika aktiviteter. Vi har nyligen varit med på en dagsresa till Liseberg.

Det blev en lång dag på Liseberg och Hisham blev jätteglad över att få träffa en massa kaniner på Kaninlandet.

I Liseberg har man fortfarande ledsagarservice kvar. Men ledsagaren måste betala för inträdet nu, och det behövdes inte tidigare.

Vi har haft en liten tradition att Hisham får åka karusellen Farfars bilar på Liseberg. Efter man har åkt karusellen så får man göra ett litet körkort. Man får ta bild och skriva sitt namn….

 

( En bild på körkorten från Farfars bilar på Liseberg)

Måste berätta att Hisham har blivit så tung och så lång att bära in på karusellen. Men det gick bra ändå och Hisham hade jättekul.

Tack RBU för denna möjlighet! Det är alltid roligt att åka iväg på aktiviteter tillsammans med andra familjer i samma situation.

Kärlek Samah

Läs mer