Övergången

Hej igen…

Det finns en känslosam sak som många föräldrar med funktionshindrade barn känner igen. Och det är den smärtsamma övergången mellan olika saker och stadier i livet.

Jag har varit med om två stora känslomässiga övergångar.
Min första övergång var när min son började på särskolan.
Det var så jobbigt att bara höra ordet “särskolan” .
Jag trodde att i särskolan gick endast barn som hade riktigt svåra problem. Det var den bild jag hade fått under min uppväxt, som är nog väldigt vanligt bland många som inte har erfarenhet av människor med olika sjukdomar och funktionshinder.

Min son gick i en vanlig förskola med vanliga barn. Och sedan efter det var det nog räknat med att han skulle få börja i särskolan.
För det fanns inte en chans att hans liv och vardag skulle fungera i en vanliga skola.
Min son började på förskolan när han var 1, 5 år. Och som jag har sagt tidigare så är det väldigt ovanligt. Jag valde detta för att han skulle få komma ut och utvecklas och lära sig saker från andra barn och för att ha ett socialt liv.
Han kunde ju inte gå vid den tiden, men krypa gjorde han.

Jag kände många gånger att det var skolans skyldighet att göra det möjligt för min son att gå i den vanliga skolan. Jag ville att han skulle få följa med sina förskole-kompisar, som han hade vuxit upp med.

Många barn som har olika problem i skolan, ex. med adhd eller någon autismliknande symptom får proffesionell hjälp av vanliga skolor.

Jag måste få berätta att jag kände mig så maktlös. Han skulle helt enkelt bara hamna i särskolan iallafall, det spelade ingen roll vad jag sa och gjorde.

I särskolan skulle han få ett schema som var gjort utifrån hans förutsättningar. Där skulle det också finnas proffesionella lärare som skulle ta hand om honom på bästa möjliga sätt.

Genom åren har jag förstått att särskolan är den bästa platsen för honom.

Den andra känslomässiga övergången var när min son fick sin första
rullstol.
Innan han fick sin första rullstol, åkte han runt i en stor sulky vagn. Den fick vi låna från barnhabiliteringen.
Jag och min man väntade in i det sista innan att sätta honom i rullstolen.
Vi ville inte stämpla honom i den.
Det var som om vi hade hopp på att han kanske, skulle nog inte, behöva den ändå…
Och det gjorde vi genom att vänta och ge våran son tid. Och vänta och vänta ännu mer, tills kanske ett mirakel skulle hända.
Men sen blev han för stor, och då var det bara att inse att han inte kunde åka runt i vagnen och vara 7 år.
Då var det bara att acceptera rullstolen.

Det var tungt men med åren insåg jag att rullstolen har sina fördelar.

Jag vill gärna berätta att barnhabiliteringen rekommenderar att sätta funktionshindrade barn i rullstol i tidig ålder. En del barn får sin rullstol redan vid 3 årsåldern.
Jag förstår att det är för barnets och föräldrarnas skull. Men det är ju lättare sagt än gjort. Det finns ju så mycket mer runtomkring än själva handlingen.

Jag ångrar inte att jag väntade med rullstolen tills min son fyllde 7 år.
Inget skulle ha förändrats, om han hade gjort det tidigare.

Det finns många olika övergångar kvar här i livet.
Det finns övergången från att vara barn, till att bli tonåring och vad det livet innebär.
Och från att vara tonåring till att bli en vuxen man.

Visst kommer dessa övergångar smygande genom åren. De kommer inte så hastigt men de är lika känslosamma.

Ha en trevlig helg,
Love Samah

One thought on “Övergången

  1. Alla går igenom övergångsfasen och det kan vara precis vadsomhelst. Men en övergångsfas behöver inte betyda att något negativt har hänt, t.ex. giftermål. Min storasyster, jag förstår precis vad du pratar om och ditt liv och din situation är mycket annorlunda. Men man måste alltid försöka se glaset halvfullt! Jättefint skrivet bästa storasyster, keep it up! Pussar från lillebror!

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar till Seliman Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

20 + åtta =