Han kan inte, han klarar det inte!

Hejsan bloggen….

Min son kom tidigt ut i samhället, och det var något som jag valde att göra.
Han började ex. på förskolan när han var ca 1 år och 4 månader. Och det är väldigt ovanligt för barn med funktionshinder.

Så fort han gjorde det, började jag höra kommentarer om hans fysiska och psykiska förmågor.

Jag har alltid varit noga med att ge tillräckligt med information om min son för människor som arbetar med honom. Det är ju något som är väldigt viktig att göra, för att underlätta arbetet runtomkring honom.

Informationen som jag har gett ut och brukar ge uttill människor som arbetar runtomkring min son, är för det mesta saker som jag sagt och inte vad de sett.
Därför kan det kännas otillräckligt för en del yrkesarbetande människor.

Det är nämligen så att jag är hans mamma, och jag känner min son bäst.
Jag har till och med att speciellt band med honom, som ingenannan har och därför kan jag bådeSEoch KÄNNAvad min son vill och kan göra.

Jag har haft många möten genom åren, med olika yrkesarbetande människor.
Jag hade ett möte för ca 2 veckor sen ang. min sons användning av hans föremål, som jag har skrivit om tidigare.

De föremålen använder han, för att kunna kommunicera med andra.

Jag tycker att de fungerar väldigt bra, och jag upplever att min son verkligen förstår vad jag säger och vad han ska göra,via dessa föremål.

Jag sa även på mötet att jag hade en ide om att hänga upp dessa föremål, med något snöre, ikrokar, här hemma.
Jag vill att min son ska taner föremålet som vi arbetar med just då själv. Jag vill att han skavara lite mer delaktig i användning av föremålen, än att jag ska behöva visa upp de själv hela tiden.

Då säger en yrkesarbetande människa på mötet, att min son inte är där än. Och att det är något som han inte kan göra.

Det är inte första gången som yrkesarbetande människor säger till mig att min son inte kan och inte klarar av vissa moment som jag sagt.

Sedan sitter de där på mötet och diskuterar med varandra om att min son inte kan, och håller med varandra. Och jag sitter där, som om jag inte tillhör mötet som gäller min egen son.

Det tycker jag är så himla oprofessionellt och respektlöst.
Som yrkesmänniska ska du åtminstone veta hur du talar med en mamma som har ett funktionshindrat barn. Det finns så många olika sätt att säga det på ett trevligare sätt.

Jag känner en sådan frustration över att jag, hela tiden, måste bevisa att min son verkligen kan göra vissa saker. Det känns som jag inte ens blir trodd.

Problemet ligger i vilken dag min son befinner sig i. Ibland är han jättetrött och slö, och då kan man tro att han inte har några förmågor alls.
Och ibland är han världens piggaste och gladaste kille med världens energi och motivation! Då är han lixom, en helt annan kille 🙂

Han kan visst ta något själv, som hänger på en krok. Det har han gjort tidigare i andra sammanhang och på andra sätt.

Han kan även släcka lampan i hallen, när han sitter i sin rullstol. Han kan stänga av kanalerna genom att trycka på kanalboxens lilla knapp, när han kryper på golvet.

Han har visst, ett nåt fungerande rumsuppfattning, när han kan skilja mellan hallen, köket och sitt eget sovrum.

Han blir superglad när vi går in i mcdonalds. Han vet då att han ska strax få äta något gott.

Han kan göra många andra saker också! Och de är bara de som jag vill se och utveckla! Jag vill bara se det positiva.

Tack för mig!

Samah

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

9 + sexton =