Världens bästa möte!

Det finns säkert mycket att säga om Migrationsverket. Därför vill jag vara rösten som säger: WOW om detta maskineri som enligt många både ger huvudvärk, en säker tålamodsdöd och gåshud av all byråkrati. Så förbered er på superlativ!

Som familjehemsmamma fick jag möjlighet att komma med på ett möte på Migrationsverket i Flen idag. Jag som ensam svennebanan samsas i ett väntrum med cirka 40 ickesvenskar fick ännu en inblick i Sveriges verklighet 2016. Dessa 40 kom från världens alla hörn och utgjorde under den kvarten en bråkdel av alla som sitter i Flen varje dag och på alla andra orter där verket verkar. Väldigt. Många. Nödställda. 

Nåväl, till saken. Wow i Flen:

Världens mest kärleksfulla, varma, glada person öppnar dörren åt de två som har rätt att komma in och svarar på min fråga om även jag får haka på: O, ja! Det är så trevligt, det är sällan familjehemmen är med så det är bara roligt! Wow!

Efter 42 år i branschen skulle hon kanske vara trött, sliten eller uppgiven. Särskilt nu när trycket är extra högt. Men nej då. Värme och lugn och koll på läget är atmosfären på kontoret vars väggar är fyllda med barnteckningar och foton på släkt och annat folk från världens alla hörn. Wow!

En tolk i telefonen hjälper oss och kvinnan på kontoret lovprisar tolken och alla tolkar som hjälpt henne genom åren att utföra sitt jobb. Wow!

Barnet i rummet uppmuntras ständigt för sin klokhet och sina bra frågor! Wow!

Barnet uppmuntras också framåt i sitt ärende och sin framtid här i Sverige. “Det är bättre att fråga en gång för mycket än att inte fråga alls.” Wow!

“Jag blev glad när jag såg dig idag igen” är fina ord och ett gott betyg till den snart pensionerade kvinnan på Migrationsverket, från ett barn som vet att äkta värme från en medmänniska både syns och känns.

Jag läser igenom vad jag skrivit och inser hur fånigt allt låter. En fis i rymden mot vad jag upplevde. Världens bästa möte!

TACK Migrationsverket för allt ni gör. Det är säkert trögt och stundtals så tufft med tanke på den enorma tillströmning ärenden men mitt första fysiska möte med er gjorde mig glad ända in i hjärtat! 

Läs mer

Inte “duktig”!

Under den senaste helgen har fler feedbackat på SNs lilla artikel om vår familj, som ju utökats av ett par tonåringar.

“Jag läste artikeln. Vad duktig du är”.

Det handlar inte om att vilja vara duktig. Då hade väl var och varannan haft en tonåring hemma hos sig vid det här laget.

Det handlar om att hjälpa. Precis som du gör när du vattnar den bortresta grannens blommor, hämtar förkylda brorsans barn på förskolan, ger plats på bussen åt en gravid kvinna, ropar efter tanten som tappat sin handske, skänker en tvåhundring till Rädda Barnen varje månad, lyssnar på bästisens problem i telefonen, samåker med grannbarnen till fotbollen…

Listan kan göras lång. Och inget är för stort eller smått. Även om vissa saker kan ta mer av ens tid så  är en flykting i ett hem inte mer wow än ett telefonsamtal till någon som verkligen behöver dig. 

Vi har alla möjlighet att hjälpa. På så många sätt. Vi är lika viktiga(“duktiga?”), oavsett vad vi hjälper till med. 

“Du är ju med och förändrar någons värld för en liten stund.
Sex år eller trettio minuter är i det långa loppet som en sekund.
Vi hjälper varann.
Vi hjälper när vi kan.”

Läs mer

Om jag kunde nå dig

Om jag kunde nå dig

När du ser ledsen ut är det inte säkert att du är ledsen. När du ler utplånas alla tvivel likt solen som tränger undan allt mörker. När du skrattar med barnen hör vi ihop.

Om jag kunde nå dig

Jag skulle vilja krama dig ofta och säga hur mycket jag bryr mig om dig. Ibland får jag den möjligheten. Tack.

Om jag kunde nå dig

Jag vill veta allt på en gång. Om resan hit, din familj, fråga om ditt land, lära mig mer om dig. Ibland ger du mig möjlighet att lyssna och därmed fråga vidare. En stund. Jag tar vara på den stunden. Den är ofta kort. Längtar sedan till nästa. Det ska ta tid. Jag vet.

Om jag kunde nå dig

Jag skulle vilja visa dig allt på en gång. Hur man gör pizza, bra appar, hur tvättmaskinen funkar och vilka sporter du säkert skulle gilla. Jag måste vara tålmodig. Jag blir glad när du frågar hur, vad, lär mig.

Om jag kunde nå dig

Jag skulle vilja prata svenska med dig och bara dig. Men jag har små kottar därhemma som också behöver lära sig att “springde” heter “sprang”, grön är färgen på gräs och gurka och 13.45 är kvart i två. När jag inte hinner prata med just dig, passa på att lyssna på barnens bubbel och prat även fast 3-åringens lektion i uttalandet av skridskorna “skjiiisskooj” inte är landar riktigt rätt. När de somnat får vi mer tid för varann. 

Om jag kunde nå dig

Jag når dig ibland. Du når mig ibland. Du. Ni. Vi. Ibland är vi nära men ändå så långt borta. Ibland är vi bara…just nära. Nära. Då når vi varann. Det är vackert.

Läs mer

Bra med dåligt ordförråd ;)

Har man varit i Sverige i ett halvår är ordförrådet inte det största. Som familjehem märker vi att det kan sätta oss i väldigt många situationer av missförstånd eller långa förklaringar eller helt enkelt att vi kör med mittemellanspråket; engelska.

Det svåraste kan vara lösa resonemang. Saker man bara höftar till med. “Är det ok att du är själv hemma, jag kommer om en halvtimme ungefär?” När jag sedan kommer om en timme istället, för att jag stannat länge och pratat vid skolan eller förskolan undrar jag om det kvittar eller om de förstod att ungefär inte betyder exakt. Att vissa tidsangivelser är cirka medan andra (som skolstart eller busstider) är prick. Eller att Yes kan betyda No när man frågar en mening byggd med negation. “Don’t you like this?” till exempel. 

Men ibland kan det vara bra att bara ha de nödvändigaste orden att kunna. För då säger man bara precis så som det är eller så som det känns. 

Som när vår tonårspojke kommer in efter att ha lekt ute en god stund i kylan. Han håller upp båda sina väldigt kalla händer och säger på sitt charmiga energisprutande sätt: “De är ganska döda!!!!”

Eller när min man varit bortrest ett par, tre dar och samma pojke undrar när han kommer hem. Ring och fråga, log jag och gav honom telefonen. “Jag saknar dig. Jag jättesaknar”. 

Det är ju bättre formulerat än vad jag själv skulle sagt.

Sometimes, less is more.

Läs mer

När de flyttat in i både hus och hjärta 

Det är många som frågar, när det gäller våra två ensamkommande, “hur går det?”. Jag svarar alltid något i stil med; Jo, men det går bra faktiskt.

För ingen visste ju hur det skulle bli. Visst var vi förberedda på ett sätt men ändå…klart man inte kan veta exakt hur det blir att ha två tonåringar med främmande hemspråk, som man delar livet med dygnet runt. Men över förväntan och faktiskt bra.

Självfallet har vi stunder av missförstånd, frustration och funderingar på om si eller så är bäst att göra men vi skrattar varje dag, äter tillsammans, lever tillsammans, ser dem umgås med barnen och vi märker att vi är där vi ska vara så att säga.

Idag somnade pojken i soffan medan vi andra tittade på film. Jag hade lust att krypa upp bredvid honom och krama om, stryka handen över håret. Det är ju inte min biologiska son men han har en plats i mitt hjärta kände jag.

En timme senare ringer flickan från en bekant och när jag hör hennes glada röst prata, på SVENSKA, inser jag att jag saknar henne fast hon bara varit borta i fem timmar. Och mitt hjärta blir varmt och lyckligt av henne röst.

De har förvisso flyttat in i vårt hus, men idag var första gången då jag fysiskt kände att de flyttat in i mitt hjärta. Det var en härlig känsla. ❤️

Läs mer

Fashion i Sverige

Idag har jag varit på ett av stans ålderdomshem för att sjunga in julen. Psalmer och jul och luciasånger blev det, för att maxa tillfället ordentligt. Det blir ju bara en gång om året för dem som inte kan ta sig iväg till en kyrka kring julhelgen. 

Jag hade kvar min lockiga frisyr från gårdagkvällens konsert men den ville sig inte vare sig utsläppt eller i tofs så jag drog ihop den till en knut på min högra sida och satte ett lååångt hänge på min vänstra. Tycker sånt är lite skoj. Kul att piffa till sig även för gamlingarna 🙂

Från åldringarna åkte jag direkt, med barnen, till förskolan där min treårige pepparkaka sjöng i årets sötaste luciatåg. När jag sedan kom hem och satt vid middagsbordet med supertrötta barn frågade vår ena tonåring om mitt val av utsmyckning för dagen (jag bar ju bara ett örhänge ni vet ).

“Is it fashion in Sweden?”

Ja, vad säger man? Hihi!

Läs mer

Delar livet med andra familjehemsföräldrar

Nog finns det berättelser om oss alla. Sådana som berör och stannar i minnet. Det måste inte ha varit hemska färder över Medelhavet. Du och jag bär på sådana också. Berättelser om livet. 

Men eftersom vi är familjehemsföräldrar stöter vi på berättelser, eller snuttar av dem iallafall, som vi kanske inte annars skulle stött på. Idag åkte min man och jag till annan ort för att över en jultallrik dela en stund med andra familjehemsföräldrar. Mellan dessa fyra väggar, och inte utanför dem, fick vi samtala om allt mellan himmel och jord eftersom denna träff enbart var för “nöjes skull”. Men det vi har gemensamt och det som ligger nära allas hjärtan är ju såklart våra barn. Så det är naturligt att vi dras dit i samtalen.

Att själv få dela något man burit på är minst lika viktigt som att få höra om en annan familjs tårar över ett nej från Migrationsverket, eller om goda studieresultat. Vi känner igen oss i eftermiddagströtthet efter skolan och vi kan med intresse lyssna på hur andra familjer tänkt fira jul med sina nya familjemedlemmar. Vi får tips om hur de löser vardagssituationer och gläds över speciella stunder de delar med sina barn för att bygga en nära relation.

Sitter framför granen, som en av tonåringarna varit med och klätt för första gången i sitt liv, och tänker att livet rymmer så mycket. Och att allt som sker….allt är Livet. Du, med dina berättelser och jag med mina. Och jag tänker att det är så härligt att få dela livet med andra. Våga dela med sig av det vi möter.

Godnatthälsningar Andrea 

 

Läs mer

Pussel-vardag

Idag har dagen varit ett pusslande i dubbel bemärkelse. På grund av gårdagens bussträning (som blev en ensamtripp fram och tillbaka till skolan pga att schemat plötsligt och till samtligas förvåning ändrats) hade jag förlängt tid på förskolan. Detta hade jag tänkt “betala tillbaka” genom kortare dag idag, samtidigt som jag skulle sångjobba mitt på dagen OCH ha drop-in på fritids och hämta en son på fritids, helst så tidigt som möjligt eftersom även han fick övertid igår pga bussträningen. Den sistnämnda fick helt enkelt gå till drop-in-fikat själv eftersom jag inte hade möjlighet att hämta alla samma tid på tre olika platser. Men det är ju nära från hans fritids till storasyrrans, så det gick ju bra.

Sången med den UNDERBARA kören Glädjen gick jättebra och det var otroligt många marknadsstånd som trängdes i gångarna på äldreboendet Myntan. Helt fantastiskt! Jobbet slutade lite tidigare än jag trott och jag passade därför på att ta en långhämtning på förskolan eftersom jag annars ofta har någon som väntar hemma eller som ska hämtas på skolan. Sååå mysigt att sitta ner på golvet och “vara”, om än för en liten stund.

Drop-in-fikat på fritids var också lyckat. Ett otroligt bra fritids – världens bästa om jag får säga det själv. Jag har själv arbetat på flera fritids under åren både i Nyköping och i Stockholm, men just den här avdelningen har något speciellt. Värdegrunden är tydligt “indränkt” i vardagen här. I styrda lekar samlas man efteråt för att se vad man lärde sig. Ögonkontakt är A och O och hjälpsamhet praktiseras dagligen. Barnen lär sig att ta ansvar och fick idag i uppdrag att gå runt med oss föräldrar och visa olika hörnor/pyssel/platser som presenterar verksamheten. Oj, jag stannade upp här märkte jag. Men de är värda sin lovprisning på fritids 🙂

Och ja, pussel var det ja. Väl hemma, mätta efter middagen och inte alltför trötta var det dags att utföra dagens uppdrag i uppdragskalendern; Idag ska vi pussla tillsammans!

Tonåringarna hade aldrig i hela sitt liv sett ett pussel och för dem var det lite väl mastigt att få ett 30/40-bitarspussel som sitt allra första men med hjälp så blev även de klara med sina. Det var en helt otrolig känsla att sitta med 6 barn kring bordet och höra asgarv över tokiga mobilbilder, uppmuntrande ord över pusslandet och allmänt småprat. Jag tänkte “wow, vi får skratta ihop”. Kanske en banal känsla. Men skrattet är så viktigt. Särskilt om man kanske under en tid i sitt liv inte skrattat så mycket. Det läker.

Varje stund av skratt kan ju faktiskt vara en liten, liten pusselbit till att hela sig själv.

  

Läs mer

Skolstart!

Ja, mitt i terminen, efter lång väntan blev det äntligen dags igår för vår tjej att börja skolan. Roligt! Jag blev imponerad av hur lärarna roddar i allt och alla och framför allt av de nysvenskar som varit här en tid, lärt sig språket och liksom blivit ambassadörer för skolan när de lotsar elever på deras hemspråk. Tänk vilka resurser!

Jag lämnade av henne och sa hejdå vid klassrummet och tänkte under dagen: hoppas hon har det bra.

Det är klart att hon har det bra! Men jag är van att ha henne hemma här varje dag så det kändes lite tomt utan henne. Men jag ska inte vara hönsig. Stor tjej, hon reder sig själv.

Ser verkligen fram emot att höra språkutvecklingen från nu och till sommaren. I takt med att språket sitter tror jag också att personligheten hos alla som kommer till Sverige får blomma ut mer och mer.

Det blir en spännande tid! Vi busstränar dessa dagar och ju mer hon klarar saker själv desto mer tror jag att hon växer. Idag blev det premiär att prova att åka hem alldeles själv! Heja!

Läs mer