Make music not war

Alltså. Musik… Vad vore livet utan musik. Här kommer ett barnsligt inlägg som inte räddar världen men som i fantasin skulle kunna göra det. Eller kanske inte. Men ändå.

Nyss hemkommen från en toppenkonsert med NYMOS och filharmonikerna slår det mig att de lyckas att få gammal som ung, svart som vit, högutbildad som nolla, singel som gift, mamma som barn, gråhårig som hombrefärgad, vänsterpartist som sverigedemokrat att gemensamt stå och sjunga, röra på sig och applådera.

Hur svårt kan det vara alla knäppgökar i världen som krigar? MUSIK! Hör ni det?

En ton. En ton till. En till och flera till. Om alla lät samtidigt, tillsammans, på en gång, skulle det kunna låta hejkon bejkon, men när varje ton får vara precis den den är och ta ton vid väl valda tillfällen och låta andra ta ton och plats vid andra tillfällen och inte konkurrera om platsen utan se vinsten i att höras tillsammans, blir det en underbar harmoni.

I en orkester får både träblås, bleckblås och stränginstrument plats samtidigt som en trumma. Hur går det ihop? Blir det inte krig? Nej. För alla är precis där de ska vara och låter andra vara precis där de ska vara.

Hur svårt kan det vara alla knäppgökar i världen som krigar? MUSIK!

Gå på konserten imorn, knäppgökar, så kanske ni blir omvända från krigargubbar till fredsmän.

(Och ni andra som redan inser att fred är bättre  än krig; gå på konserten ni med och njut av duktiga barn och solister och en fantastisk orkester.)

Barnsliga kvällskramar och peace från Andrea

Läs mer

Frans-tid eller framtid?

Ingen missade väl Frans, the young winner of melodifestivalen. Frans, Zara Larsson, Lisa Ajax och alla andra unga stjärnskott imponerar på mig (verkligen!) och inspirerar dagens barn. Det är inte fel men ibland känns det som om barnen glömmer något. De glömmer liksom vad gammalt hederlig arbete är.

Jag tittade tidigare på Wild Kids och  i ett av programmen pratar barnen kring lägerelden om jobb. Så här lät konversationen:

-Vill du bli skogshuggare? lite skämtsamt till den som högg ved.
– Nej jag vill bli skådespelare (eller veterinär).
Tjej: -Jag vill bli fotbollsstjärna
Kille: Jag vill bli rockstjärna

Rockstjärnekillen, typ 11-12 år, fortsätter:
– Jag fattar inte varför man måste jobba för att få pengar, borde inte alla kunna leva utan att behöva åka till jobbet varje dag? Jobba äta sova…det är inte så man villa leva…åka till jobbet varje dag. Att vara rockstjärna är ju iochförsig också ett jobb men inte som typ en rörmokare. Det är ju inget roligt jobb. Att stå på scen och göra folka glada, det är ju ändå kul.

En annan säger: det känns inte så jättekul att jag MÅSTE ha ett jobb när jag blir stor. Jag vill inte ha jobb för jag vill ha kvar barnet inom mig, och det vet jag inte om jag kan när jag jobbar.

Så här kanske vi också tänkte i 11-årsåldern. Jag minns inte hur vi pratade med varandra faktiskt. Men det känns så synd att det enda man vill bli idag är typ kändis och man gillar inte tanken på jobb.

Varför är det så? Medlar vi vuxna den bilden till våra barn; uää, nu måste jag släpa mig till jobbet igen. Jag gillar måndagar då allt “drar igång” igen, men otaliga är facebookstatusarna som vittnar om måndagsångesten. Vad visar vi våra barn isåfall? Att jobbet är hemskt eller att vi själva är odugliga arbetstagare som tager fel arbete? För man vill ju inte jobba på ett jobb man inte trivs på? Eller? Och visst är det så att man själv bidrar till arbetets trivsel?

Det kanske blir enklare för barnen att drömma om en Frans-tid än en framtid när vi själva kommunicerar arbetet som ett jobbigt måste?

Något jag tror är jätteviktigt att vi berättar för våra barn, förutom att arbetet ger mat på bordet och betalad hyra, är WOW-faktorerna med arbetet:

“Vi arbetar för att du ska ha ett sjukhus att gå till när du bryter benet, en tandläkare att gå till om du får ett hål, en kurator att gå till om du mår dåligt i hjärtat på högstadiet.
Vi arbetar för att vi ska slippa åka på gropiga, knöliga 1800-talsvägar. Jobbet hjälper oss att inte bli insnöade. Att vi jobbar leder till att vi kan gå gratis på museum i Stockholm. Är det inte fantastiskt!
Vi arbetar för att du ska kunna få utbildade lärare i en skola som har tak, väggar, skolböcker och skolmat. Lärare som lär dig allt de kan så att du också kan få ett arbete i framtiden och hjälpa oss att göra Sverige till ett superbra land att bo i.
Vårt land kan till och med bli så bra att vi föräldrar får bli farmor och farfar utan att ruttna bort och bli bortglömda, imatade och smutsiga.  Och förresten; vill du, när du studerat så pass att du har chans att få ett bra jobb, så kan du ha både en Frans-tid och en framtid.
Men att vi tillsammans, vi som är POPULATIONEN bygger ett sjysst land och du med när du blir stor, det är liksom värt mer än att bli POPULÄR för en stund.
Och vet du, att jobba är jättekul! Man kan VISST ha kvar barnet inom sig! Häromdagen spelade min kompis in en stumfilm på skoj, på sitt jobb. Kul va! Och man får vänner på jobbet, precis som på Wild Kids, det blir som ett gäng som delar med och motgångar med varandra.
Tänk vad grymt bra det är att ha ett jobb!”

Så skulle man kunna säga. Eller på tusen andra sätt. Alla sätt är ju bra (utom de dåliga:)

Läs mer

Fågelsång och tystnad (om återhämtning)

Igår satt jag på ett möte med några bekanta varav en kände sig sliten  efter att ha legat sjuk, men liksom inte riktigt kommit gång på 100 % än. Halvfart liksom. Jag kände med honom. Förstod att det inte är så lätt att liksom säga “hejsan svetsan, det är bra imorrn!” när kroppen tydligt och starkt säger “vänta på mig, jag är inte färdig än!”. Jag tänkte på honom lite grann efteråt.

Och idag när jag njöt i fulla drag av skönsången från alla möjliga fåglar, var röster spritter och sprätter av vårigt liv kom jag att tänka på honom igen. Och jag tänkte återigen på fåglarna. Hur tysta de varit under vintern. Ett och annat läte har jag ju hört under vintern men den här bubblande överalltsången är faktiskt….frånvarande en lång stund. Inte hela året, men en viss tid.

Och det är precis som det ska vara.

Det är bestämt så. Vila, halvfart och survival står kanske på fåglarnas to-do-lista på vintern. De drar sig in till skogarna, söker skydd och letar mat. Ungefär så. Och det är den ordningen som ska råda i säsongens liv liksom.

Precis som det är i vårt liv. I våra kroppar som ska orka leva, jobba, ta hand om familj, vänner och grannar…och inte minst oss själva. När kroppen säger stopp av olika anledningar är vila, halvfart och survival-mode ett måste för att vi ska “säsonga färdigt”. Fara till skogs och ladda batterierna för att sedan, när ljuset återvänder i kroppens alla celler återvända med vibrerande liv, precis som ystra vårfåglar.

Vila, du som behöver, det är precis som det ska vara.

Läs mer

Mållös, upprymd, tacksam, bedrövad #hjälp

Har ingen bra titel till detta inlägg. Vet inte var jag ska börja eller sluta heller. Jag bara skriver. Svårt att få det kort men värt för dig att läsa, tror jag. Välkommen in i mitt hjärta en stund.

Jag har suttit i ett rum idag. Ett rum lika stort som min dotters ungefär. Skillnaden är att i hennes rum bor…hon. I det rummet jag besökte bor…sju stycken. Och idag var vi 17-20 stycken i det rummet (folk kom och gick). Samtidigt är detta en lyckans dag. För alla som kom och gick i det här “studentrummet” eller vad man nu ska kalla det, de kom för samma sak; att glädjas tillsammans med en far som återförenats med resten av sin familj. Det knackade ständigt på den halvöppna dörren så att alla över en liten kopp kaffe, ett stycke frukt eller ett glas läsk skulle visa deltagande i detta. Fint.

Jag var mållös. Tittade på storögda barn, blyga barn, nyfödda barn, människor i tofflor och sjalar, mammor och pappor, vänner, grannar, barn med jackor på inomhus. Väldigt främmande och speciellt och samtidigt välkomnande. Folk hälsar på speciella sätt, olika beroende på vem man är och vem man hälsar på, men alla ska känna sig sedda.

Jag var samtidigt upprymd. Efter några enkla knapptryck på min telefon igår och några sms senare satt jag med bilen full av kläder, skor, leksaker och sängkläder till de som inget hade. Jag var så glad över allas hjälpsamhet i kvarteren där jag bor och i församlingen jag är med i. Alla vill bidra om de kan. Wow!

Vi lassar in kasse efter kasse i den där porten och när jag sedan välkomnas in i det rum jag nyss beskrev blir jag inte bara välkomnad utan betjänad. Betjänad. Det är ett vackert ord. Betjänad av min egen trettonåring. (det är kärlek by the way) Han kommer med en kanna vatten och en stor bunke. Han häller vatten över mina händer så att jag blir ren inför maten. Han serverar dricka. Någon annan kommer med hemlagad mat. En släkting kommer med kaka, hembakt bröd, frukt. Och när den (självklara) frågan kommer om jag vill ha kaffe svarar jag: Absolut! (Alla vet att jag INTE dricker kaffe.) Men här är kaffet inte bara en dryck man får genom en knapptryckning och som man sedan sveper i sig. Här är kaffestunden nästintill en ceremoni. Det rostas bönor, röken ska vandra runt i hela rummet. Vi ska känna på doften och bekräfta den. Vatten värms. De rostade bönorna drar i en speciell kruka. Vi får vår lilla kopp, smakar och bekräftar den som lagat kaffet med bejakande ord. (Det bör man annars samlas alla koppar in och kaffet görs om har jag lärt mig) Kaffet, berättar min stolsgranne, är en gemenskap – inte en dryck.

Jag sitter där i 90 minuter ungefär. I 90 minuter är jag i en helt annan värld i mitt eget hemland. Och det slår mig hur självklart vissa saker är. Att man ställer upp, att man deltar, att man förväntas hjälpa till. Storasyster bär lillebror på ryggen. Fem barn i en säng sitter knäpptysta och samsas om en mobiltelefon. Kroppskontakt är självklart, inget är för trångt eller för nära. Inget är mitt. Allt är vårt, vi har det ihop. Så hade mina barn aldrig betett sig. Jag blir ödmjuk.

Och jag är bedrövad. Att människor har det så svårt att man måste lämna sin kultur, sitt hem, sin trygghet och fara långt mot ett helt nytt land. Att de bor sju stycken i ett rum som saknar toalett och bara har en kokplatta i hallens pentrygarderob. Hallen är väl 2 kvadrat. Jag är också sorgsen över att det är så svårt för oss här i Sverife. Jag är själv tvekande, famlande mot detta/dessa nya. Hur gör de här då?  Hur förhåller vi oss? Vad då “bygga relationer”?  Vad kommer hända med Sverige? Jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag är ledsen över vår egen tafflighet. Att vi har så svårt att bara välkomna. Det ÄR svårt att ta steget över någons tröskel första gången, men när man väl gjort det en gång vågar man fråga både en och annan nyanländ en massa saker. Och det är inte farligt att vifta med händer eller prata via bilder på mobilen. Det blir lätt att förstå att det är svårt att hitta till rätt tandläkarmottagning, det blir roligt att visa vägen nerför trappan i kyrkan och peka på varsågod-kläderna. Man visar lättare sitt deltagande för man har vågat stoppa tån över vi och dom-gränsen liksom. Jag ser många många många nyanlända varje söndag i vår kyrka. Och för mig är de fortfarande DE och vi är VI. Det är bara att erkänna. De där, längst bak. Och VI som liksom bara ser på… Vi inkluderar, det tolkas, skänks kläder, skjutsas och erbjuds både praktisk hjälp och bön för behov. Ändå är det tydligt att de fortfarande är DE. Ingens fel. Det är bara en lång sträcka för oss svenskar att färdas på innan vi vågar. Men vi måste våga våga nu. De behöver oss. Och vet du. Vi behöver dem.

Jag är tacksam för allt det som varje myrsteg har lärt mig.  Jag har så sjukt långt kvar men är glad för det lilla. Glad och tacksam över mina grannar och vänner som med stora leenden ger bort. Tacksam för min egen familj, mina fyra fina älskade barn och den mat vi har på bordet. Över våra stora rum som är så jobbiga att städa. Över vår trädgård som jag aldrig sköter om. Över kläderna vi kan sätta på oss på morgonen samtidigt som vi har ett tvättberg på övervåningen. Över maten som varje dag står på bordet. Tacksam.

Mållös men ändå full av ord. Nu har mitt hjärta vällt ur sig en halvtimmes meningar och dina ögon kanske är trötta.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Läs mer

Plastic – not so fantastic

Mina inlägg tenderar publiceras tämligen sent. Ber om ursäkt för det 🙂

Idag tänkte jag skriva om plast. Eller kanske egentligen skriva mot plast. För med alla de larm som kommit senaste åren om det farliga med plaster så kommer också en möjlighet för mig som konsument.

Jag kan välja bort plast.

Som person är jag dock inte en all in-girl. Vi handlar mycket eko men inte allt. Vi äter vegetariskt varje vecka och försöker minska på det röda köttet men vi blir inte veganer.

Så jag väljer bort det mesta av vär plast som är lätt att rensa ur till att börja med:
– köksredskap
– bunkar, skålar, kannor
– matlådor!!!
– nappflaskor, bestick, tallrik, mugg
– leksaker (bilar, tramsiga figurer etc)

Vi fortsätter ha kvar tex lego, petshops, duplo, tandborstar i plast, plastpåsar/fryspåsar (här måste jag komma på nåt substitut!), plastfolie mm.

Så till dagens bästa tips! Vi är verkligen sååå nöjda med de nya matlådorna vi köpt. Förutom mormors ärvda Kockums har vi nu i skåpen runda glaskärl som dock har plastlock men ändå. Maten kommer i kontakt med glaset och man värmer inte i micron med locket på. Matlådorna vi köpt kommer i 3 storlekar i varje förpackning och vill man finns det minikärl också. Bra till slatten 🙂

Köpte första set på test och när vi var så nöjda köpte jag flera stycken på REA 🙂 Var? På JYSK av alla ställen! 

Vi är som sagt inga renodlade plastvägrare men det har blivit ordentligt rensat!

  

Läs mer

Hyckleri på fejjan?

Jag vet inte vad som är politiskt korrekt längre. Men jag har sett något den senaste tiden som gör mig både förvånad och ledsen.

Näthat, rasism, kvinnoförtryck, främlingsfientlighet och sexuella angrepp. Hemskt. Upprörande. Fel. Sjukt. Det är omänskligt! 

Och det är just här det krockar för mig just nu. Vid ordet omänskligt.

Jag är av den åsikten att alla människor, man som kvinna, flykting som svennebanan, kristen som muslim, barn som vuxen, hederlig som ohederlig är värda precis lika mycket. Och förtjänar att mötas med respekt. Även fast man inte alltid håller med varandra. 

Men på Facebook flödar det av omänsklighet. Inte bara bland Håll Sverige Svenskt-människorna eller Hon sa ju aldrig nej-killarna. Hos dem som allra mest högljutt slåss för rättvisa, fred och jämställdhet..DÄR… är kommentarsfälten fulla av svineri. 

Där skrivs det att den och den må brinna i helvetet, att någon är ett svin, ett as, en idiot. Att jag ska knäcka näsan på’n. Att folk är j***a dumhuvuden. Man krigar med ord och emojis ??????⚡️. Trist.

Och jag undrar om allas lika värde plötsligt är värdelöst när det kommer till åsikter om andra människor skrivna på sociala medier? Varför är det mer upprörande om en rassekvinnoförnedrare skriver att Lisa ska brinna i helvetet om Lisas kämpar i en annan tråd skriver samma sak? Jag bara undrar…är det inte lika omänskligt? 

Läs mer

Barn, vad är det med er? Ge mig vad ni har!

Det finns så många berättelser. Alltifrån fotbollsstjärnan till flyktingbarnen till mina egna däremellan. Låt mig få skriva av mig.

Från alla håll i världen finns de – barnen som väljer, finner, erövrar LIVET trots att Livet redan i begynnelsen av det, visat sig från sin allra mörkaste sida. För barn har en förmåga att överleva, att tänka…positivt är kanske fel ord…tänka LIVET framför döden iallafall. Eller att tänka JAG VILL istället för JAG KAN INTE. Man väljer det man vill se, man tar det som är och liksom bara kör… För det finns ju inget annat val än att leva. Ju äldre man blir lär man sig att det finns ett val till. Att ge upp. Sluta drömma. Inte orka. Dö.  Vad är det med er barn, ni som orkar med sådant som jag aldrig tror jag skulle mäkta med? Ni som når dit jag aldrig kunnat nå?

Ronaldo, uppvuxen i slum, granne med sopberg och utan pengar vill spela fotboll. Han vill och vill och vill och älskar livet med sin boll tills livet för honom ända fram till strålkastarljuset.

Eller 14-åriga Ahmad från Syrien som, visserligen har sin farbror med sig, men som är alldeles för långt bort från sina föräldrar och sina syskon. Att omges av bomber och skottlossning är ingen barnlek och trots att han efter sviterna av sin uppväxt fortfarande är rädd och mår dåligt vill han, så fort det bara är möjligt, se till att HAN ska ta hit sina föräldrar. “Utan familjen är ens liv inget värt”, säger han. 14 år! Ahmad, vad har du som inte jag har? (Ahmads vackra ögon och stora hjärta finns på Lilla Aktuellt och även på SVT’s årskrönika)

Eller de tiotusentals flickor som trasas sönder av män i Nepal. Flickorna som av någon anledning orkar slå upp ögonen nästa dag. Hur?

Jag pratade häromdagen med min dotter om kriget i Syrien och visade upp ett av många enorma flyktingläger. Mitt ute i ingenstans ser det ut som. Raka gator och tätt packade tält eller barackliknande hus. Istället för att se det hemska som jag såg, med mina vuxna ögon sa hon “men å, det är ju riktiga hus det där. Vad bra!”. Jag föraktade hennes ord först. Nästan styrde hennes tankar till att tänka som jag. “Men SER du inte, TÄLT! Folk bor i TÄLT! Det är ju hemskt!”. Och ändå så har hon rätt. Barnen har lekkamrater, skratt och syskonbråk precis som vi. Självfallet en helt odräglig tillvaro, men ändå. De har liv. Det är bättre med en barack än ingenting alls. Tack älskling, för att du tänker så positivt.

Dagen efter samtalade jag med min son, vid läggdags, om barnen som inte har någon säng att sova i. “Tänk om det var vi”, sa jag. “Tänk om vi hade hamnat till exempel i Ryssland och varit tvungna att lära oss ett nytt språk, inte har någonstans att bo, inte har någonting utom det vi kanske skulle packa ned i en väska. Vad skulle du packa ned?” Jag minns inte vad han svarade om packningen men jag minns vad han sa sen: “Å, vad ROLIGT att få bygga upp ett nytt hus och bestämma hur det ska se ut!” Han tänker inte OM vi ens har råd att bygga ett hus, eller vem som borde få bestämma över hur huset ska byggas, eller alla de hinder det skulle var att smälla upp ett nytt hus bara sådär. Han bara tänker “Vad ROLIGT att få ett nytt hus!”. Tack, älskling, för att du ibland låter mig få se världen genom dina ögon.

Jag tänker på de barn som varit med om en skilsmässa. En riktigt jobbig sådan, där mamma och pappa aldrig någonsin mer kommer att kunna se på eller tala med varandra. Som klarar av att byta bostad varannan vecka fast de inte bett om det. Som ändå, på något sätt, lyckas hanka sig fram i tillvaron och ha kontakt med båda föräldrarna trots att föräldrarna själva inte ens klarar det. Det är WOW. Det är stort.

Jag tänker på de syriska syskonen som plockar brödsmulor från marken. För ögat syns de inte ens, smulorna, på den dåligt filmade videon. Men de ser smulor som mat. För de har ingen annan mat. De säger “titta vad mycket vi har plockat och det finns mer kvar”. Vilken inställning! De pratar om tålamod. En 10-åring pratar om tålamod. Om att orka stå ut lite till. Helt otroligt.

Eller som Morgan Alling som trots sin otroligt jobbiga uppväxt på något sätt hittat livet i teatern och som genom LEKEN överlevt och som så fint visar det genom att låta det få ge ringar på vattnet när hans dag, i Stjärnorna på slottet, fokuserar på detta enda; att få göra ett barn lyckligt. Att ge något “lyckligt” som det barnet bär med sig.

Alla ni barn som kämpar i motvind
som lever i mörker fast solen lyser
som äter så sällan att hungern äter upp er
som hör röster om att ni, ovärderliga, inte är värda något
som ser bomber falla oftare än regnet
som fryser på natten
som saknar mamma eller pappa eller kanske båda
som åker mellan flera hem
som orkar
som fightas
som ställer sig upp igen och igen
som vinner
som finner… LIVET.

Jag är förstummad av er kraft. Ni har något jag på vägen in i vuxenlivet mist. Jag beundrar er.

camp

Det här är långtifrån okej. Men min dotter såg liv medan jag såg något helt annat.

 

Läs mer

Utan fönster och med jordigt golv.

-Hallå, har vi svängdörrar här hemma eller? kan jag tjata på ungarna ibland.
Nån annanstans består dörren av ett tygdraperi.

Jag kan avsky knastret under fötterna här hemma. Via länk pratar hon med sin släkting som ordnar middag på jordigt golv.

Jag sitter just nu och bloggare under mitt shabby chiciga fönster. Ett gammalt fönster som i trakten blivit över och tagits in för allmän beskådan.
I ett annat land saknar huset fönster.

Framför mig står ett pimpat träd. En julgran. För att den inte ska dö måste jag vattna den regelbundet. Jag tar bara vatten från kranen och slipper torkad växt.
I ett annat land är vatten från himlen avgörande för växtlighet och i förlängningen också mat. Vattenkran? Vad är det?

Nyss puttrade en lammgryta, alldeles för stor för att enbart mätta oss åtta. Jag försöker bjuda in någon.
Mat över är ett lyxproblem.

Ute blåser det stormvindar. Jag har duschat varmt och är blöt i håret. Min bubblande ettåring kommer tultande. Han är mätt och glad. Får en puss av pappa och blir buren upp till syskonen. Ikväll ska vi klä granen. Tillsammans.
I båten mot Italien är mamman blöt i håret, kall och rädd, och hon har en gråtande ettåring klamrandes kring halsen. Hennes man, pappa, och hennes andra barn, syskonen, sågs senast i Libyen. Ingen vet om de lever eller om de nånsin blir återförenade. Ikväll hoppas hon bara att hon överlever helvetesresan över havet med sin son. Tillsammans.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ni fattar vad jag vill säga.

Jo, förresten. En sak till. Vid vårt bord sitter en nyss hemkommen pojke och äter lammgryta. Hans mamma och pappa är långt bort men har har ett hem. Det finns hopp.

Läs mer

Plus grand de tout, c’est l’amour

Om kärlek, Paris och människan.

14 gånger har vi stått här. I en ring. Hand i hand. Tittat på varandra, peppat varandra, tagit på varandra och känt enhet. Vi har fogats samman.

Vi är olika människor, med olika bakgrund och åsikter. Personligheterna är vitt skilda och vissa av oss passar bättre ihop än andra. Inget konstigt. Men ändå är det en grundsyn som gör att det här ändå är en plats för kärlek och medmänsklighet. Alla är lika viktiga. Från den som flätar flätor bakom scenen till den som får mest scentid. Däremellan finns biljettrivare, statister, musiker, sömmerskor, påklädare och producenter. Utan en av alla oss skulle det bli pannkaka av alltihop.

Jag tänker på Paris. Jag tänker mest på offren och dess anhöriga men också på de människor som verkar fått för lite av medmänsklighet i sitt liv. VAD gör människor till mördarmaskiner? Ja, inte är det kärlek. För kärleken är starkare än något annat. 

Sann och ren ger den liv in i alla vi möter. Oavsett om det är genom en puls som går genom våra händer i samlingen här på scenen i Nyköping eller genom en hjälpande hand till en chockad främling på en gata i Paris så är kärleken något förenande. Som gör oss människor till ett.

Här är en bild från logen:

  
Detta är kärleksväggen där fina ord varvas med skumtomtar och popcorn. Och kramar.

För vi måste älska godheten och kärleken mer än vi hatar ondskan och hatet. Det har jag skrivit förut men är värt att upprepas.

Min franska roll i musikalen deklarerar till sina närmaste ikväll att “plus grand de tout, c’est l’amour”. Ja; Störst av allt är KÄRLEKEN”.

Läs mer

Sjunga sig frisk?

Å vad sången ger! Ja, man ger ju av sig själv när man sjunger men det ger så mycket för en själv.

Ofta får man höra “jag var så trött men när jag kom till kören så fylldes jag av sådan energi”. Eller “om jag inte fick sjunga så vet jag inte vad jag skulle göra”.

Oavsett om vi har sången som yrke, hobby eller enbart som dusch-sällskap gör sången något med oss. En fem år gammal artikel om att sjunga sig frisk och man kan få sjunga i kör som friskvård på jobbet. Alltså på arbetstid. Men annan friskvård, typ träning, får man göra när som helst i veckan.

Jag arbetar just nu nära NYMOS-kören som bidrar enormt, ENORMT, till både trevlig stämning och lyft på scenen. Men det verkar som om man i Nyköpings Kommun inte tillåter att man drar av köravgiften som friskvårdspeng. Stämmer det? Låter ju otroligt knäppt. 

Jag har blivit tipsad om Christina Grape som skrivit om sångens hälsoeffekter. Läs här

Kom igen Nyköping! Inför kör som en del av friskvårdspengen. Det bidrar inte bara till positiva hälsoeffekter utan även gladare anställda och ett rikt kulturliv i kommunen!

Läs mer