Vän eller fiende?

Igår hände något…oväntat. Eller?

Min fyraårige son sprang runt de små stolarna i barnkyrkans lokaler. Lycklig. Han hade kramat och stannat en stund hos en fröken som han gärna tyr sig till, lekt men en kompis han verkligen gillar och var allmänt barnaglad. Fylld av den energin och glädjen följer han med vår tonårstjej och mig in i ArabicStore (som den kommit att kallas) för att köpa injeera och grönsaker. Jag märker vid ett par tillfällen att min son söker kontakt med en ung man som jobbar där. Han pratar oblygt och liksom…tar för sig, tar sig in i den här killens comfort zone utan att fråga om lov, förstår ni? Svårt att förklara. Han har svårt att vara still och känns som ett litet sprakande tomtebloss. “Är du kissnödig?” frågar jag. Det är en trolig förklaring till hans “sprattelglädje”. Men nej det var han inte.

Vid kassan tar han tag i killens arm och drar honom fram till glassboxen och jag får ögonkontakt med den kanske 25-årige killen. Skrattar lite så där ursäktande, ler ihop med honom över min son som liksom…går över gränsen. Jag bryter inte för jag ser att killen bara blir glad. Varm.

Jag frågar om min son tror att killen kanske är S, som bor hos mina föräldrar. Viss likhet, men inte mycket. Nej, svarar han.

Killen som berättar att han heter Ahmed förvånas av den här svenske pojkens oblyga sätt och lyfter upp honom i ett skojigt lyft, som för att själv få ut av den sprudlande energi min son projicerat på honom, och ställer ner honom igen. Vi ler.

Jag bar med mig den här händelsen hem. Jag vet inte varför jag inte tog min son till mig, tuktande att man inte ska stövla fram sådär och liksom ta kontakt på det sättet. Alla är inte snälla.

Men jag avväpnades själv av den äkta glädjen som han kastade runt sig. Det är en svår balansgång det där. Vi pratar hemma om att det tyvärr finna folk som lurar med sig barn eller som luras på internet. Samtidigt som vi är en ganska öppen familj. Kärlek kan väl aldrig vara fel. Inte glädje heller.

Min son hade ingen tanke på om Ahmed (eller Sven likaväl) var vän eller fiende. Han var bara så…glad!   Det smittade över på mig, vår tjej och Ahmed.

Tänk om vi alla kunde avväpna hela världen med lite kärlek och glädje. Rasera murarna. Visa tillit och låta godhet vinna. Kanske att min son gjorde de där kvadratmetrarna i affären till en lite bättre plats på jorden, om så bara för en kort sekund? Kanske.

Läs mer

Kanske finns där ett ljus någonstans

Idag är en dag som alla andra sorters dagar…

…någonstans i världen möter ett barn dagens ljus och kommer upp på mammas bröst. Varmt, lugnt och tryggt. Någonannanstans föds barnet i en hemlig källare, i ett försök att undkomma bomberna, skotten och terrorn.
Idag förföljs människor för sin kristna tro, andra dagar mördar kristna i trons namn. Är det inte kristendomen som har blod på sina händer så är det islam. Eller någon annan religion. Eller…det har inte ens med religion att göra. Det har att göra med motsättningar, oavsett om de sker i religionens, politikens eller kulturens namn.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen. Vem är egentligen utan skuld?

Kanske barnet. Det som föddes i trygghetens land. Där villan står vit och felfri. Maten på bordet. Eller barnet där i källaren, utan säng och kläder. Kanske finns det mjölk i mammas arma bröst.
Kanske barnet bär freden som världen behöver.

Kanske finns det ett ljus någonstans.

Men snabbt blir det dunkelt för barnet i källaren.
Det blir aldrig en femårsdag. Hon nådde aldrig fram.
Och barnet i trygghetens land har lärt sig att ”jag” är viktigast. Och matas med maten hon inte behöver. Hon lär sig att vi är vi och dom är dom. Och hoppet för framtiden grusas.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen.

Kom kärlek, kom fred, kom frihet, kom rätt.
Kom sanning i vitan skrud.
Kom glädje, kom hopp om en framtid igen.
Kom godhet, kom kärlekens bud.

Läs mer

Den vita lögnen (gjorde lite extra ont…)

I torsdags morse kom min fyraårige lille godbit upp i sängen på morgonen och myste med sina mjuka ben slingrande kring mina (loooove!). Han gosar och frågar längtande:
– Mamma när kommer du vara mammaledig?

Aj. Aaaj! Fråga inte en sån fråga…jag kommer ju aldrig mer vara det…(okejrå lite dar på sommaren med det räknas som sommarlov och inte mammaledighet..)

– Jag är ledig idag, säger jag och utelämnar ordet mamma. För jag VAR ledig från skolan.

– Är du mammaledig idag? frågar han oskuldsfullt vidare och trycker sanningen om min framtid lite djupare i mammahjärtat. Aaaaj!

– Jag är ledig från skolan både idag och imorgon. Jag börjar inte förrän på måndag igen, svarar jag för jag kan inte. Kan inte säga orden. “Jag kommer aldrig mer vara mammaledig”. Så jag drar en vit lögn om ledigheten för att bekräfta att jag visst kommer vara hemma, men suddar ut ordet mammaledig för…det är ju inte det jag är. Jag har bara inga föreläsningar idag…

Min man bara njöt av tanken att få en vår med barnen. Jag sa till honom ikväll att våren är den allra bästa tiden att vara föräldraledig på. Man njuter så sjukt mycket av solen, ljuden, doften av smältsnöblött gräs, gula (fula) tussilagos och rensopade gator. Och lekparkslek som med tiden inbjuder en att sitta och sola på en filt.

Nej, min lilla söta goa älskling. Det blir inte mer mammaledighet men jag ska göra mitt yttersta för att få ta del av din barndom och uppleva den tillsammans med dig trots studier och framtida jobbdagar. I promise!

Läs mer

Summan av kardemumman och en längtan för nästa år

Igår kom min son med en fundering som resulterade i en alldeles för sen kväll med våra två äldsta men som samtidigt gav oss djup i vår relation till våra egna barn.
Mamma, kan du sitta med mig när jag äter min kvällsmacka? När var du riktigt rädd nångång? Berätta du så berättar jag.

Jag satte mig hos honom och sedan anslöt sig både storasyster och make och sonen inbjöd alla att berätta om rädslor, lycka, ledsamheter och sånt vi stött på i livet. Eller när man blir arg på sig själv. Eller att man faktiskt kan bli arg på såna man inte ens känner som handlar i orättvisans egotrippade förödmjukande namn. 

Roligast tyckte barnen det var när jag och min man berättade om sånt som hänt när vi var små. 

Imorse låg vi i sängen och funderade. Hur blev det? 2016. Våra barn, våra bonusbarn, vår relation, skola/jobb/föräldraledighet. Vi såg ljusglimtarna, våra dejter på tu man hand, utmaningen med skolan för de allra äldsta och hur bra hösten ändå fungerat som helhet. Men vi insåg att 2017 kommer att bli speciellt eftersom båda kommer vara sysselsatta med studier och jobb till hösten. Den minste kommer skolas in utan lyxen att vara hemma ett par dar i veckan som de andra tre varit. Hur kommer han orka? Kommer vi klara våra nya roller och hur kommer de kommande 3 åren med en studerande mamma bli?

Jag sa att jag märker nu att jag ser fram emot att slippa småbarnsårens blöjbyten, trots och dagliga vägledning i alla moment även om jag nästan dagligen ser på de minsta och vill stanna tiden. Jag längtar nämligen just efter sådana här gyllene stunder som gårdagkvällen. Familjen kring bordet, delar livet, trivs i varandras sällskap och fördjupar relationen.

Ja, det kändes faktiskt som om vi kom varandra närmre igår. Och jag hoppas att 2017 får bjuda på fler sådana tillfällen. Det får jag träna på. Att inte rusa runt i huset med alla “måsten” utan stanna upp och ta mig tid för dem, för oss. Jag hoppas också få en sådan relation att det finns en naturlig längtan att umgås med varandra utan att man liksom ska “ta dem” från sina kompisar eller “slita dem från skärmarna”.

Jag vill passa på att önska dig som läser ett 2017 med frid, glädje, gemenskap och kärlek.

Kram från Andrea

Läs mer

Crappy christmas

Det låter ju inte så positivt. Man borde ju säga happy…eller merry.

Men eftermiddagen har varit allt annat än happy. Nästa år struntar jag i julen.  Barnen får äta mamma scans fisluktande köttbullar, äta torra smaklösa lussebullar från 7-eleven och pepparkakor med e-nummer och palmolja. Och julgodiset? Ja det finns ju en hel lösviktsgodishylla på Ica att frossa om knäcken uteblir. Offerkoftan är på. Perspektivet och ödmjukheten kommer imorn eller så.

Eftersom vi som familj inte ses överdådigt mkt gjorde jag ju om adventskalendern från en hjälp-andra-kalender till en tillsammanskalender i hopp om att dra mitt strå till stacken för att kunna vara tillsammans. Sen får väl andra hjälpa till, tänkte jag. Dum tanke. Att försöka hitta på nåt för hela familjen är lika svårt som att hälla knäck i formar utan att spilla.

Ena dagen står det: idag ska vi baka pepparkakor. Jaaa säger de flesta. “Jag vill inte vara med – jag tycker inte det är något kul” säger någon. Andra dagen: idag ska vi baka julgodis. Efter fem minuter ger en upp för att “det var så jobbigt.”

Vi ska kolla på bilder framför TVn från hela året – en tillbakablick på året liksom. “Tråkigt, jag vill inte vara med”. En annan dag när vi ska FIRA advent i kyrkan, fira kan ju betyda gott fika och adventsmys i största allmänhet: “va?! Ska vi bara göra det? Det visste vi ju redan”

What to do? Ska jag ta bort kalendern? Det är ju verkligen inget måste. Men jo, det anses att den ska vara klar. Ja jag vet att jag själv har förväntningar som alla kanske inte delar.

Men alla vill äta julköttbullar, hembakt julfika och smaska på julgodis. Så nog har alla förväntningar på sitt sätt. Men ingen verkar förstå att någon måste göra det om det ska bli av. Och det här med tillsammans verkar vara överskattat. 

Gick ut för att rensa huvudet från mina känslor. Ledde inte till så mycket men… Imorn är jag kanske en vän jungfru Maria men idag är jag en whining Martha. Klart slut!

Läs mer

Jag är inte rädd för evigheten – jag är rädd för det tidsbestämda

Det gör ont att bli vuxen.

Inte längtar jag tillbaka till tonåren; osäker på mig själv och uttittad (kände jag mig). Som en liten planta, ofärdig, skör, vajande för vinden. Jag såg livet från min låga höjd. Men då var jag fri. Fri från verkligheten. Eftersom jag levde så bunden i min egen chimära ego-verklighet var jag fri från det sanna.

Men i takt med att jag växte och mina rötter sökte sig nedåt står jag stadigare än någonsin och kan nu se verkligheten från ett annat, högre perspektiv. Jag ser livet drabba människor på fruktansvärda sett, ser orättvisor, maktspel, vet hur andra känner för jag har hunnit med att känna det själv, kan dela någons upplevelse på ett annat plan än som ung. Jag kastas mellan det vackra och det avskyvärda nästan varje dag. 

Det gör ont att bli vuxen.

Det här med döden. Det som vi alla vet for sure kommer att hända. Det är något som blivit alltmer tydligt för mig i takt med att åren gått. Och gör något ont så är det just det. Inte evigheten bakom den utan det faktum att vår tid här har ett slut. Att relationer i och med döden har ett slut. Och kvar är vi, frukten av relationen med dem som gått före.

Idag bär jag ett halsband från min mormor. Må hon vila i frid. Och jag ber en liten bön för min gamla farmor. För alla dagar eller år som är kvar.  Igår fick några i min familj ett chockerande besked. Jag sörjer med dem och de anhöriga. Och imorgon? Ja, ingen vet vad som händer imorgon. Det vi har är nu.

Måtte jag lära mig ta vara på nuet, medan rötterna fortsätter söka sig nedåt i jorden och kronan uppåt mot himlen. Medan mina grenar får sträcka sig utåt. Och kanske bära någon slags frukt som någon annan kan smaka på och kunna växa utav den. 

Livet är nu.
Gud, hjälp mig.
Det gör ont att bli vuxen.

Läs mer

Visa ord från 9-åringen

Följande sms-konversation utspelade sig häromsistens med min dotter, 9 år.

-Jag önskar mig i julklapp att barnen är snälla mot varandra.?
-Det kommer aldrig att gå ?
-Då rymmer jag hemifrån
-Utan familj och vänner är jag kingen utan (k) ?
-Okejrå jag stannar väl hemma då. men hoppas fortfarande på snällkarameller istället för smällkarameller.?
-HAHA?

Det var ju bara på skoj att jag skulle rymma, men jag tyckte att dotterns finurliga (och kanske snodda?) mening var klockren. Utan familj och vänner är man kingen utan k, dvs ingen.

Jag och min man är på en liten tripp till Helsingfors. Och fastän det är skönt att komma iväg bara vi två UTAN barn, så hamnar jag ändå en stund med mobilen i handen när jag lägger mig i sängen och tittar på sötnos-bilder på barnen som jag älskar. Som jag är så tacksam för. Men som just nu har så svårt med syskonkärleken, mer ofta än ibland. (Därav min julklappsönskan:)

Men hon har rätt. Trots allt så är vi ju en familj. Vi är hos och med varandra och finns till för varandra. Det här året kommer aktivitetsjulkalendern fram igen och även om vi förr om åren riktat in oss endel på att se och hjälpa andra så kommer jag nog att formulera fler “tillsammans-uppdrag” för att kitta familjen litegrann.

Och för att vara ärlig så är det kanske jag som mest märker skillnaden. Från att vara hemmamamma till att vara borta ibland 10 timmar om dagen…ja det är en stor omställning. De har det så BRA med pappa hemma och får mycket pappatid med honom. Men jag hoppas att de minicanvastavlor jag nu köpt för en av kalenderdagarna blir lika roliga som att göra julgodis ihop eller klistra och frankera julkort ihop. 

Älskar förberedelse inför julen-tiden. Imorn kommer granen stå klädd när vi går till sängs. Välkommen advent!

Läs mer

En idé för skolan?

Nu bara slänger jag fram det. Jag bara gör’t! En idé jag tänkt på som skulle bidra positivt för både elev, skola, förälder, familj och integration. Tänker jag iallafall. Barnsligt ogenomtänkt men ändå utopiskt bra haha!

Skoldag år 4-9ish:
8-14 lektioner
14.30-15.30 musik måndag, onsdag (soloinstrument, ensemble eller orkester)
OCH sport tisdag, torsdag (valbara skol-lag man är med i, basket, innebandy, fotboll osv)
15.30-16.30 möjlighet till läxhjälp

Alla har inte tid eller råd att lära sig ett instrument. Ändå finns positiva effekter av att lära sig något musikaliskt. (Googla och läs vetenskapliga artiklar. Haha, ni hör ju hur bra jag skulle bli som politiker. Inte en enda källhänvisning) Skulle man ordna så att musikskoleteam fanns på plats på skolan tex år 4-6 skulle det underlätta familjelogistiken och mer tid över på kvällarna för kidsen skulle bli resultatet. Några skolor har må, on medan de andra har ti, to så kan musikskoleteamen vara mobila. 

Sport då? Jo, genom att ordna skollag ges alla barn möjlighet att röra på sig och även här underlätta familjelogistiken.

Detta skulle alltså ingå i skolan. (Hurra nya jobb!). SEN är skoldagen slut och de som inte har möjlighet till att studera hemma (för att de bor trångt med många hemma eller har föräldrar som av olika skäl inte kan hjälpa eller ifall man bara vill ha extra hjälp från skolan) kan få läxhjälp varje dag. 

Sen kommer man hem. Föräldrarna kommer hem. Aktiviteter och läxor är gjorda och man kan få ut mer av kvällstiden ihop. Yei!!

Och nej, det är såklart inte så simpelt som det styltas upp här. Det fattar jag med. Men tänk att ge alla barn samma möjlighet till musik och sport. Oavsett socioekonomisk bakgrund, hudfärg och religion. 

På Arnö tex där jag bor skulle de två skolorna som finns där kunna samarbeta och dela på de två gympasalar och utomhusplaner vi har. 

Utopiskt, säkert ogenomförbart och dyrt. Men en trevlig tanke. Det är aldrig fel med lite fantasi och drömmar 😉

Läs mer

Kärleksboost och en lektion om nuet med sönerna

Snart fyller mitt hjärtebarn 4 år. Min lille pöjk, som för stunden varit sjuk men är på bättringsvägen. Ni som följt mig länge (inte så många haha) vet att jag viskar ljuva ord till barnen om kvällarna. Mycket sällan, men någon gång händer det, att jag spontant får ett ljuvt ord tillbaka.

Idag när jag låg hos min halvfriska son lägger han armarna om mig och famlar runt med händerna säger jag:
– Du är fin.
– Du är härlig, kontrar han och händerna letar sig upp mot mitt hår och huvud.
– Du är underbar, fortsätter jag.
– Du är fin, säger han och famlar vidare med händerna.
– Du är fantastisk, säger jag då och undrar vad han nu ska säga för ljuvt.
– Får jag ta av dig dina örhängen? frågar han.

Haha, det är så UNDERBART med barn som lever just NU. Verkligen här och NU. Detta läste jag också om i “Stora boken om Sandvargen” (som jag också skrivit om i tidigare inlägg – alla föräldrar med barn 5-8 år-ish, köp den, läs den, om och om igen) för min 7-åring. Zackarinas pappa säger att NU ska vi gå och fiska, men lyckas inte alls leva i nuet utan ska bara dricka klart kaffet, bläddra i en bok och ringa ett par telefonsamtal innan NU kan infinna sig. Again: köp den!

Tillbaka till sängen med min mellangrabb. Vi pratar om ditten och dattan och sen säger han plötsligt:
– Du är fin.
Kär-Leken är igång igen.
– Du är fantastisk, säger jag vid min tur.
– Det är streck däruppe i taket! märker han då.

Mitt lilla goda härliga hjärta. Nu sover han gott och jag hoppas att han mår bättre imorgon.

Läs mer

Hur har du haft det?

– Hur är det?
– Jo, men det är bra, hur är det själv?
– Bra 🙂

Hur många gånger har vi inte frågat varandra den frågan och gett ett enkelt översiktligt snabbt svar eller egentligen inte “brytt” oss om svaret.

Vad gör du om någon faktiskt säger; det är lite tufft just nu. Vad säger du, hur möter du det? Visst blir man lite…ställd. När den man frågor inte följer mallen av det perfekta livet?

Vi har ett långt ifrån perfekt liv hemma. Kanske är det lätt att, som bloggare, berätta om glada episoder, roliga barnapåhitt och goda recept. Men jag hoppas att verkligheten i mina inlägg fått visa på att livet är just livet. Ibland fullkomligen ÄLSKAR man det, men andra gånger skiner inte solen lika starkt. Då är det skönt att sänka garden liksom och sluta låtsas-le.

Vi lämnar en ganska tuff helg bakom oss. Det är svårt att vara förälder ibland. Jag gör fel, räcker inte till och får be om förlåtelse.

– Jag har tänkt flera gånger idag på det som hände imorse.
– Det gör inget.
– Jo, det gör det. För man ska inte göra som jag gjorde.

Förlåt och kram och puss. Och samtal i sängen varje kväll med min man. Reflekterande, rannsakande.

– Hur mår ni? frågade en på messenger igår när vi försökte hitta en lekdejt.
– Vi har haft en rolig men lite tuff helg. Nya tag denne vecka, svarar jag. Ni?
– Lite tuff vecka här med, blev svaret.

Amen och halleluja till livets transparens. Vi är inte mer än människor, men att veta att man inte är ensam gör något med en. Det finns en känsla av att vi hör ihop, är till för varandra, för att bära varann och lyssna. Jag fylls av sådan medkänsla och längtan av att kunna finnas tillhands. 

Ingen är perfekt, livet är inte perfekt men vi är aldrig ensamma. Med det får denna molniga lugna tisdag börja. 

Läs mer