Flaggan som tappade sitt språk

Blir skogstokig! Svenska Kyrkan har hissat en PRIDEflagga och… 

Nej, sluta inte läs där! För det är inte det jag blir skogstokig på. Jag blir tokig på människan. På internet. På kamper. På strider. Var börjar man?

Pride-flaggan borde inte ens behövas. Alls! 

Vår flagga ska enligt Stiftelsens Nationaldags hemsida vaja för fred och frihet, för vår demokrati, allas rätt till yttrandefrihet och vår respekt för mänskliga rättigheter. Skulle detta hållas i hela vårt avlånga land krävs inga extra flaggor. Men vad läser vi då när vi exempelvis går in på kommentarer om prideflaggan i sociala medier? Det pågår alltjämt en debatt när flaggan åker fram och kommentarerna, som förvisso bygger på yttrandefrihet, är långt ifrån trevliga och kärleksfulla. 

Vill man tänka sig att flaggan faktiskt är ett kors, kan man ju anta att den har något med kristen historia att göra. Och med lite kort googlande verkar just korset i vår flagga ha sitt ursprung och inspiration från tredje kortståget, där européer på ett mindre mänskligt sätt begav sig genom kontinenten med korsbaner.  Men vi behöver nog gå ännu längre tillbaka. För var kom det där korset ifrån, från början? Varför är det ens en symbol?

Vi skippar alla mördarnördar som kommit efter Jesus, han som av kärlek till mänskligheten hängdes på korset och besynnerligt nog verkar ha inspirerat folk som misstolkat Kärlekens Lov till att döda folk (what?hur?). Vi fokuserar vi bara på den där Jesus. Vad gjorde han? Vad sa han?

  1. Han var gudomlig men född av människa, dog för alla människors synder, uppstod och for till himlen
  2. Han gick runt, gjorde gott, hjälpte och botade folk. 
  3. Han berättade att man ska ta hand om varandra, älska sin nästa, förlåta och göra gott.
  4. Han bad oss att gå ut och göra folk till lärjungar dvs att hålla sig nära Jesus, lära känna honom och lära av honom. Till hjälp skickade han den Helige Ande som möjliggjorde kontakt med himlen 24/7. Nice. Att göra folk till lärjungar innefattar alltså INTE att bränna ner hus och hem, döda, förfölja eller att fortfarande år 2019 agera med hat, fysiskt och psykiskt, mot någon som lever som man själv inte vill leva. En lärjunge till Jesus lär av Jesus, inte av mig eller dig. Bekänner man sig som kristen och lärjunge är jobbet att hjälpa nya lärjungar genom att hela tiden peka på Jesus, inte hitta på egna dumdristiga sätt.

På grund av att många som velat kalla sig kristna INTE älskat sin nästa utan levt ut både hat och hot mot oliktyckande, däribland HTBQ-personer, så har PRIDE-flaggan skapats. Ja, det har såklart varit andra än kristna som visat hat och hot, men på grund av att vi liksom inte lever i enlighet med vår egen flagga så vajar nu fler flaggor. Inte svårare att förstå än så. Vad är det att uppröras över? Isåfall att vi missat att älska människan.

Måste sluta med att citera tjejduon Silvers låt Helvetet som är SÅ bra:

Det är så lätt att dras med i strömmen och glömma sånt som är sant
Vi kämpar, vi krigar, drömmer  – för Livet som finns överallt
Och flaggorna som vajat för allt som vi ville, har bleknat och tappat sitt språk
Men vad skulle hända om vi också slutade nämna det hopp som består

För mig, personligen, är hoppet Jesus. Och att hoppet i honom består i evighet och det hoppas jag kunna visa med att liv och mina ord. Alla är lika mycket värda, älska hela människan, älska alla. Så uppfattar iallafall jag att Jesus gjorde. 

Läs mer

Misslyckad och vanlig – och vad har jag?

Det är konstigt det där med föräldraskap. För er som är mitt i föräldra-barn-livet nu eller som för längesedan varit, har säkert erfarit hur det böljar fram- och tillbaka mellan “går ganska bra nu” till “ingeting fungerar”. Det ingår ju i paketet såklart. Ena dagen är alla pigga, andra dagar är barnen piggare än föräldrarna 🙂 Men vad gör man när man känner sig så himmelens misslyckad? Kanske inte alla gjort, men jag var iallafall i ett sådant “inre rum” en dag i maj när göken gol. Valde att slå på alla knappar, förlorade där och då kontrollen, brast och föll ner i avgrunden. Fick säga förlåt till alla i familjen. Säga att jag VERKLIGEN inte var stolt över det som hände precis. Sitta ner personligen hos alla barn och be om ursäkt. Man är väldigt liten då. Men sann. Misslyckad, men vanlig.

Jag lyssnade i morse på en podd där hon som pratade visualiserade en massa “berg” man lätt kunde sätta upp framför sig som hindrade en från att se klart, så att säga. Det var alltifrån vardagspusslet som förälder, till förväntningar från andra och inte minst det berget som inte syns eftersom det är ett berg av “det jag inte har”. Där vill jag stanna upp ett tag. För hur ofta stannar jag inte framför det berget.

Jag har inte tid och det gör att…
Jag har ingen ork så därför…
Jag är inte så pysslig som den där föräldern så mina barn får aldrig…
Jag är inte lika klok som…
Jag kan inte ge det där som andra ger…

Istället för att titta på det jag faktiskt HAR! Jag kan ju bara ge av det jag har – varken mer eller mindre. Och då får man liksom göra det bästa utav det:
– Det går att baka bröd på vitt mjöl, vatten och salt. Måste inte vara surdeg, manitobamjöl eller dinkel.
– Det går att läsa samma saga som vi läst flera gånger om, för att jag inte varit på bibblan på typ ett år tillsammans med mina barn. (Heja bokbussen!)
– Det går att vara en sövd patient när orken att leka kus inte finns 😉
– Och ett hem utan blommor kan vara ett hem som är fyllt av annat. Kramar till exempel.

Och om jag INTE har mycket tid att ägna med barnen i veckan för att livet ser ut som det gör med pendling och de äldstas fritidsaktiviteter, så får jag väl MAXA halvtimmen som finns och bryta “ät inte mat i soffan-regeln” för att iallafall ha två kottar nära intill mig på var sida, tittandes på barnprogram medan jag slänger i mig resterna från middagen. Så att jag sen kan klappa ben och rufsa hår innan det är dags för läggrutinerna. Och ta lite extra tid vid läggningen för de äldre.

Och hallå! Även om det känns klyschigt så är det ju sant, det som jag hörde senast förra veckan, när det kommer till “tråkig matmen”y eller “trött på att bära matkassar och handla”: “Jag är en av de mammorna på jordklotet som kan komma hem till mina barn och servera dem mat ikväll”.

Om vi tänker ett varv till och inte stirrar oss blint på det osynliga berget “Jag Har Inte” ser vi att vi har mer än vi först trodde.

Läs mer

Det hänger aldrig på en

Så här i valtider kan man som cyklist inte undvika nedhamrade plakat utmed cykelvägarna. Om EU-valet, förtydligar jag. Jag tycker det är kul att titta på alla partiers kreativa sätt att framställa sitt budskap. Klockrent ibland – mindre träffsäkert andra gånger.

Jag är tämligen oinsatt i politiken egentligen. Tycker såklart en massa (som så många andra) men kan nog för lite för att egentligen argumentera i sakfrågor. Men jag hajar till när jag passerar moderaternas skylt med texten “Tomas Tobé ska göra Sverige tryggare”.

Jag blir genast missmodig. Tanken med budskapet är gissningsvis “rösta på oss så bestämmer vi en massa bra saker som gör att Sverige blir tryggare”. Men genom att sätta EN person som svaret på hur man får ett tryggt samhälle missar man ju hela poängen med vad ett samhälle betyder, menar jag. Medmänskligheten, hela kärnan eller grunden för ett tryggt samhälle kräver insatser från oss alla. Det är ett samhälleligt ansvar och en plikt. Vi kan inte stå som passiva förstå-sig-påare och hoppas att nån där borta i Bryssel eller bakom politikens väggar ska ordna tryggheten. Det är ju i all sin dar ALLAS vårt uppdrag.

Kolla in vad den säkra källan wikipedia skriver om ordet samhälle: Samhälle härrör från det latinska societas, vilket betyder “sällskap” eller “förbund” och kommer från socius som betyder “följeslagare”, “kamrat” eller “partner”. Det latinska ordet är sannolikt relaterat till verbet sequor, “att följa”, och kan från början ha betytt “följeslagare. Ordets betydelse kan också sammanfattas som “grupper av personer som kan uppfattas som en enhet”.

Jag uppfattar varken ordet sällskap, förbund, partner, att “kroka arm och slå följe” eller en enad grupp, när jag läser plakatet om ett tryggare Sverige (och Europa då? För är det inte EU valet handlar om? Men moderaterna fokuserar i just detta budskap enbart på sitt eget land och inte på gemenskapen EU, men det orkar jag inte reflektera över nu)

Det blir så tokigt att som parti lyfta fram en “frälsare” när ansvaret vilar på oss alla. Och det är DET som måste fram, anser jag. I alla beslut. Hur skapar vi ett samhälle där gamla svenskar, nya svenskar, kreti och pleti, hög och låg finner gemenskap, en sann känsla av att höra samman och tillsammans ansvara för att hålla Sverige (Europa, världen…) tryggt, säkert, bildat, rent, hälsosamt, vackert, honorable och fritt från våld, nöd och maktmissbruk. Svaret är inte att EN ska fixa det åt oss. Och även om jag förmodar att inte tanken med texten på plakatet är just sådan, så ger tonen mellan raderna känslan av att putta ansvaret bort från oss själva och hoppas på nån “därborta”.

Jag tillägger så här mot slutet också att vi måste ju inse att våra olikheter som människor visar sig i den politiska färgpaletten. Vi som valt er alla som sitter i riksdag och regering, ni är ju våra representanter. Hos er bör det arbetas mot att skapa en gemensam känsla av att VI TILLSAMMANS vill skapa ett tryggt Sverige, även fast vi tycker olika. Se till att tillsammans komma fram till basala beslut som skapar ett tryggt samhälle och lägg ner pajkastningen. Please! Eller peace menar jag. <3

Läs mer

Det står ett träd på kullen

Det står ett träd på kullen
Med skira blad som säger
Välkommen hit
Med armar som sträcker sig mot ljuset
Och fötter, rötter. Stadigt står det där
Det står ett träd på kullen

Det blev som en dikt det där, hörni! 

Och trädet jag skriver om, det står vid mina föräldrars hus och är det första ögat ser när man svänger in på deras gård. Varje vår längtar jag. Vet vad som kommer. Nästan barnsligt. För på sommaren är det inte samma magi, när allt är frodigt grönt. Nej, det är när det liksom är kalvigt, barnsligt, skirt. När solljuset fortfarande tränger igenom. Det är då det blir nåt extra hoppfullt.

För då vet man att våren vann i år igen. Att vi faktiskt går mot ”bättre tider”. Ja, trädet blir min garant för att ”det gamla är förbi – något nytt har kommit”.

Jag tänker också att filosoferandet över trädet också vajar vidare i våra egna liv. Att det då och då kommer tillfällen där man känner att nu…nu händer det. Eller, vänder det! Kanske våra egna säsonger inte rullar i kvartetter, men att man faktiskt alltid kan leva med det där hoppet. Att snart…när jag svänger in på en av alla vägar som kallas Livet, då kommer jag se inom mig själv att det är på väg att vända. Att det grönskar. Min vår, eller vad det nu är man vill titulera ”det” med.

Eller som Tomas Ledin sjöng: Här kommer den nya tiden 🙂

Här är en bild på trädet! 

Läs mer

Hedra den du är

Det pågår en intensiv kampanj på sociala medier för att uppmärksamma oss på 21/3, rocka-sockorna-dagen. På Svenska Downföreningens hemsida står det att läsa “Genom att ta på dig olika strumpor hyllar du olikheter och slår ett slag för alla människors lika värde och rättigheter.” Inte bara hos föreningar med funktionsnedsättningar hyllas olikheter. Hbtq-rörelsens kampanj är ett exempel, liksom Svenska Kyrkan som genom julens budskap “En flicka är född” omfamnade hela mänskligheten i julens under på ett fint sätt. Det är ett starkt budskap: allas lika värde. Ändå basuneras nåt helt annat ut. Att vi ska vara som alla andra, se ut som alla andra, bo som alla andra, annars är man inte perfekt. (Måste man ens vara det?)

Jag, som tweenie-mamma, kommer ganska ofta i kontakt med just det där med utseende. Jag hör jämförelser, ser fixet framför spegeln när det ska cyklas till skolan. Det är liksom inga djupa samtal. Det blir i förbifarten. Det nämns “syns de här prickarna”, “jag önskar att jag hade…” osv. Och gång på gång, ända sedan barnen var mindre, har jag fått påminna om att vi alla har olika “recept”. Precis som när man bakar. Vi blir som vi blir för att det är bestämt så. En del får korta ben, andra får tunnt hår, en del kommer klara tonåren utan så värst mycket acne, andra är längts i klassen. Vi är olika och det är liksom bara och ta det. Make the best out of it.

Min dotter följer några instagramkonton om bl.a. rocka sockorna och funktionsnedsatta barn som gillar att baka och sånt. Hon uttrycker en äkta entusiasm, tycker barnen är supergulliga och pratar ibland i olika sammanhang och samtal om just att alla är lika mycket värda, oavsett vem man är.

Och därför vill jag nu komma till ett vackert ord: “hedra”. Det låter nästan som ett namn. Hedra.

För i världen där så många olika människor bor, där bor också du mitt barn. Och alla ni andra tweenisar. Som inte ser ut som de andra, men som är så fina precis som ni är. Jag önskar att ni såg att er sanning som redan bor i er, den att alla är lika mycket värda och OKEJ, att den sanningen fick ta plats i ert innersta rum som rör er själva. Att ni får förstå detta om er själva. Att genom den sanningen börja HEDRA er själva. (Det ska alltså inte instagram och gilla-tummar göra. Utan DU 🙂

HEDRA din kropp. Den är viktig för dig och ska användas hela livet. Den är bara ditt skal, inte vem du egentligen är, men låt inte alla fixade bilder ljuga dig fram i livet. HEDRA kroppen, och det “recept” just du fick, och värdera den högt. Den är DIN. Ta hand om den och visa din kropp att den är viktig genom vad du använder den till.

HEDRA också din själ. Ditt inre. För en del människor är outgoing, andra inte. Endel har lätt för somligt, några lätt för annat. Vi är olika. HEDRA det som bor i dig, den personlighet just du har, de gåvor du har. HEDRA din själ genom att låta den synas, precis som du är. Man måste inte vara som alla på Youtube. HEDRA dina känslor och ta dem på allvar. När något inte känns okej, bra, sjysst – stå upp för det. Säg nej, stopp. Det hedrar den DU är.

Jag önskar att värdet i vem man är inte ska predikas ut att det beror på hur man ser ut, hur man bor, vilket jobb man har, vilket liv man lever, om man har en extra kromosom eller ej, utan att HELA världen ska känna sig älskade, och älska sig själva för den de är, för det de har fått inom sig och precis som de ser ut. HEDRA den du är…. <3

 

Läs mer

Allt som händer

Tänk att det redan gått 1 vecka (mer än 600 000 sekunder!) på det här året. Tiden tickar på och vi bara följer med liksom. Den är iofs en bra grej att förhålla sig till så att man inte missar tåg till skolan (första dan idag!) och sånt. Men det har varit en massa space och helger för många och när jag åkte till stationen sa de på radio: “Vad tycker du om att vardagen har kommit igång?”. Svaret är ju givet: HEJA VARDAG! För det är ju där, precis om i IKEAreklamen, livet händer.

Under jul & nyår händer massa extraordinärt som fika varje dag, tomtebesök, skridskotajm, kusinlek, fyrverkerier, besök, servetter varje helgdag och finduken på. Men det är ju i vardagen jag får sitta ensam i en soffa med min man över en kopp te, eller där jag får tjata på ett gossebarn som hellre vill bygga lego än borsta tänder. Det är där jag får kolla flöden i tweenisens mobil och ha lite tjejsnack i sängen vid läggdags. Det är där jag får trampa på smulor, för att vi hade turen att ha bröd att äta för dagen. Det är i vardagen, där allt är samma-lika vid frukostbordet vareviga morgon, som vi kommer att minnas att vi faktiskt satt tillsammans. Och det är ju också så att när det grå pulserat extra länge som ett inbjudande sms från en kompis eller en blomma i vas då och då blir så speciell. Det är ju vardagen som är liksom kittet. Iallafall för vår familj. Det GÖR inget att allt är lika från dag till dag. Det är ju dessutom avlastande, egentligen, de där rutinerna.

Det som kräver av oss i vardagen är ju att man inte kan “vila ifrån” på samma sätt som under en längre ledighet. Men då får vi väl dra oss lite extra länge på lördag morgnarna framöver och smaka på den där ledigheten igen.

Förvisso njuter jag SÅ av adventstiden före jul under höstterminerna, mer än själva julen nästan, men det allra bästa med just vårterminerna är ju att det blir ljusare för VARJE dag. Förstår ni. Varje dag! Och att det kommer bli sådär härlig vårvinter med varm sol i kall snö, sedan fågelsång, sedan lite blomster i dikeskanterna. Och allt detta kommer att hända emedan vardagen lunkar på ju. Hand i hand. Så jag ska försöka att njuta av den ljuva, grå, trista, vanliga varjedagvardag ändra fram till påska. 🙂 För efter påsk kommer ett pussel av små ledighetsdagar som gör att vi kan ladda batterierna i slutspurten inför nästa ledighet. Hoppas du finner glädje i något av det vardagen kan ge, du med! Det önskar jag dig iallafall. Vardagsglädje. <3

Läs mer

Tack!

Vad borde man göra oftare och vad borde man göra mindre? En allmän fråga kan tyckas, men ganska ofta ställd så här kring ett årsskifte, och om jag ändrar “man” till “jag” blir frågan plötsligt mycket närmare och framtvingar nästan ett svar inom mig själv.

Idag gick vi en promenad ut mot Linudden och hann klappa lite hästar. Solen sken, barnen sprang ömsom i skogen, ömsom på vägen och vi gick i lunkande takt och hade en sån där trevlig förmiddag som slutar med mer-känsla. Det här borde vi göra oftare! Jag har sedan helgen före jul raderat sociala medier-appar på telefonen, eftersom jag ville göra det mindre. Nu finns ju tillgången via laptopen men de har jag gömt undan för att inte lovet ska bli ett skärmlov. Datorn kom dock fram på begäran igår och eftersom jag såg den ligga framme beslöt jag mig att skriva några rader här. I övrigt har det varit väldigt skönt utan att ha mobilen nära, men jag märker hur irritationen växer när andra vill ha mobilen för nöjes skull på lovet när jag själv inte velat ha det. Där kommer vi till en till sak jag borde göra mindre: SLUTA irritera mig på sånt som stjäl energi i onödan. Två barn har telefoner och min man likaså. Jag kan inte regera över deras användande (även om jag gärna skulle vilja:). Jag fick badskum av min man i julklapp. Och även om jag vet att badandet ger mig ro. Alltid. Så gör jag det mer sällan än själen vill. Det är alltid ditten eller datten som går före. Men nu ska jag bada oftare. Så det så.

Något rent generellt Andreanskt (nytt ord för SAOL 2019 hehe) är ju “hellre tusen roliga saker som blir okej än några få som blir riktigt bra”. Får aldrig nog av det roliga ju! Haha. Obotlig rolighets-sökare 😉 Men det är något jag vill lära mig faktiskt. Att liksom göra KLART saker och få mindre gjort istället för att få mycket gjort men inte lika genomarbetat. Sjukt svår uppgift. Men utvecklingspotential här, alltså!

Och mer KULTUR i livet vill jag unna mig! Hurra! Våren har redan 4 härliga kulturella tillfällen att se fram emot. Jag vill också promenera mer på kvällarna. Ta en lite svängom i kvarteret bara. Så skönt med kvällsluft tycker jag. Gatan är lugnare, själen smittas med detta och så sover man så gott på en stunds uteluft i lungorna. Mindre socker skulle ju kunna vara att föredra, men där finns inga botemedel för en sån som jag. Förutom socker, haha!

Kvällen före julafton tittade vi alla igenom fotona från året som gått. (vi glömde dock att skriva en tacklista i år! Asch, det måste ju inte ske den 23e varje år…) Tänk vad mycket det finns att vara tacksam för. Oavsett hur mycket eller lite vi varit inne eller ute, om vi låtit kulturell input vara stor eller liten, om jag badat badkar 12 gånger eller 52 gånger så har vi, så mycket annat att vara tacksamma för. Vad har du att se tillbaka på med tacksamhet? Jag har mycket! Ett tack för dagen eller ett tack för familjen/vänner vid läggdags, ger en bra känsla inför natten. Och så här mot slutet av ett år kan 2018 ändå summeras med ett stort TACK för vad det gav. Allt var såklart inte bra. Men tacksamheten över det som givits oss får lägga grunden inför nästa år iallafall. Med det vill jag önska dig ett gott nytt år! Tack för att du finns! Du behövs där du är!

Kram Andrea

Läs mer

Den där Egon!

Jag har en fånge i mig. En tanke med stort T, som inte bara är den där objudne gästen som går in i Tankens Rum, jag noterar den, men konverserar inte med den så att Tanken till slut blir uttråkad och går ifrån mitt Rum. Nej, den här Tanken har varit en del av Rummets stammisar så länge jag kan minnas. Finns kanske inte där varje sekund, men iallafall någon gång dagligen.

Vi kan kalla honom Egon. Inte för att tankar har genus, såtillvida att de är han eller hon, men Egon är ett lite kul och udda killnamn, och det är slående bra om man leker lite med det (senare).

Egon och jag går way back alltså. Det var Egon som berättade för mig som femåring att jag måste skoja med min sexårige kamrat som ramlat i kuddis, så att hen inte blir ledsen, för vi ska ju inte göra folk ledsna. Egon bankade i bröstet på mig när jag i 3an/4an, frenetiskt vässade en penna efter rasten och inte vågade titta upp på de inkommande kamraterna, för jag hoppades att A som retade B så hemskt den dagen, inte skulle tycka illa om mig för att jag berättat för läraren. Egon och jag kom fram till på högstadiet att det var bäst att ljuga för gympaläraren och säga att jag hade ont i ryggen så att jag kunde slippa att krypa mellan allas ben i stafetten, för jag har aldrig kunnat krypa ”lågt”. Slår alltid i saker med ryggen liksom. Hade inte så stor koll på kroppen på nåt sätt.

Häromdagen vid hisshallen på sjukhuset där jag praktiserar skulle jag ner. Jag tryckte på nerknappen och efter en stund kom en av de tre hissarna men pilen ovanför hissen pekade upp istället. Jag tittade in i den. Där stod en färgad kvinna och pratade i telefonen. Jag tog ett steg närmre och kollade för säkerhetsskull på knapparna inne i hissen också men nej, den skulle åt fel håll så jag backade och sen stängde dörrarna. Egon tog direkt till orda och menade att kvinnan nu kommer att tycka jag är en rasist som väljer att inte åka hiss med en färgad kvinna. Jag menar tillbaka att ”jag skulle ju ner”, men Egon fortsätter att berätta att hon kommer ju tycka illa om dig nu. Som en skänk från ovan kommer samma hiss ner igen och nu pekar pilen ner, kvinnan står kvar i hissen och pratar i telefon och jag kan säga och peka: ”jag skulle ner” och liksom med detta förklara anledningen till varför jag inte gick in i hissen förut. Skönt, Egon försvann! Puh!

Imorse såg jag en promenerande person rakt framifrån och en cyklist som skulle in på samma cykelbana som jag, men vi kom från olika håll. Jag ville köra om henne och passade på att göra det där vägen är som bredast. Samtidigt ser jag att det är min egen far som går stavgång hurtigt denna morgon. Så jag säger ”hej pappa!” i förbifarten men jag tror inte han hann höra mig. Under en del av den återstående del av cykelfärden mot tågen gör Egon mig uppmärksam på att min far kan ha sett mig innan jag såg honom, och att han inte såg att jag såg honom och att han inte hörde att jag sa hej. (Det såg nämligen inte ut så). Typiskt, tänker jag, och tänker att om jag skickar ett sms när jag kommer fram räddar jag den situationen så han eventuellt inte går och undrar varför hans egen dotter inte hälsar. MEN, när jag tänkte att jag och Egon konverserat klart kommer Egon på att jag ju sagt ”hej pappa” emedan jag cyklade förbi kvinnan. HJÄLP! Tänk om hon inte hörde vad jag sa? Tänk om hon trodde att jag sa något till henne bara för att jag cyklade om henne?! Tänk om hon kände sig liksom ”hånad” för att jag ba ”men flytta på dig jag ska förbi”. Kanske hon blir rädd att hon missade ett pling på klockan, eller att jag är bara en allmänt otrevlig cykeltyp som säger saker till folk jag tycker kör långsammare än jag. Jag småhoppas att hon kanske också ska till tåget och att jag isåfall kan förklara mig men Egon berättar krasst att det här…det här kan man inte göra ogjort. Du kommer aldrig träffa på henne igen och hon kommer minnas dig som en otrevlig typ. Dagens Egon-händelse.

PUH! Man kan ju bli helt TRÖTT av att läsa det här. (Egon säger nu att HJÄLP, det kanske ni blev! Blev det för omständigt, för långt?) Min man brukar säga: jag förstår inte hur du ORKAR hålla på så här. Haha! 

Många säger ju att man ofta tänker så mycket på vad andra tänker om en, och det ska man inte göra osv. Men för mig handlar det inte ens om vad folk ska tycka om mig, utan vad jag TROR att folk ska tycka om mig. Det är ju ännu knäppare och oftast ganska osannolikt, och än mer oviktigt. För vi tycker inte lika om alla. Så folk kommer inte tycka lika om mig heller. 

Så…om ni nu fattar ordleken så kan man säga att det är en högst ego-centrisk tankevärld som snurrar runt i huvudet – därav namnet Egon som ju kan uttalas både med ”å” och med ”o”.

Knäpp torsdag på er hälsar Andrea (och Egon)

Läs mer

Mästerverket november!

Jag cyklar fram och tillbaka till tågstationen på vardagarna. Då hinner man bland bilar och hus se både soluppgångar, träd och antingen bli iskall om fingrarna trots vantar eller få skymd sikt då glasögonen dessvärre saknar vindrutetorkare.

November at its best.

Jag har dock kommit att tänka på en…paradox kanske man kan uttrycka det som. Jag har kommit att tänka på människan och naturen.

Tänkt att människan är den i särklass mest överlägsna “art” här på jorden, som med sin avancerade och väldesignade sammansättning lyckas skapa nya ting, planera, bygga relationer, måla, sjunga, dansa, tala, älska, hata, passa tider, vara underfundig eller manipulativ, egoistisk, tokrolig eller generös, köra bil, hitta på internet och avbilda hjärnor på de mest fascinerande sätt. Teknikens frammarsch vittnar om att vi bara smakat på förrätten av vad människan kommer att kunna skapa i framtiden. Och mitt i vårt avancerade liv, som vi själva är med och skapar, ligger en ständig förväntan på oss. Den har vi också skapat själva. Att alltid bli bättre, gå ner lite mer i vikt, bli lite snyggare, lite lyckligare. Vi färgar håret för att ge det lyster och liv, tar bort trötta ögon på ett kick, tränar kroppen av fler skäl än bara framtidsinvestering. Vi ska blomma ut, vara färgstarka individer som hörs på sociala medier, visa filtrerade liv på Insta. Ha råd att bo och leva, lyckas jobba och vara närvarande och Duktiga Föräldern, Vi önskar att vi vore så fantastiska på DIY som den där vi följer, eller att vi också borde göra såna där mamma-barn-saker som den där mamman visar att hon gör. Och att vi kunde snajda till en veggosuperextraprotein bowl på ett kick därhemma som matbloggaren. Vi jobbar på att leva med stort L, utan att själv känna att vi lever, om ni förstår vad jag menar.

Människan. Så avancerad. Så komplex. Så förlorad…fången i sin intelligens.

För naturen å andra sidan gör…ingenting. Den bara låter sig följas av säsongers skiftningar. Böjer strån efter vinden. Fördunklas av novembermoln utan tillstymmelse till glad himmel. Tappar blad. Blir både brun och trist och grå utan att protestera ett enda dugg. Blöt, kal och ensam står naturen där och…är precis som hon ska. Hon ber inte om ursäkt, frågar inte efter en grön skrud att klä sig i “för vad ska åskådarna annars tänka om mig?!”. Nej, hon bidar sin tid. Är stark och segrande på våren, skön på sommaren, mäktig i färgskrud tidig höst men förlorar sedan allt på senhösten. Bär sin styrka inom sig på vintern. Som bärandes på en hemlighet.

Naturen jagar inte efter något. November blir ett mästerverk i acceptans. Medan vi klagar, längtar bort, tänker framåt, tänker bort, så ÄR naturen. Bara ÄR. Här och nu.

Då vinner hon över oss. Över mänskligheten, som aldrig blir nöjd. Brun och trist och grå, är naturen och lever livet mer äkta än oss, vi i våra vilsna novembersjälar. Vi som tappat nuet i önskan om en bättre framtid.

Cykelfilosofi.

Etiketter:

Kategorier:

Läs mer

Dagen för återförening

Så många av er har på olika sätt varit engagerade i återföreningen, kända och okända. Ni har tänkt, skänkt, hjälpt, skramlats, bett, frågats och erbjudit. Fantastiskt! Processen började för nästan två år sen, fastän skilsmässan varit nästan dubbelt så lång. Migrationsverk, papper, kopior, postpaket, samtal, mail. Sedan flykt. Flykt över gränsen från ett land man inte får lämna. En splittrad familj och kanske skulle mamma och pappa aldrig mer få se varandra. En ofrivillig skilsmässa vid gränsen, alla tilläts inte komma över. Det var för riskabelt. En händelse som gjorde så ont i mig minns jag, aldrig mer se sina barn eller sin man igen… Kan inte fatta smärtan!

Men efter några månader kom lösningen! Fler intervjuer och sedan en lång väntan, sex personer i en hyrd bostad (läs rum). En bostad det saknats pengar till så att sommarjobbet här i Sverige betalat för den. Sen kom beslutet som gav hopp och en frustrerande passprocess och annan byråkrati som grusade drömmarna om en snar återförening. Men idag…idag skedde något av det vackraste jag sett utanför mina egna erfarenheter i min egen familj.

Kramar i massor. Tårar. Ord. Framrusande syskon. Mer kramar. Pussar. Så mycket kärlek mellan en bror och sina systrat. Långa kramar. Ett ansikte nerborrat i mammas och pappas famn. Vill inte släppa taget. Det fanns liksom både smärta och glädje i det där mötet. Såklart märks lättnad, glädje och kärlek mycket mer. Men de starka kärleksuttrycken vittnar om ett lidande och en smärta som många av oss aldrig upplevt. Idag fick jag vara den del av detta, och det var stort. Tårarna rann såklart.

Jag vill dela med mig till dig ett av mina starkaste ögonblick, sett ur min vinkel: ”familjehemsmammans”. 

Efter en lång tid av ömsesidigt ösande av kärleksuttryck hos den här stora familjen (för dagen 10 till antalet), gick jag och ”vårt” andra barn fram för att hälsa. Jag kramar om pappa och tårarna rinner nerför mina kinder medan vi ömsom kramas på mitt sätt och ömsom kramas på deras sätt. Så stort att få träffa hans pappa. Få ”ge tillbaka” den son han så länge saknat. Sedan vänder jag mig mot mamma. Vi kramar om varandra och (alltså jag börjar grina nu med!) där står vi liksom. Så starka känslor i detta möte, vad jag grät mot hennes axel! Mamma kramar mig om & om & om & om igen och säger en massa jag inte alls begriper. Ändå förstår jag precis vartenda ord. Jag smeker hennes kind med min hand som nåt slags ”jag fattar precis vad du menar”-svar men tycker att det däremot bara känns futtigt och inte säger nåt… Två mammor. En som haft någon till låns en kort tid och en som burit, längtat, fött, ammat, fostrat, följt, skiljts från, saknat och nu äntligen fått återförenas med. För alltid hans mamma. Ni fattar ju att det är två helt olika resor vi har här, hon och jag, men jag tror ni får en liten inblick i det vackra ändå.

Jag lägger mig ikväll med många minnen från idag. Och återgår flera gånger till bilderna i huvudet av vad jag fått se och känna. Jag har fått tillstånd att dela med mig av den här bilden. Den säger inte allt. Ingen av oss kommer förstå allt som sker här mellan mor och son. Men vi kan ana. <3 

Läs mer