Kroppen!!!

Det finns en sån längtan i mig att skriva. Men jag har under året behövt välja andra delar i livet, vilket gjort att bloggen hamnat lite i min själs skymundan. Ikväll satt jag på cykeln och lyssnade på ett så bra poddavsnitt angående kroppsideal och fick både tankar och inspiration. Ett gäng tjejer intervjuades och fick bl.a. frågan om vad de uppfattade att en perfekt kropp var. Idealen haglade: smal midja, stor rumpa, stora bröst, inga finnar/streck/cellisar, inte för stor näsa, inget som ”sticker ut”.

Tjej på tjej upprepade samma sak och jag tänkte: en perfekt kropp är ju en som FUNGERAR. Som kan ta en från plats A till B, som kan hjälpa en att utföra sitt jobb, ja…att vara i funktion helt enkelt. (Och har man en kropp där funktionen har någon slags variation eller nedsättning finns en massa hjälpmedel som blir kroppens ”förlängda arm” så att säga.) Den sista tjejen som fick säga sitt i intervjun svarar något bra i stil med detta ovan, men berättar att hon förut tränade 12 ggr i veckan, men nu fått balans.

Här är en bild på mig som 19-åring.

Jag hade inte jobbat mig till den kroppen alls. Jag var född sån. Jag var inte nöjd med min kropp då. (What, why?) Ett gott och fredagsmysigt första år som gift senare, vägde jag 10 kg mer och var ännu mindre nöjd. 16 år och fyra graviditeter därefter är jag idag långt mer accepterande och avslappnad. Och så här efter 35 när kroppen VERKLIGEN börjar ge sig på alla sätt och vis, när the youth and firmness is all gone, så älskar jag mig själv mer än förut. Trygghet och ålder går ofta hand i hand. MEN jag jämför mig fortfarande med ”de där” och påverkas av alla ”måsten”.

Som mamma till en dotter i preteen-åldern känns det så viktigt att kunna förmedla just att vi är mer än en kropp. Ja, att vi egentligen ÄR något annat än kroppen. Vem vi ÄR, det är insidan, och vår kropp blir ett yttre skal, något vi använder när vi lever ut dem vi ÄR. Kanske en sportig, energisk person eller en tänkande friluftsmänniska. En dansant matteälskare eller en god lyssnare som gärna använder händerna till en stickning. Jag vill kunna berätta för min dotter, och mina söner också såklart, att kroppen inte är till för att behaga andras ögon i första hand, utan att vara en tillgång för hela LIVET och allt livet bär med sig.

Benen (korta, tjocka, håriga, bleka, långa, slanka, cellulitprickiga, med eller utan bristningar) är till för att ta oss framåt i livet. Till ställen som utvecklar oss, berikar oss och gläder oss. Men de är också till för att gå tillsammans med en vän som behöver sällskap hem på kvällen, eller för att promenera till återvinningen för miljöns skull, eller för att gå med mat till vännen som är sjuk.

Händerna (knotiga, lena, nariga, med eller utan färgade naglar) är till för att hålla barnahänder, smeka partnerns rygg, rulla farmors rullstol, knappa in ett pepp-sms till någon som behöver stöd. För att påta i trädgården för fridens skull, för att baka bröd för att mätta hungriga magar, för att måla så att själen kan få sjunga.

Ögonen (mörka, ljusa, med eller utan smink och fransar) behöver vila från alla ideal som skärmen vrålar till oss genom tysta perfekta bilder. De behöver se sanningen om vem man är i spegeln, men också se någon annan än sig själv. Ögonen kan ge en lugn blick till en stressad kollega, och behöver slutas varje kväll för att orka användas optimalt nästa dag.

Öronen (utstående, stora, små, smyckesprydda eller ej) behöver lyssna utåt, medan hjärtat gör detsamma inåt. Vad lyssnar vi på egentligen? Vilka röster vill vi höra? De som säger att du duger eller vrålet därute (igen) som säger att vi bara MÅSTE lyfta, fylla, botoxa, smala in, förändra, förbättra?

Munnen (smala, färgade, plutande, torra, glänsande, fylliga) är väl det redskap som kan skapa både liv eller död i en annans själ. Vad säger vi om andra? Till andra? Talar vi gott? Hånar vi engagerade 16-åringar eller peppar vi nån som brinner för något? Skämtar vi om våra bristfälliga för att slippa känna att det gör ont eller hyllar vi varandra för dem vi är? Finns det tillfällen när vdet är klokast att vara tyst, och finns det tillfällen där vi måste ryta ifrån? 

Ja, jag kan hålla på att skriva om hela kroppen, haha, det här blev ju JÄTTElångt. Märks att jag är skrivsugen. Men ooo så viktigt att bli hel på insidan när det kommer till sin egen kropp. Jag är verkligen inte där och tycker fortfarande Jennifer Aniston, och Ms Lopez är liksom hur snygga som helst. Men jag är trygg med att tiden i min kropp inte borde motarbetas utan tvärtom, levas med, formas efter och därför tas vara på. Varför kämpa mot tiden? Vi har alla fått det ”recept” vi har fått och är fina som vi är.

Ta hand om hela dig. Men börja på insidan. För mår insidan bra, tar man vettiga beslut gällande sin utsida. Det är väl summeringen av detta inlägg som jag måste försöka förmedla till mina barn. (Så slipper de läsa alla mina rader på bloggen, haha!)

Nä, nu är det alldeles för sent. Armarna med gäddhäng kramar er godnatt.

Läs mer

Flaggan som tappade sitt språk

Blir skogstokig! Svenska Kyrkan har hissat en PRIDEflagga och… 

Nej, sluta inte läs där! För det är inte det jag blir skogstokig på. Jag blir tokig på människan. På internet. På kamper. På strider. Var börjar man?

Pride-flaggan borde inte ens behövas. Alls! 

Vår flagga ska enligt Stiftelsens Nationaldags hemsida vaja för fred och frihet, för vår demokrati, allas rätt till yttrandefrihet och vår respekt för mänskliga rättigheter. Skulle detta hållas i hela vårt avlånga land krävs inga extra flaggor. Men vad läser vi då när vi exempelvis går in på kommentarer om prideflaggan i sociala medier? Det pågår alltjämt en debatt när flaggan åker fram och kommentarerna, som förvisso bygger på yttrandefrihet, är långt ifrån trevliga och kärleksfulla. 

Vill man tänka sig att flaggan faktiskt är ett kors, kan man ju anta att den har något med kristen historia att göra. Och med lite kort googlande verkar just korset i vår flagga ha sitt ursprung och inspiration från tredje kortståget, där européer på ett mindre mänskligt sätt begav sig genom kontinenten med korsbaner.  Men vi behöver nog gå ännu längre tillbaka. För var kom det där korset ifrån, från början? Varför är det ens en symbol?

Vi skippar alla mördarnördar som kommit efter Jesus, han som av kärlek till mänskligheten hängdes på korset och besynnerligt nog verkar ha inspirerat folk som misstolkat Kärlekens Lov till att döda folk (what?hur?). Vi fokuserar vi bara på den där Jesus. Vad gjorde han? Vad sa han?

  1. Han var gudomlig men född av människa, dog för alla människors synder, uppstod och for till himlen
  2. Han gick runt, gjorde gott, hjälpte och botade folk. 
  3. Han berättade att man ska ta hand om varandra, älska sin nästa, förlåta och göra gott.
  4. Han bad oss att gå ut och göra folk till lärjungar dvs att hålla sig nära Jesus, lära känna honom och lära av honom. Till hjälp skickade han den Helige Ande som möjliggjorde kontakt med himlen 24/7. Nice. Att göra folk till lärjungar innefattar alltså INTE att bränna ner hus och hem, döda, förfölja eller att fortfarande år 2019 agera med hat, fysiskt och psykiskt, mot någon som lever som man själv inte vill leva. En lärjunge till Jesus lär av Jesus, inte av mig eller dig. Bekänner man sig som kristen och lärjunge är jobbet att hjälpa nya lärjungar genom att hela tiden peka på Jesus, inte hitta på egna dumdristiga sätt.

På grund av att många som velat kalla sig kristna INTE älskat sin nästa utan levt ut både hat och hot mot oliktyckande, däribland HTBQ-personer, så har PRIDE-flaggan skapats. Ja, det har såklart varit andra än kristna som visat hat och hot, men på grund av att vi liksom inte lever i enlighet med vår egen flagga så vajar nu fler flaggor. Inte svårare att förstå än så. Vad är det att uppröras över? Isåfall att vi missat att älska människan.

Måste sluta med att citera tjejduon Silvers låt Helvetet som är SÅ bra:

Det är så lätt att dras med i strömmen och glömma sånt som är sant
Vi kämpar, vi krigar, drömmer  – för Livet som finns överallt
Och flaggorna som vajat för allt som vi ville, har bleknat och tappat sitt språk
Men vad skulle hända om vi också slutade nämna det hopp som består

För mig, personligen, är hoppet Jesus. Och att hoppet i honom består i evighet och det hoppas jag kunna visa med att liv och mina ord. Alla är lika mycket värda, älska hela människan, älska alla. Så uppfattar iallafall jag att Jesus gjorde. 

Läs mer