Misslyckad och vanlig – och vad har jag?

Det är konstigt det där med föräldraskap. För er som är mitt i föräldra-barn-livet nu eller som för längesedan varit, har säkert erfarit hur det böljar fram- och tillbaka mellan “går ganska bra nu” till “ingeting fungerar”. Det ingår ju i paketet såklart. Ena dagen är alla pigga, andra dagar är barnen piggare än föräldrarna 🙂 Men vad gör man när man känner sig så himmelens misslyckad? Kanske inte alla gjort, men jag var iallafall i ett sådant “inre rum” en dag i maj när göken gol. Valde att slå på alla knappar, förlorade där och då kontrollen, brast och föll ner i avgrunden. Fick säga förlåt till alla i familjen. Säga att jag VERKLIGEN inte var stolt över det som hände precis. Sitta ner personligen hos alla barn och be om ursäkt. Man är väldigt liten då. Men sann. Misslyckad, men vanlig.

Jag lyssnade i morse på en podd där hon som pratade visualiserade en massa “berg” man lätt kunde sätta upp framför sig som hindrade en från att se klart, så att säga. Det var alltifrån vardagspusslet som förälder, till förväntningar från andra och inte minst det berget som inte syns eftersom det är ett berg av “det jag inte har”. Där vill jag stanna upp ett tag. För hur ofta stannar jag inte framför det berget.

Jag har inte tid och det gör att…
Jag har ingen ork så därför…
Jag är inte så pysslig som den där föräldern så mina barn får aldrig…
Jag är inte lika klok som…
Jag kan inte ge det där som andra ger…

Istället för att titta på det jag faktiskt HAR! Jag kan ju bara ge av det jag har – varken mer eller mindre. Och då får man liksom göra det bästa utav det:
– Det går att baka bröd på vitt mjöl, vatten och salt. Måste inte vara surdeg, manitobamjöl eller dinkel.
– Det går att läsa samma saga som vi läst flera gånger om, för att jag inte varit på bibblan på typ ett år tillsammans med mina barn. (Heja bokbussen!)
– Det går att vara en sövd patient när orken att leka kus inte finns 😉
– Och ett hem utan blommor kan vara ett hem som är fyllt av annat. Kramar till exempel.

Och om jag INTE har mycket tid att ägna med barnen i veckan för att livet ser ut som det gör med pendling och de äldstas fritidsaktiviteter, så får jag väl MAXA halvtimmen som finns och bryta “ät inte mat i soffan-regeln” för att iallafall ha två kottar nära intill mig på var sida, tittandes på barnprogram medan jag slänger i mig resterna från middagen. Så att jag sen kan klappa ben och rufsa hår innan det är dags för läggrutinerna. Och ta lite extra tid vid läggningen för de äldre.

Och hallå! Även om det känns klyschigt så är det ju sant, det som jag hörde senast förra veckan, när det kommer till “tråkig matmen”y eller “trött på att bära matkassar och handla”: “Jag är en av de mammorna på jordklotet som kan komma hem till mina barn och servera dem mat ikväll”.

Om vi tänker ett varv till och inte stirrar oss blint på det osynliga berget “Jag Har Inte” ser vi att vi har mer än vi först trodde.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 2 =