Det står ett träd på kullen

Det står ett träd på kullen
Med skira blad som säger
Välkommen hit
Med armar som sträcker sig mot ljuset
Och fötter, rötter. Stadigt står det där
Det står ett träd på kullen

Det blev som en dikt det där, hörni! 

Och trädet jag skriver om, det står vid mina föräldrars hus och är det första ögat ser när man svänger in på deras gård. Varje vår längtar jag. Vet vad som kommer. Nästan barnsligt. För på sommaren är det inte samma magi, när allt är frodigt grönt. Nej, det är när det liksom är kalvigt, barnsligt, skirt. När solljuset fortfarande tränger igenom. Det är då det blir nåt extra hoppfullt.

För då vet man att våren vann i år igen. Att vi faktiskt går mot ”bättre tider”. Ja, trädet blir min garant för att ”det gamla är förbi – något nytt har kommit”.

Jag tänker också att filosoferandet över trädet också vajar vidare i våra egna liv. Att det då och då kommer tillfällen där man känner att nu…nu händer det. Eller, vänder det! Kanske våra egna säsonger inte rullar i kvartetter, men att man faktiskt alltid kan leva med det där hoppet. Att snart…när jag svänger in på en av alla vägar som kallas Livet, då kommer jag se inom mig själv att det är på väg att vända. Att det grönskar. Min vår, eller vad det nu är man vill titulera ”det” med.

Eller som Tomas Ledin sjöng: Här kommer den nya tiden 🙂

Här är en bild på trädet! 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton + 1 =