Misslyckad och vanlig – och vad har jag?

Det är konstigt det där med föräldraskap. För er som är mitt i föräldra-barn-livet nu eller som för längesedan varit, har säkert erfarit hur det böljar fram- och tillbaka mellan “går ganska bra nu” till “ingeting fungerar”. Det ingår ju i paketet såklart. Ena dagen är alla pigga, andra dagar är barnen piggare än föräldrarna 🙂 Men vad gör man när man känner sig så himmelens misslyckad? Kanske inte alla gjort, men jag var iallafall i ett sådant “inre rum” en dag i maj när göken gol. Valde att slå på alla knappar, förlorade där och då kontrollen, brast och föll ner i avgrunden. Fick säga förlåt till alla i familjen. Säga att jag VERKLIGEN inte var stolt över det som hände precis. Sitta ner personligen hos alla barn och be om ursäkt. Man är väldigt liten då. Men sann. Misslyckad, men vanlig.

Jag lyssnade i morse på en podd där hon som pratade visualiserade en massa “berg” man lätt kunde sätta upp framför sig som hindrade en från att se klart, så att säga. Det var alltifrån vardagspusslet som förälder, till förväntningar från andra och inte minst det berget som inte syns eftersom det är ett berg av “det jag inte har”. Där vill jag stanna upp ett tag. För hur ofta stannar jag inte framför det berget.

Jag har inte tid och det gör att…
Jag har ingen ork så därför…
Jag är inte så pysslig som den där föräldern så mina barn får aldrig…
Jag är inte lika klok som…
Jag kan inte ge det där som andra ger…

Istället för att titta på det jag faktiskt HAR! Jag kan ju bara ge av det jag har – varken mer eller mindre. Och då får man liksom göra det bästa utav det:
– Det går att baka bröd på vitt mjöl, vatten och salt. Måste inte vara surdeg, manitobamjöl eller dinkel.
– Det går att läsa samma saga som vi läst flera gånger om, för att jag inte varit på bibblan på typ ett år tillsammans med mina barn. (Heja bokbussen!)
– Det går att vara en sövd patient när orken att leka kus inte finns 😉
– Och ett hem utan blommor kan vara ett hem som är fyllt av annat. Kramar till exempel.

Och om jag INTE har mycket tid att ägna med barnen i veckan för att livet ser ut som det gör med pendling och de äldstas fritidsaktiviteter, så får jag väl MAXA halvtimmen som finns och bryta “ät inte mat i soffan-regeln” för att iallafall ha två kottar nära intill mig på var sida, tittandes på barnprogram medan jag slänger i mig resterna från middagen. Så att jag sen kan klappa ben och rufsa hår innan det är dags för läggrutinerna. Och ta lite extra tid vid läggningen för de äldre.

Och hallå! Även om det känns klyschigt så är det ju sant, det som jag hörde senast förra veckan, när det kommer till “tråkig matmen”y eller “trött på att bära matkassar och handla”: “Jag är en av de mammorna på jordklotet som kan komma hem till mina barn och servera dem mat ikväll”.

Om vi tänker ett varv till och inte stirrar oss blint på det osynliga berget “Jag Har Inte” ser vi att vi har mer än vi först trodde.

Läs mer

Det hänger aldrig på en

Så här i valtider kan man som cyklist inte undvika nedhamrade plakat utmed cykelvägarna. Om EU-valet, förtydligar jag. Jag tycker det är kul att titta på alla partiers kreativa sätt att framställa sitt budskap. Klockrent ibland – mindre träffsäkert andra gånger.

Jag är tämligen oinsatt i politiken egentligen. Tycker såklart en massa (som så många andra) men kan nog för lite för att egentligen argumentera i sakfrågor. Men jag hajar till när jag passerar moderaternas skylt med texten “Tomas Tobé ska göra Sverige tryggare”.

Jag blir genast missmodig. Tanken med budskapet är gissningsvis “rösta på oss så bestämmer vi en massa bra saker som gör att Sverige blir tryggare”. Men genom att sätta EN person som svaret på hur man får ett tryggt samhälle missar man ju hela poängen med vad ett samhälle betyder, menar jag. Medmänskligheten, hela kärnan eller grunden för ett tryggt samhälle kräver insatser från oss alla. Det är ett samhälleligt ansvar och en plikt. Vi kan inte stå som passiva förstå-sig-påare och hoppas att nån där borta i Bryssel eller bakom politikens väggar ska ordna tryggheten. Det är ju i all sin dar ALLAS vårt uppdrag.

Kolla in vad den säkra källan wikipedia skriver om ordet samhälle: Samhälle härrör från det latinska societas, vilket betyder “sällskap” eller “förbund” och kommer från socius som betyder “följeslagare”, “kamrat” eller “partner”. Det latinska ordet är sannolikt relaterat till verbet sequor, “att följa”, och kan från början ha betytt “följeslagare. Ordets betydelse kan också sammanfattas som “grupper av personer som kan uppfattas som en enhet”.

Jag uppfattar varken ordet sällskap, förbund, partner, att “kroka arm och slå följe” eller en enad grupp, när jag läser plakatet om ett tryggare Sverige (och Europa då? För är det inte EU valet handlar om? Men moderaterna fokuserar i just detta budskap enbart på sitt eget land och inte på gemenskapen EU, men det orkar jag inte reflektera över nu)

Det blir så tokigt att som parti lyfta fram en “frälsare” när ansvaret vilar på oss alla. Och det är DET som måste fram, anser jag. I alla beslut. Hur skapar vi ett samhälle där gamla svenskar, nya svenskar, kreti och pleti, hög och låg finner gemenskap, en sann känsla av att höra samman och tillsammans ansvara för att hålla Sverige (Europa, världen…) tryggt, säkert, bildat, rent, hälsosamt, vackert, honorable och fritt från våld, nöd och maktmissbruk. Svaret är inte att EN ska fixa det åt oss. Och även om jag förmodar att inte tanken med texten på plakatet är just sådan, så ger tonen mellan raderna känslan av att putta ansvaret bort från oss själva och hoppas på nån “därborta”.

Jag tillägger så här mot slutet också att vi måste ju inse att våra olikheter som människor visar sig i den politiska färgpaletten. Vi som valt er alla som sitter i riksdag och regering, ni är ju våra representanter. Hos er bör det arbetas mot att skapa en gemensam känsla av att VI TILLSAMMANS vill skapa ett tryggt Sverige, även fast vi tycker olika. Se till att tillsammans komma fram till basala beslut som skapar ett tryggt samhälle och lägg ner pajkastningen. Please! Eller peace menar jag. <3

Läs mer

Det står ett träd på kullen

Det står ett träd på kullen
Med skira blad som säger
Välkommen hit
Med armar som sträcker sig mot ljuset
Och fötter, rötter. Stadigt står det där
Det står ett träd på kullen

Det blev som en dikt det där, hörni! 

Och trädet jag skriver om, det står vid mina föräldrars hus och är det första ögat ser när man svänger in på deras gård. Varje vår längtar jag. Vet vad som kommer. Nästan barnsligt. För på sommaren är det inte samma magi, när allt är frodigt grönt. Nej, det är när det liksom är kalvigt, barnsligt, skirt. När solljuset fortfarande tränger igenom. Det är då det blir nåt extra hoppfullt.

För då vet man att våren vann i år igen. Att vi faktiskt går mot ”bättre tider”. Ja, trädet blir min garant för att ”det gamla är förbi – något nytt har kommit”.

Jag tänker också att filosoferandet över trädet också vajar vidare i våra egna liv. Att det då och då kommer tillfällen där man känner att nu…nu händer det. Eller, vänder det! Kanske våra egna säsonger inte rullar i kvartetter, men att man faktiskt alltid kan leva med det där hoppet. Att snart…när jag svänger in på en av alla vägar som kallas Livet, då kommer jag se inom mig själv att det är på väg att vända. Att det grönskar. Min vår, eller vad det nu är man vill titulera ”det” med.

Eller som Tomas Ledin sjöng: Här kommer den nya tiden 🙂

Här är en bild på trädet! 

Läs mer