Om han som fryser i snön

Igår satt jag på tunnelbanan. Jag råkar ge en ung behövande man en lite för lång stund med blicken. Ett litet “hej” ger jag för att vara vänlig och det är tillräckligt för att han ska sätta sig framför mig. Jag tänker “åh nej!” och skäms för att jag tänker det.

Han räcker fram till mig och presenterar sig som “Adrian”. Nästan samma som mitt namn, hinner jag tänka.
– Vad heter du? frågar han.
– Andrea, svarar jag och undrar om han får samma reflektion över namnet. Men han har ju viktigare saker att tänka på… sin överlevnad.
– Kallt ute. Thnö, läspar han. Fryther med mycket thnö. Min hund.
– Ja det är kallt ute, bekräftar jag oerhört larvigt. Vad säger man? Vad svarar man?
– Lite pengar? Han ber och önskar något jag inte kan (eller vill) ge.
– Nej, tyvärr, skakar jag på huvudet. Har inga pengar.
– Lite? Kallt ute med thnö.
– Gå till Svenska Kyrkan, försöker jag och hoppas att han fattar vad jag menar med härbärgen och diakonala behjärtansvärda tjänster som Svenska Kyrkan outtröttligen möter behov igenom. God bless them in abundance for that.
– Jag kommer, de thäger gå, invänder han. Pengar?
– Nej tyvärr… och en del av mig vill förklara varför jag inte vill ge men det är så FEL att ens yttra ord som fadderbarn, ensamkommande och kläder och leksaker som hamnat hos behövande i stan där man bor. Det är så OVÄRDIGT att säga att jag inte VILL. Fast det var sant. Jag ville inte hjälpa. Jag hjälper på annat håll, säger jag till mig själv.

Dagen går och jag glömmer bort incidenten. Jag går i skolan, tar tåget hem, promenerar till bilen. Den på morgonen oskottade och nästan obestigbara trappan är nu både snöröjd och sandad. Vintervädret har kommit med besked. Drivor av snö och det är verkligen kallt. Vinden biter i kinden och jag tänker som vanligt att “huvva, jag gillar INTE att frysa”. Och alltid när det är höst och vinter tänker jag på dem som är uteliggare och hur otroligt hemskt det skulle vara att sova ute eller att sitta utanför en affär en hel dag. Skulle ALDRIG palla, inte ens för flera tusen spänn alltså. Och det är då som Adrian dyker upp inom mig igen. Honom som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen. Hans städade yttre och läthpande försök till konversation. “Kallt ute..fryther…thnö”.

Ja, Adrian. Det är kallt. Olidligt kallt idag. Förlåt, att jag inte hjälpte dig. Jag tänkte på mig själv, jag ville inte. När jag sätter mig i bilen försöker jag trösta mig med att “ingen kan hjälpa alla”. Men de orden räcker liksom inte när man vet att Adrian, och många med honom, fryser just nu. Igår, när vi sågs, och idag och alla andra vintriga dagar.

Det gör ont.

Jag sitter i min soffa med sockor på och en varm stickad kofta. Jag är frussen av mig och kommer troligen ha sockor och en varm filt ovanpå mitt redan tjocka täcke, för att kunna somna. Barnen har värmeflaska och värmekudde i sina sängar. Har precis lånat ut flera filtar över en natt till några tillfälligt behövande. Det ville jag tydligen. Men Adrian. Vad har han?

Ja, pengar från mig i sina kalla fickor det har han då inte. 🙁

 

2 thoughts on “Om han som fryser i snön

  1. Bra skrivet. Precis så.
    Men du kan ju som sagt inte hjälpa alla. Och du lånade ju ut filtar till andra frysande ikväll, tänker att det även finns fler goda människor som dig som lånade ut en varm filt till Adrian.
    Det du gör är fantastiskt och ännu bättre att du skriver om det. Men hav förtröstan i att det finns fler som dig, fler goda människor med medkänsla. Stärk dig med allt det du gör istället för allt det du inte gjort ❤

    Anmäl kommentar

    1. Sant, i Sthlm finns många hjälpande händer och jag hoppas vid Gud att alla de som behövde hjälp i natt fick det. Har precis lyssnat på Tomas Sjödins Vinter i P1 och blivit inspirerad. Har inget att göra med inlägget men passar på att tipsa om det 😉

      Anmäl kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − två =