Summan av kardemumman och en längtan för nästa år

Igår kom min son med en fundering som resulterade i en alldeles för sen kväll med våra två äldsta men som samtidigt gav oss djup i vår relation till våra egna barn.
Mamma, kan du sitta med mig när jag äter min kvällsmacka? När var du riktigt rädd nångång? Berätta du så berättar jag.

Jag satte mig hos honom och sedan anslöt sig både storasyster och make och sonen inbjöd alla att berätta om rädslor, lycka, ledsamheter och sånt vi stött på i livet. Eller när man blir arg på sig själv. Eller att man faktiskt kan bli arg på såna man inte ens känner som handlar i orättvisans egotrippade förödmjukande namn. 

Roligast tyckte barnen det var när jag och min man berättade om sånt som hänt när vi var små. 

Imorse låg vi i sängen och funderade. Hur blev det? 2016. Våra barn, våra bonusbarn, vår relation, skola/jobb/föräldraledighet. Vi såg ljusglimtarna, våra dejter på tu man hand, utmaningen med skolan för de allra äldsta och hur bra hösten ändå fungerat som helhet. Men vi insåg att 2017 kommer att bli speciellt eftersom båda kommer vara sysselsatta med studier och jobb till hösten. Den minste kommer skolas in utan lyxen att vara hemma ett par dar i veckan som de andra tre varit. Hur kommer han orka? Kommer vi klara våra nya roller och hur kommer de kommande 3 åren med en studerande mamma bli?

Jag sa att jag märker nu att jag ser fram emot att slippa småbarnsårens blöjbyten, trots och dagliga vägledning i alla moment även om jag nästan dagligen ser på de minsta och vill stanna tiden. Jag längtar nämligen just efter sådana här gyllene stunder som gårdagkvällen. Familjen kring bordet, delar livet, trivs i varandras sällskap och fördjupar relationen.

Ja, det kändes faktiskt som om vi kom varandra närmre igår. Och jag hoppas att 2017 får bjuda på fler sådana tillfällen. Det får jag träna på. Att inte rusa runt i huset med alla “måsten” utan stanna upp och ta mig tid för dem, för oss. Jag hoppas också få en sådan relation att det finns en naturlig längtan att umgås med varandra utan att man liksom ska “ta dem” från sina kompisar eller “slita dem från skärmarna”.

Jag vill passa på att önska dig som läser ett 2017 med frid, glädje, gemenskap och kärlek.

Kram från Andrea

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + fem =