Första gången 4-barnsmamman ångrar 4 barn

På riktigt. Jag har ALDRIG ångrat att vi skaffade ett, två, tre, fyra barn. Förrän idag. First time.

Min man är i Östersund och min dotter har spelat fiol ett läsår för att äntligen få visa upp vad hon lärt sig, tillsammans med flera andra barn. Jag är således ensam övervakare över de tre grabbarna på konserten fast jag egentligen bara vill vara en åskådare.

Och jag, som inte klädde min tjej i rosa från dag ett eller daltade med henne som det ”svaga” könet utan har gett henne möjlighet att ta för sig, måste just idag framhålla att tjejer i allmänhet är mer skötsamma och killar är sjukt jobbiga och ostyriga ibland. (Imorgon hade jag kanske skrivit annorlunda).

En klättrar upp på ett element, ställer sig vid dörren och hoppas få gå med motivet ”tålamodet är slut” eller slänger upp fötterna på framförvarande stol. De två äldsta tjafsar om var händerna ska vara på armstöden, och den minsta hade sprungit runt i hela rummet om jag inte hållit honom i famnen mesta delen av dessa 45 minuter.  Jag valde strategiskt sista raden för att inte störa andra och tillät pojkarna stå i strumporna på stolarna för att se bra. Ettåringen tillät jag också gå från en stol till en annan för att han skulle ha något att göra. Jag hade händerna fulla, minst sagt. INGEN av de tre satt still nämnvärt länge. De två äldsta får möjligen en kvarts stjärna för den första kvarten kanske. Men sen leker den ena med solglasögon och den andra hoppar jämfota ner från stolen så att desamma böjs. Det leks med servetter som fiskats upp ur min handväska. And so on and so forth.

Och varför var jag där? För att hålla koll på mina tre myror-i-brallan-söner? Nej, för att se, njuta av och vara stolt över min dotter. Jag ville ge henne min fulla uppmärksamhet, suga in det som skedde på scenen, spricka av stolthet och bara titta.

Men jag fann mig själv stå där, när myrorna krigade som värst i deras brallor, och tänka: ”varför skaffade jag fyra barn?” Första gången. Sorgligt.

Vad är det för fel på killar egentligen? hann jag (tyvärr) tänka. Så här hade det INTE varit om jag haft döttrar. Tre söner är sjukt krävande alltså. Sen tänker jag: vad är det för fel på mig som uppfostrat fram dessa klätterapor som inte vet hur man beter sig? Folk måste tro att jag är sjukt dålig morsa. Idag tror jag inte till hundra procent på orden om att ”barn gör rätt om de kan”. Ibland ska man göra rätt för att situationen kräver det, vill jag tänka idag. Även fast man inte vill. Man visar liksom upp sin bästa sida, så får man springa sen. MÅSTE man ha en lektion i ”så här gör du” innan man går in på offentlig plats? Suck.

Skällde på barnen hemma. På den äldsta mest som jag ville förvänta mig mest av, på den minsta minst för han är ju bara 1 ½. Man beter sig inte hur som helst när man är på en konsert, man visar sin syster att hon är viktig, vad hade ni tyckte om ni visade upp något och ingen brydde sig utan klättrade på element? I 90 minuter kan ni sitta stilla framför TVn när vi kollar på film på helgen. Jag vet att ni kan. Nu går ni (de två äldsta) och ber om ursäkt att ni störde på er systers konsert. Fönstret lite öppet ut mot gatan, undrar vilka som hörde. Sorry. Tänker så här efteråt: ska de minnas mig som en sån där mamma som var arg hela tiden? Som slår med handen på mitt eget lår och väser mellan tänderna och att ”jag blir så ARG när du…”

Sen ligger jag där (fortfarande trött och påverkad men inte arg längre över kvällens match i konsertsalen) och luktar på min ettårings doft av dreglad kudde blandat med vattenduschat hår och tänker att; det här är så ljuvligt. Jag har fått en dag till med mina små pojkar. En dag till tillsammans i livet. Jag drar in ett djupt andetag med näsan, i vetskap om att jag inte kommer att ligga så här varje kväll tills döden skiljer oss åt. För de blir stora sen och jag kanske inte är lika populär som kramsällskap då. Är det värt att hålla på och arga av sig så mycket? Varför håller jag på? Jag har inga bra svar idag. Men imorgon, ja då hoppas jag på att få en dag till med dem alla sex. Oavsett dagsform. För vi får bara det vi får. En tuff dag är också en dag. Tack Gud för den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton − 7 =