Oviss framtid?

Hjälp! Jag har tittat på tre avsnitt av Gympaläraren de senaste veckorna och blir sjukt provocerad varje gång. Inte av Kalle, även om jag inser att hans lilla men ändå stora och viktiga insats bara hjälpt för stunden även om hans mål säkert var nåt annat. Det är tydligt att han brinner för sin sak men ibland krockar det lite med skolans värld (vilket ju är bra ofta. Att skaka om och bete sig annorlunda..) Men nu svamlar jag. Tillbaka till det där som provocerade mig.

Alla teenagers. De som är hälften så gamla som jag.

De som hoppar ur fönstret på en lektion, beter sig sjukt respektlöst mot vuxna och som kommer till lektionerna oförberedda. Det kändes som en generell inställning hos högstadiebarnen att de liksom kan prata bort saker inför de vuxna, köra sitt eget race och strunta i vad läraren sa. Jag får nästan ont i magen.

Och samtidigt känns det som att detta blir ett pensionärsinlägg med orden “det var bättre förr”. Det var det inte. Men det känns som om det då var en klick som betedde sig så och nu är det liksom en generell inställning kring hur man agerar (eller inte agerar) som liksom gör att klimatet på skolan verkar annorlunda.

Ska mina barn bete sig så mot de vuxna? undrar jag i min kanske obefogade rädsla. Är det ett sånt här samtalsklimat det ska vara? Att läraren är värd noll och man får säga och göra hur man vill på en lärares lektion?

“Jag har ingen lust, jag orkar inte, jag vill inte” har aldrig funnits i min hjärna så länge jag studerat. Eller jo, kanske jag orkar inte just nu, men klart som sjutton att jag ändå gör det. För man gör de uppgifter man får, precis som man gör de uppgifter man är ålagd i sitt arbete. Jag låter sjukt gnällig. Sorry. Och förlåt alla teenagers därute, jag har gissningsvis missbedömt de flesta av er. Men de här tre avsnitten har liksom mest visat på den dåliga attityd som finns bland elever gentemot sin skoltid och sina lärare.

Klyschor som “det är inte lätt men det är rätt”, eller “du investerar i din framtid” står sig svaga i ett sådant här präktigt sammanhang men HALLÅ?! Var är känslan av stolthet över sin skola, över att man får utbildning, över att man lär sig saker? Var är respekten för lärarna?

Jag har inga facit för framtiden. Kanske min egen dotter kommer svamla bort lektioner eller min egen son säga att “jag skiter i det där”. Jag önskar jag kunde säga “nej så kommer det verkligen inte bli”. Men det kan jag inte. Det gör mig lite orolig inför hur jag kommer vara som tonårsförälder. Om jag kommer trycka in viktiga principer över vett och etikett så att de iallafall har en grund innan tonåren börjar eller om jag kommer hönsa efter dem och se till att de “beter sig rätt”. Vad nu rätt är. Min stora önskan är ju att alla mina barn ska komma i tid till lektionerna, göra sina läxor, få godkänt på proven om de har förutsättningar för att få det, lyssna på läraren, inte skolka, käfta emot eller strunta i att göra sitt eget bästa utan att jämföra sig med andras bästa. Puh! Värsta kravlistan ju.

Väldigt spretande inlägg. Vad blev det av det här? Mamman med oro inför framtiden?? Jag vet int’. Nu ska jag väcka den som har längst kvar till tonåren. <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 5 =