En bit av verkligheten

Jag råkade hamna mitt i ett program på P1 där svenska kustbevakningen varit delaktiga på Medelhavet. De hade bl.a. hjälpt en pojke från Eritrea och hade på något sätt fått respons från honom när han kommit till Sverige.

Personen som intervjuades berättade att det var så betydande för besättningen att få denna respons. Att se att det bakom deras jobb fanns människor. Människor som det faktiskt blev en skillnad för, att de var där och hjälpte. Deras jobb blev liksom en pusselbit i den här pojkens livsresa mot en framtid.

Och det fastnade i mig.

Hur viktigt det är att få en liten bit av någon annans verklighet för att växa som människa, för att få en nyans till av livet, kanske till och med för att få ytterligare en bit i meningen-med-livet-pusslet. 
Vi, som familjehemsföräldrar, kanske får denna möjlighet varje dag, tänker någon. Rimlig tanke, tycker jag.

Men nej.

Vi har vardag här precis som alla andra. Vi sitter med läxor, utvecklingssamtal, påminnelser om att dricka vatten eller truga för varierad mat. Precis som vi gör med våra egna barn.

Men sen. Från ingenstans. Då. Ja, då kommer den där meningen som välter omkull en för en stund. Om skrämselskott i luften, fall från lastbilsflak eller en båt som läcker in vatten. Mitt i matlagningen eller kring bordet när våra egna somnat.

Då får vi en bit från en annan verklighet än vår egen. Den de flytt ifrån. Och med ens växer jag, djupnar jag, vidgas jag. För det finns mer än mitt eget liv och “de mina”. Är det här bara “förunnat” människor som råkar arbeta kring det som rör just människor som varit på flykt? Nej, man behöver inte resa över ett medelhav utan flytväst, för att ha en annan verklighet att dela med sig av.

Det är bara att titta över häcken hos grannen så finner vi alla någon med en annan livshistoria än ens egen. Det gäller bara att inte blunda för sådana tillfällen. 

För vi finns till. Allihop. För varandra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × tre =