Tiden går och jag med den

Det är oundvikligt. För varje andetag, blinkning och stund går tiden framåt.

Ibland önskar jag att den stod still. Som när mina läppar fastnar på en mjuk ettårig kind, som aldrig någonsin kommer vara så mjuk igen. Eller när jag och min man tittar på TV och har varsin tonåring på vardera sida om oss, sovandes. När alla fyra kids i bilen stämmer in i Mora Träsks Klappa-händer-sång “HEJHEJ!” – då ler jag och önskar stanna där och då.

Men det går inte. 

Bilen rullar, sången spelar vidare, tonåringarna vaknar och ettåringen fyller två i höst.

Tiden går och jag med den.

Just nu domineras veckorna av studier och familj. Jag hoppas på fyra års studier och tänker att “tiden går så fort. Fyra år går på ett kick”. Men under dessa fyra år kommer min minsting lära sig prata, cykla och kanske till och med läsa. Min treåring kommer ha gått från förskolans lilla värld till stora skolvärlden. Min sjuåring kommer att bli en mellanstadiegrabb och min snart nioåriga dotter kommer att vara tonåring och kanske kommit in i puberteten.

Om fyra år har vi tvåspråkiga tonåringar här hemma. Ja, en som kanske flyttat hemifrån? Vad händer då?

Jag vill inte missa något. Jag vill finnas där, se, känna, lukta på halsar och smeka fötter. Torka tårar, peppa för läxorna, visa vägen. Spricka av stolthet, skratta åt tokigheter, pussa godnatt, hålla en hand och viska fina ord. Jag vill nog till och med torka smulor och hänga tvätt 🙂

Tid. Du som obarmhärtigt drar mig framåt. Jag är nu. Och där vill jag vara. Också. Här och nu, med dem jag älskar mest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre + 18 =