Drabbad och…sen kom påsken?

Ett lite spretigt inlägg kanske följer här. Gissar jag.

Jag har inte skrivit på ett par, tre dar. Jag är liksom blockerad i mitt sinne. Min själ har, förutom vardagslivets puls, varit helt indränkt i känslor kring Bryssel.

Inte för att jag tror att attackerna i Bryssel tog fler liv än i tex Syrien.
Inte för att detta var mer extraordinärt än Paris eller 9/11.
Inte för att det handlade om IS och terror.

Utan för att det för en stund kändes som om att jag var där.

Jag satt nämligen i bilen och lyssnade på radio när jag fick reda på att den första explosionen precis ägt rum. Och jag tycker förstås att det är fasansfullt. Det märks på hur de pratar att det är är nytt, färskt och väldigt stora (och allvarliga) nyheter. Stämningen på nåt sätt. När jag lyssnar på radion säger de plötsligt. Där och då i bilen; vänta, nu får vi höra att det skett ytterligare en explosion i tunnelbanan.

Jag var verkligen inte där. Jag var inte rädd, skadad eller bevittnat döden på nära håll. Men jag var ändå där. På något sätt drabbade det mig så starkt att lyssna precis när det hände. Jag grät i bilen över ondskan i världen, över hur människor kan bete sig så grymt mot varandra. Så uttänkt för att skada.

Det gör ondare att vara där, förstår jag. Men det gjorde ändå ont i mig.

Därför har jag liksom varit lite avtrubbad i sinnet de senaste dagarna och plötsligt ser jag påskkärringar på skolgården. Ja just ja, det är ju påskhelg. Oj. Den bara kom helt plötsligt. Har inte ens tagit ner påsklådan, även fast vi har både påskris och lite för året gjort påskpynt.

Nu ska vi fira påsk. Den helg som firas till minne av att någon vann över ondskan. Ljuset vann över mörkret.  “…och mörkret har inte övervunnit det(ljuset)” står det på ett ställe i böckernas bok. Det är en sanning jag får påminna mig själv om de dagar när mörkret slår hårt. Det finns faktiskt mer ljus än mörker runtomkring oss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 4 =