Frans-tid eller framtid?

Ingen missade väl Frans, the young winner of melodifestivalen. Frans, Zara Larsson, Lisa Ajax och alla andra unga stjärnskott imponerar på mig (verkligen!) och inspirerar dagens barn. Det är inte fel men ibland känns det som om barnen glömmer något. De glömmer liksom vad gammalt hederlig arbete är.

Jag tittade tidigare på Wild Kids och  i ett av programmen pratar barnen kring lägerelden om jobb. Så här lät konversationen:

-Vill du bli skogshuggare? lite skämtsamt till den som högg ved.
– Nej jag vill bli skådespelare (eller veterinär).
Tjej: -Jag vill bli fotbollsstjärna
Kille: Jag vill bli rockstjärna

Rockstjärnekillen, typ 11-12 år, fortsätter:
– Jag fattar inte varför man måste jobba för att få pengar, borde inte alla kunna leva utan att behöva åka till jobbet varje dag? Jobba äta sova…det är inte så man villa leva…åka till jobbet varje dag. Att vara rockstjärna är ju iochförsig också ett jobb men inte som typ en rörmokare. Det är ju inget roligt jobb. Att stå på scen och göra folka glada, det är ju ändå kul.

En annan säger: det känns inte så jättekul att jag MÅSTE ha ett jobb när jag blir stor. Jag vill inte ha jobb för jag vill ha kvar barnet inom mig, och det vet jag inte om jag kan när jag jobbar.

Så här kanske vi också tänkte i 11-årsåldern. Jag minns inte hur vi pratade med varandra faktiskt. Men det känns så synd att det enda man vill bli idag är typ kändis och man gillar inte tanken på jobb.

Varför är det så? Medlar vi vuxna den bilden till våra barn; uää, nu måste jag släpa mig till jobbet igen. Jag gillar måndagar då allt “drar igång” igen, men otaliga är facebookstatusarna som vittnar om måndagsångesten. Vad visar vi våra barn isåfall? Att jobbet är hemskt eller att vi själva är odugliga arbetstagare som tager fel arbete? För man vill ju inte jobba på ett jobb man inte trivs på? Eller? Och visst är det så att man själv bidrar till arbetets trivsel?

Det kanske blir enklare för barnen att drömma om en Frans-tid än en framtid när vi själva kommunicerar arbetet som ett jobbigt måste?

Något jag tror är jätteviktigt att vi berättar för våra barn, förutom att arbetet ger mat på bordet och betalad hyra, är WOW-faktorerna med arbetet:

“Vi arbetar för att du ska ha ett sjukhus att gå till när du bryter benet, en tandläkare att gå till om du får ett hål, en kurator att gå till om du mår dåligt i hjärtat på högstadiet.
Vi arbetar för att vi ska slippa åka på gropiga, knöliga 1800-talsvägar. Jobbet hjälper oss att inte bli insnöade. Att vi jobbar leder till att vi kan gå gratis på museum i Stockholm. Är det inte fantastiskt!
Vi arbetar för att du ska kunna få utbildade lärare i en skola som har tak, väggar, skolböcker och skolmat. Lärare som lär dig allt de kan så att du också kan få ett arbete i framtiden och hjälpa oss att göra Sverige till ett superbra land att bo i.
Vårt land kan till och med bli så bra att vi föräldrar får bli farmor och farfar utan att ruttna bort och bli bortglömda, imatade och smutsiga.  Och förresten; vill du, när du studerat så pass att du har chans att få ett bra jobb, så kan du ha både en Frans-tid och en framtid.
Men att vi tillsammans, vi som är POPULATIONEN bygger ett sjysst land och du med när du blir stor, det är liksom värt mer än att bli POPULÄR för en stund.
Och vet du, att jobba är jättekul! Man kan VISST ha kvar barnet inom sig! Häromdagen spelade min kompis in en stumfilm på skoj, på sitt jobb. Kul va! Och man får vänner på jobbet, precis som på Wild Kids, det blir som ett gäng som delar med och motgångar med varandra.
Tänk vad grymt bra det är att ha ett jobb!”

Så skulle man kunna säga. Eller på tusen andra sätt. Alla sätt är ju bra (utom de dåliga:)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − 19 =