Fågelsång och tystnad (om återhämtning)

Igår satt jag på ett möte med några bekanta varav en kände sig sliten  efter att ha legat sjuk, men liksom inte riktigt kommit gång på 100 % än. Halvfart liksom. Jag kände med honom. Förstod att det inte är så lätt att liksom säga “hejsan svetsan, det är bra imorrn!” när kroppen tydligt och starkt säger “vänta på mig, jag är inte färdig än!”. Jag tänkte på honom lite grann efteråt.

Och idag när jag njöt i fulla drag av skönsången från alla möjliga fåglar, var röster spritter och sprätter av vårigt liv kom jag att tänka på honom igen. Och jag tänkte återigen på fåglarna. Hur tysta de varit under vintern. Ett och annat läte har jag ju hört under vintern men den här bubblande överalltsången är faktiskt….frånvarande en lång stund. Inte hela året, men en viss tid.

Och det är precis som det ska vara.

Det är bestämt så. Vila, halvfart och survival står kanske på fåglarnas to-do-lista på vintern. De drar sig in till skogarna, söker skydd och letar mat. Ungefär så. Och det är den ordningen som ska råda i säsongens liv liksom.

Precis som det är i vårt liv. I våra kroppar som ska orka leva, jobba, ta hand om familj, vänner och grannar…och inte minst oss själva. När kroppen säger stopp av olika anledningar är vila, halvfart och survival-mode ett måste för att vi ska “säsonga färdigt”. Fara till skogs och ladda batterierna för att sedan, när ljuset återvänder i kroppens alla celler återvända med vibrerande liv, precis som ystra vårfåglar.

Vila, du som behöver, det är precis som det ska vara.

One thought on “Fågelsång och tystnad (om återhämtning)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 + 3 =