Mållös, upprymd, tacksam, bedrövad #hjälp

Har ingen bra titel till detta inlägg. Vet inte var jag ska börja eller sluta heller. Jag bara skriver. Svårt att få det kort men värt för dig att läsa, tror jag. Välkommen in i mitt hjärta en stund.

Jag har suttit i ett rum idag. Ett rum lika stort som min dotters ungefär. Skillnaden är att i hennes rum bor…hon. I det rummet jag besökte bor…sju stycken. Och idag var vi 17-20 stycken i det rummet (folk kom och gick). Samtidigt är detta en lyckans dag. För alla som kom och gick i det här “studentrummet” eller vad man nu ska kalla det, de kom för samma sak; att glädjas tillsammans med en far som återförenats med resten av sin familj. Det knackade ständigt på den halvöppna dörren så att alla över en liten kopp kaffe, ett stycke frukt eller ett glas läsk skulle visa deltagande i detta. Fint.

Jag var mållös. Tittade på storögda barn, blyga barn, nyfödda barn, människor i tofflor och sjalar, mammor och pappor, vänner, grannar, barn med jackor på inomhus. Väldigt främmande och speciellt och samtidigt välkomnande. Folk hälsar på speciella sätt, olika beroende på vem man är och vem man hälsar på, men alla ska känna sig sedda.

Jag var samtidigt upprymd. Efter några enkla knapptryck på min telefon igår och några sms senare satt jag med bilen full av kläder, skor, leksaker och sängkläder till de som inget hade. Jag var så glad över allas hjälpsamhet i kvarteren där jag bor och i församlingen jag är med i. Alla vill bidra om de kan. Wow!

Vi lassar in kasse efter kasse i den där porten och när jag sedan välkomnas in i det rum jag nyss beskrev blir jag inte bara välkomnad utan betjänad. Betjänad. Det är ett vackert ord. Betjänad av min egen trettonåring. (det är kärlek by the way) Han kommer med en kanna vatten och en stor bunke. Han häller vatten över mina händer så att jag blir ren inför maten. Han serverar dricka. Någon annan kommer med hemlagad mat. En släkting kommer med kaka, hembakt bröd, frukt. Och när den (självklara) frågan kommer om jag vill ha kaffe svarar jag: Absolut! (Alla vet att jag INTE dricker kaffe.) Men här är kaffet inte bara en dryck man får genom en knapptryckning och som man sedan sveper i sig. Här är kaffestunden nästintill en ceremoni. Det rostas bönor, röken ska vandra runt i hela rummet. Vi ska känna på doften och bekräfta den. Vatten värms. De rostade bönorna drar i en speciell kruka. Vi får vår lilla kopp, smakar och bekräftar den som lagat kaffet med bejakande ord. (Det bör man annars samlas alla koppar in och kaffet görs om har jag lärt mig) Kaffet, berättar min stolsgranne, är en gemenskap – inte en dryck.

Jag sitter där i 90 minuter ungefär. I 90 minuter är jag i en helt annan värld i mitt eget hemland. Och det slår mig hur självklart vissa saker är. Att man ställer upp, att man deltar, att man förväntas hjälpa till. Storasyster bär lillebror på ryggen. Fem barn i en säng sitter knäpptysta och samsas om en mobiltelefon. Kroppskontakt är självklart, inget är för trångt eller för nära. Inget är mitt. Allt är vårt, vi har det ihop. Så hade mina barn aldrig betett sig. Jag blir ödmjuk.

Och jag är bedrövad. Att människor har det så svårt att man måste lämna sin kultur, sitt hem, sin trygghet och fara långt mot ett helt nytt land. Att de bor sju stycken i ett rum som saknar toalett och bara har en kokplatta i hallens pentrygarderob. Hallen är väl 2 kvadrat. Jag är också sorgsen över att det är så svårt för oss här i Sverife. Jag är själv tvekande, famlande mot detta/dessa nya. Hur gör de här då?  Hur förhåller vi oss? Vad då “bygga relationer”?  Vad kommer hända med Sverige? Jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag är ledsen över vår egen tafflighet. Att vi har så svårt att bara välkomna. Det ÄR svårt att ta steget över någons tröskel första gången, men när man väl gjort det en gång vågar man fråga både en och annan nyanländ en massa saker. Och det är inte farligt att vifta med händer eller prata via bilder på mobilen. Det blir lätt att förstå att det är svårt att hitta till rätt tandläkarmottagning, det blir roligt att visa vägen nerför trappan i kyrkan och peka på varsågod-kläderna. Man visar lättare sitt deltagande för man har vågat stoppa tån över vi och dom-gränsen liksom. Jag ser många många många nyanlända varje söndag i vår kyrka. Och för mig är de fortfarande DE och vi är VI. Det är bara att erkänna. De där, längst bak. Och VI som liksom bara ser på… Vi inkluderar, det tolkas, skänks kläder, skjutsas och erbjuds både praktisk hjälp och bön för behov. Ändå är det tydligt att de fortfarande är DE. Ingens fel. Det är bara en lång sträcka för oss svenskar att färdas på innan vi vågar. Men vi måste våga våga nu. De behöver oss. Och vet du. Vi behöver dem.

Jag är tacksam för allt det som varje myrsteg har lärt mig.  Jag har så sjukt långt kvar men är glad för det lilla. Glad och tacksam över mina grannar och vänner som med stora leenden ger bort. Tacksam för min egen familj, mina fyra fina älskade barn och den mat vi har på bordet. Över våra stora rum som är så jobbiga att städa. Över vår trädgård som jag aldrig sköter om. Över kläderna vi kan sätta på oss på morgonen samtidigt som vi har ett tvättberg på övervåningen. Över maten som varje dag står på bordet. Tacksam.

Mållös men ändå full av ord. Nu har mitt hjärta vällt ur sig en halvtimmes meningar och dina ögon kanske är trötta.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

One thought on “Mållös, upprymd, tacksam, bedrövad #hjälp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 4 =