En pappa kommer aldrig mera hem

Kring halv sju ringde min man igår för att säga godnatt till barnen. De utbytte lite ord, smaskade äpple och pussade på FaceTime-skärmen.

Samma tid höll Hillsong Church öppet i Stockholm med anledning av den tragiska olyckan där en brandman dog av skadorna efter att i halkan blivit påkörd av en bilist. Den omkomne var trebarnsfar i min mans ålder. Fruktansvärt.

Idag har jag tänkt så mycket på frun och barnen som sörjer. När jag lyft barnen och känt av ryggen, när jag suckat i trötthet över gnat som aldrig upphör eller över lealösa protesterande småbarn. Då har jag tänkt att; han kommer hem snart. Vad skönt. Tänk.

Och tänk. Tänk vad orättvist. Att jag klagar över ryggont när någon annan är tröstlös över att ens man aldrig någonsin kommer tillbaka. Och barn som inte får krama sin pappa en enda gång mer. Det är så hemskt. 

Och tänk hur skört livet kan vara. Rent teoretiskt, Gud förbjude, skulle även jag kunna nås av ett sånt där fruktat samtal när min man är ute på en av alla sina resor som innefattar både bil, tåg, buss och flyg. Må det aldrig ske. 

– Jag saknar dig, säger 3-åringen i telefonen. Han ser fram emot att krama pappa imorgon bitti.

– Tack för att du är med pappa när han åker hem, ber vi alltid i aftonbönen. I kväll bad vi den “lite extra”.

Och vi bad för dem som sörjer. Tanken på en himmel kanske är en tröst för den som undrar över evigheten men hjälper inte saknaden. Alls. Hur orkar man gå vidare? 

Liv. Så vackert, skört, orättvist….och allt på samma gång. 

Tack för allt vi har och allt vi fått. Tack för alla dagar. Amen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − tolv =